Sista dagen i Malmö för den här gången. Och det närmar sig afton. Medan jag plockar med mina ord smyger sig mörkret på, det nordiska långsamma mörkret, svårmodsframkallande. Jag föredrar det sydafrikanska, som att dra ned en rullgardin, fort infaller detta mörker.
Snart kan jag inte från mitt fönster i Västra Hamnen se bron sträcka sig mot Danmark, "frihetens bro" som jag kallar den. Och som varje morgon lyfter mitt sinne.
Grön vinter råder i skånemetropolen. Jag föredrar det gröna framför den vita Sibirienvarianten. Jag åker ju inte skidor. Bygger heller inga snögubbar. I det avseendet inte pappas pöjk.
Ja, inte vad gäller snögubbar, men däremot att klämma lagg. Som den friluftsmänniska han i själ och hjärta var. Rödblommiga kinder ända fram till att han insjuknade. En kraftkarl tills leukemin bröt ned och försvagade honom.
På hemmaplan - önskar jag kunde säga så om Malmö, kanske så framöver, drömmen om ett skåneliv lever, helst utan sprängningar och skjutningar - kyla. Även i det politiska samtal som inte är något sådant värt namnet.
Gefle kommun har uppfört ett remarkabelt, finner inte bättre ord i hastigheten, kulturhus för jag vet inte hur mycket skattepengar. Och det i en knappast kulturälskande region. För att uttrycka det inlindat. Kulturtanterna, oavsett kön, jublar förstås.
Lägg till att stora varsel, 100 personer, väntar inom barnomsorgen. Svenskarna har slutat att föda barn. Det lämnas till migranterna. Ingen kul jul för ängslig förskolepersonal. Och efter förskolan väntar neddragningar i grundskolan.
Det stönas och insändargrymtas, men blir inte mer än så. Makten kan sova lugnt. Som alltid.
Häromdagen, på batteridrivna Aurora på väg över till Helsingør, när jag med många associationer i skallen satt och betraktade vågsvallet, fick jag för mig att jag skall se om den gastkramande danska filmen "Flykten över sundet".
Hur judar hjälptes över till Sverige. Mot ibland provocerande höga belopp. Alla av dem som måste fly undan bödlarna kunde inte betala det som begärdes av snikna båtägare.
Det dröjde, krävdes att nazisterna hade börjat backa efter det nesliga nederlaget i Stalingrad, innan sabotage och våldsaktioner startade under besættelsen, som det heter på danska.
Fram till dess betedde sig de flesta danskar som en typisk gävlebo. Knytnäven i fickan.
Undfallenheten är vårt gissel. Motståndet och upproret gör oss till fullvärdiga människor. Annars är vi endast undersåtar. I bästa, eller värsta, fall insändarskribenter. Anonyma sådana, märk väl.
Bild: Carl Locher, ”Parti fra Hornbæk strand med mørkklædte figurer”, 1887. Foto: Torben Christensen/Nivaagaards malerisamling
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar