Tankar på födelsedagen (nota bene inte min)

Storsjön (Foto: Visit Sandviken)

                                                                                     Will you still be sending me a valentine, birthday greetings, bottle of wine? (The Beatles)

Min vän C, sandvikentjej - vilket är viktigt att framhålla för såna tjejer är av ett alldeles särskilt slag, vilket man bara vet om man själv vuxit upp i den lilla stan i skuggan av Verket, och i tonåren, utan vidare framgång, kurtiserat dylika - fyller år och jag grattar henne på Facebook. 

Det är så man gör i denna digitaliserade samtid. Glöm PostNord och brevlådor (sällsynta för övrigt). Och frimärkena, vem minns dem?, betingar numera ett skrattretande, med ett hån före skratt, pris.

Apropå raden ovan, från "When I´m sixtyfour" med Pålle och grabbarna. Den förre, trallglade muntergöken och Per Gessle-förebilden, skrev den. Även om John var med och delade på royalties. Alltid Lennon-McCartney, you know. Som Nanker Phelge. Jagger och Richards.

Hur många år fyller nämnda, sköna dam? Det spörjer inte en gentleman. Inte ens en oborstad från Sandviken. Och utflyttad.

C är lönearbetsbefriad, liksom jag. Utstämplad från tjänsten som chefredaktör på den lokaltidning som var konkurrent med Arbetarbladet, innan de, båda allt tunnare i papperseditionen och glidande in i digitalisering och online, hamnade under samma tak. 

På den förra blaskan fanns en annan vän till mig, den bullrige B, som kulturredaktör.

Det är nog inte att säga för mycket att han med C som chef fick stort handlingsutrymme. Och vad jag vet, åtminstone enligt uppgift från honom, något jag aldrig kontrollerat och varför skulle jag, hade han under alla år han tillhörde tidningen aldrig något anställningskontrakt. 

Mannen, med Hemingway som sin store idol, kom och gick som han ville. Bestämde arbetstiderna själv. Gled in i tidningshuset på Ruddammsgatan, Gefles Fleet street, en bra bit in på förmiddan. Efter ett par timmar med huvudstadsdrakarna i sängen. Och några tekoppar. 

Och inte var han med i någon fackförening. Kallade sig "liberal", vad han nu menade med det, mig sade det absolut ingenting. Ingen vän av kollektiv och solidaritet, direkt. Störde mig, med generna från metallarbetare, facklig aktiv och röde morfars ögonsten till grabb.

C bor numera, jag tror att hon länge gjort det, permanent en bit utanför Sandviken, med Storsjöns vågor  skvalpande inte långt från hustomten. Nära badplatsen Mölle, där man alltid fick sand mellan tårna. Vi var, när vi hade sommarstuga där, grannar med hennes familj. 

Min mamma sålde den, när pappa gick bort. Annars kanske jag kunde ha tänkt mig att slå mig ned där, året runt. Att bo vid vatten skänker själen ett lugnande evighetsperspektiv. Helst skall det förstås vara vid ett hav. För den rätta feelingen. Som vid Vesterhavet i Danmark. 

Nå, förutsatt att det gistna huset vinterbonats. Och rustats. Det hade krävts en hel del, och mer än så, fixande för att omvandla det till ett bekvämt året runt boende. Men utsikten, people, utsikten! Milda maränger. 

Att varje morgon, mer eller mindre sömndrucken, kliva upp och i blickfånget ha den glittrande Storsjön! 

Nå, om vintern gnistrande is. I fjärran bergen och skogarna. Slocknade fabriksskorstenar. Lyckost är hon sannerligen, min C.

Så många minnen förknippade med huset i rött trä. Nära ned till strand, vassruggar och gammal, hederlig träeka. Alla människor som rörde sig i det. Mina föräldrar. Min syster och hennes man. 

De är borta, alla är borta, döden tog dem alla, utan förbarmande. Jag står på tur, ättestupan väntar. Det är ingen trevlig tanke. Försvinn!

Jag säger som jag brukar säga, när missmodet växer och nedräkning pågår, strunta i år, vårda varje dag. Men fasligt vad många år som har gått sedan vi var grannar med C och hennes familj. Livet flyr. Men Storsjön förblir. 

Grattis än en gång, kära C!