Postuma dokumentationer

Jag tar del av recensioner, snarare okritiska hyllningar, de döda måste enligt kutym hedras, förvisso även konstnärer, av Elisabeth Ohlsons sista utställning på galleri Fabriken i Kivik. Hon dokumenterade slutskedet i livet. Led av cancer, gick bort inte mycket äldre än 60 år.

   Bad en vän att fotografera henne i kistan. 

   Jag minns att den tyske demonregissören Heiner Müller förmådde en vän att teckna av honom död i kylrummet på sjukhuset Charité i Östberlin. 

   Jag har haft kopior på teckningarna i min ägo men förlagt dem, vete fåglarna var. 

Jag har, det måste ärligt tillstås, haft svårt för Ohlsons bilder, även om någon påstått att de inte var provocerande utan snarare fyllda av patos, fråga mig inte om skillnaden, kanske beroende på min heterosexuella och kristna läggning. 

   Nej, det är för enkelt att reducera det så.

   ”Ecce homo”, ”Nattvarden". Jesus som hbtqi-aktivist. Vilken är poängen? Egentligen?    Bortom de politiskt korrektas tillrättaläggningar. Jag nappar inte.

 

Från allkonstnären Joseph Beuys har jag övertagit uppfattningen om vikten av ett genomtänkt syfte bakom konstnärliga aktioner. Provokationer riskerar att bli självändamål. Och betraktaren inlåsande i ilskna reaktioner. 

   Vad har då uppnåtts? Knappast något tanke-emanciperande.

   Nota bene, jag följer inte i Jan Myrdals, annars en tryckfrihetsfundamentalist, spår. Han som försvarade de totalitäras fatwa mot Rushdie, eftersom han enligt skriftställaren hade kränkt alla troende muslimer med sina ”Satansverser”. Fel av författarkollegan, enligt Myrdal.

   Jag nöjer mig med att konstatera att jag inte har omfamnat Ohlsons bilder. 

Aldrig att jag skulle kräva förbud, efterlysa att staten stiftar nya blasfemilagar! Konsten måste få vara fri. Icke minst i Koranbrännandets upprörda tider.

Att Ohson bad drottningen om ursäkt för bilden där dottern till Walter Sommerlath, som kom över ariserad egendom i Tredje riket, försöker skrubba bort ett hakkors från golvet, i sällskap av kungen och kriminella kompisar, uppgav hon att hon ångrade. Och det förstår jag. 

   Varför i hela Härjedalen be om ursäkt för en konstnärlig aktion?

   Borde Hillersberg ha bett om ursäkt för sin satir om kungen som skjuter sig - för Sverige ur tiden? Lena Svedberg för satirer om folkpartistiska makthavare som tångfabrikörer? Peter Dahl för tavlan om samma drottning som lyfter på kjolen för en man med erigerad penis? 

   Nej, glöm det. Att ursäkta konst med subversiv tendens är att beträda en farlig väg.

Vi lever i en sekulariserad, banaliserad kultur där vi håller döden ifrån oss, låtsas som om den inte finns. Eller som i Sandviken. Döden att likna vid en utstämpling, som från Verket efter avslutat skift. Något helt normalt och naturligt ur det livslånga knegandets perspektiv. 

   Helt avdramatiserat. Känns inte rätt. Så får det väl ändå inte gå till. Hoppas ni förstår vad jag menar.

   Kan fotona på Ohlson i kistan rucka på något vad gäller vår etablerade dödsuppfattning? Jag tror inte det.

Jag hann inte upp till min pappas dödsbädd i juli 1971. Min svåger ringde tidigt en morgon för att meddela att slutet var nära och att jag borde komma så fort som möjligt, jag svarade yrvaket efter en arbetsnatt på Kronåsens sjukhus, kastade mig på tåget i Upsala, men det var för sent. 

   När kistan skulle transporteras till kapellet bad jag innan avfärd om att locket skulle lyftas av.    Jag ville se min pappa en sista gång. Där låg han, knäppta händer med en röd ros, kinderna liksom utflutna, hamsterliknande. 

   Han som varit så stilig, till utseendet påminnande om Humphrey Bogart. 

   När mamma frågade om hur han sett ut som död, svarade jag "jo, vacker". Vad skulle jag säga? Jag hade inte hjärta att svara på något annat sätt. 

Publicerad på lindelof.nu 20260105