Joseph Beuys (1921-1986), som skaffade sig ett internationellt rykte som en provokativ konstnär genom utåtriktade, uppmärksammade aktioner på de gator och torg där människor rör sig, menade att provokationen aldrig får bli ett självändamål.
Inget provocerande blott för provocerandets egen skull. Det endast blockerar och binder energi, väcker motstånd.
Det jag främst inspirerats av hos honom var hans strävan och förmåga att göra sin mångskiftande konstutövning tankeprovocerande. Eller förbryllande om man så vill, sätta myror i huvudet på betraktaren, som han ville locka till att bli en deltagare, bryta en passiv hållning.
På olika, fyndiga sätt som ord och verbal argumentation inte klarar. [1]
Hans aktioner dröjer kvar, när man väl har konfronterats med dem, vågat det. De tar sig in i medvetandets vinklingar och vrår och man fortsätter att klura på vad det var man egentligen upplevde. Kanske till och med börjar att handla i livsförändrande riktning.
Om provokationen fungerat.
Om man inte stängt av sig helt och blivit en levande död. Det kan bestämmas, har jag påstått förut, vara det yttersta syftet med Beuys konstnärliga gärning, att motverka denna död. Vi behöver inte slockna. Lev! Jeder Mensch ist ein Künstler. Beuys uppfordrande devis.
Beuys var älskad och dyrkad av sina många elever som professor på Düsseldorfs konstakademi. Men avskedades, efter avundsjuka kollegers ränksmiderier som fördömande omtalade honom som en narcissistisk "Jesusfigur", han fördes under poliseskort ut från akademin.
Men det är en annan historia.
Kollegan och "Beuysianen" Mats och jag [2] umgicks med idéer om att använda konsten, i Beuys tappning, på gemensamma kurser i projektledning - de borde hetat projektskapande. Men då hade det, misstänkte vi, inte kommit några studenter.
"Projektledning" antyder projektstyrning. Och den rubriken drar. Man tror sig som deltagare få veta "hur man gör". Slipper vara kreativ och självgående, istället följer en kursboks noga, projektvägen utstakande, manual.
En aktion som vi genomförde var att trycka upp, en intresserad småföretagare sponsrade, t-tröjor som det stod VEM SKA FRÄLSA OSS? på. Vit text mot svart botten. På med tröjorna, ett tjugofemtal kursdeltagare och så vi två kursansvariga.
Buss från I14, förlåt högskolan (belägen i tunga kaserner på det forna militärområdet), i Gefle till Sandviken i skuggan av Verket och skorstenarna, för ett ostrukturerat samtal på ett kafé mitt i stan med politiker och andra.
Styrande undran: "Hur rubba den inlärda hjälplöshet som impregnerat storföretagens region?"
Inte biter böcker eller debattartiklar på den disciplinerande hjälplösheten (använt som ett sociologiskt begrepp, nota bene). Något mer måste till. Rönte vi någon som helst framgång med vår "utryckning"? Det kan jag inte svara på.
Ett öppet projekt som vårt är svårt att utvärdera. Som alla sådana projekt. Vilka är
framgångskriterierna? Kanske långsiktiga och smygande. Samtal som försiktigt inleds inleds, "sociala skulpturer" föreställde sig Beuys.
En och annan ryckte till när blicken oemotståndligt fastnade på våra tröjor. Buss 41 utmärkt såtillvida som exponeringsyta. Resans metaforik. Ingen vågade dock fråga vad vi egentligen ville med tröjan.
Förstulna, för att inte säga blyga, ögonkast. Var vi utsända av Livets Ord?
Jag saknar konstens provokatörer såsom Lars Hillersberg och Lena Svedberg. De förmådde ruska om sovande själar. Sådana som de populära Berglins och Ulf Nilsson, den senare betydligt värre än de förra med sin envisa hang-up på SD, gör det för enkelt för sig.
Ligger för nära vår vardag och frågor vi brottas med. En bekräftande konst. Inte satirisk eller sarkastisk så det svider. Om än smålustig. Snabbt konsumerad. Sedan bra med det.
Jag minns när jag en gång skrev en kritisk, den var nog ändå ganska timid, drapa om paret Berglins i GD. Björn Widegren, kulturredaktören som ville hålla sig väl med paret, ringde dem dagen innan publicering och förvarnade. Naturligtvis helt crazy av honom.
Inte var min text mycket att hänga upp sig på. Jag borde tagit i hårdare. Men då kanske Widegren gjort i byxorna av pur förskräckelse. Och ställt artikeln.
[1] Se gärna mitt och Monika Wallmons kapitel om detta i forskarantologin "Samhällets entreprenörer" (2009).
[2] Tillsammans gjorde vi som e-bok pamfletten "Välkommen sjunka med oss! Social konst i förlisningens tid" (2014), ett slags "programskrift". Mer om den icke-instrumentella anti-pedagogiken kan man läsa i Ekstrand: "Hucks flotte på upptäckarvatten" (2024).
Foto: Beuys aktion "Hur förklara tavlor för en död hare?" (WikiArt)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar