Medmänniskan - vårt enda hopp

Bild: TV Tablå

 

                                                                                 

Magdalenahem var namnet på institutioner, drivna av nunnor, bortom offentlig kontroll och insyn, med syfte att rehabilitera ”fallna kvinnor” som de nedvärderande och skuldbeläggande benämndes.

De fanns på Irland ända fram till 1996. Runt 56 000 kvinnor uppges ha omhändertagits. 

Disciplinen på hemmen var mycket hård, de ”fallna kvinnorna” skulle tuktas.
Många barn till dessa ensamstående kvinnor adopterades bort mot mödrarnas vilja.

Även massgravar med barnlik, nära hemmen, har upptäckts på Irland. Vanvårdade kroppar nedgrävda i jorden.

Med vetskap om dessa hem, och de förskräckliga förhållanden som rådde där, börjar jag titta på filmen ”Small Things Like These” från 2024, den kan hyras ett dygn för överkomliga 59 kronor på SF Anytime.

Ett mörkt, som om mörkret aldrig ville vika undan och dag råda, kargt och fattigt Irland träder fram och intar blickfånget. Miljöskildringen kunde inte vara mer deprimerande och inlåsande.

Filmen kopplar ett mentalt strypgrepp från början på mig och jag befarar att det inte skall släppa. Var finns en utväg ur tröstlösheten?

Huvudpersonen, spelad av Oillian Murphy och jag tänker att ingen annan kunde som han, med ett ansikte som säger mer än vad repliker förmår, ha gjort denna karaktär, äger en liten kolfirma, kör med ett rejält begagnat fordon ut blytunga kolsäckar till kunder.

Vid arbetsdagens slut försöker han att skrubba bort smutsen från sina av kolhanteringen missfärgade händer. Tvagningens procedur är stigmatiserande. Smutsen är ingrodd. Liksom fattigdomens eländiga villkor.

Hustrun, i familjen med fem döttrar, oroar sig över att han går upp mitt i natten, sitter och stirrar djupt försjunken ut genom fönstret, Det förflutna, uppvuxen faderslös med en moder som tjänade hos en välbeställd kvinna, kastar långa skuggor. 

Hans dagars upphov dör tidigt och han är utlämnad till sig själv.

Han kommer i samband med en leverans till ett av hemmen i kontakt med en av dessa ”fallna kvinnor” som har gömt sig i ett förtvivlat försök att rymma från den nedbrytande behandling hon utsätts för. 

Emily Watson, slog igenom hos Lars von Trier i hans "Breaking the Waves", är lysande som en maktfullkomlig, grym mother superior med mildhetens genomskinliga mask påklistrad.
Med små gester framkallar hon rysningar hos åskådaren. 

Det räcker med att hennes kalla ögon borrar sig in.

Mannen, Bill, varnas av omgivningen för att hjälpa kvinnan, det kan försätta honom i svårigheter. Nunnornas samhällsinflytande är stort. Och var en sin egen olyckas smed. 

Solidaritet råder icke. Gå samman heller icke. Men filmen slutar med att han ändå inte kan låta bli att komma till undsättning.

I det till synes hopplösa en strimma av nådens ljus, den nåd som icke den katolska religionen kan erbjuda, endast människor. Medmänniskan - vårt enda hopp. Om Jesus vandrade omkring på jorden, så gjorde han det i Bills gestalt.

Strypgreppet lossnar.