Långfredag

Getsemane (Wikipedia)

Långfredag, detta onåden och de orättfärdiga krigens år. Jag minns tunga långfredagar från min uppväxt. Affärerna stängda. Ingen bio. Ut och hitta på något lattjo med kompisarna? Glöm det. 

Dagen skulle i stillhet helgas som en påminnelse om Jesu död på korset. Jag minns mest det som en dag som verkligen var lång. Aldrig ville ta slut.

Jag minns vilken besvikelse det blev, långt senare i livet, att komma till Golgata i Jerusalem. På näthinnan hade jag söndagsskoleplanschen med tre kors, Jesus uppspikad på ett av dem, under dovt mörka skyar; som framkallade av Guds vrede över hur människorna behandlade hans enfödde son. 

Men det jag mötte på Golgata stämde inte alls med planschen. En magnifik, påkostad kyrka stod rest på den långt ifrån ödsliga avrättningsplatsen.

Massor av människor från hela världen som sökt sig dit. Kö till graven. Nästan olidligt att trängas och knuffas med företrädare för olika religioner, förvisso inte endast den kristna. 

Allsköns krimskrams till försäljning. Som att befinna sig på Kiviks marknad. Inte på en helig plats.

Något annat dock komma alldeles nära Getsemane och tänka den sista måltiden där i olivträdslunden; Judas förräderi. Tydligen har Niklas Rådström nyligen givit ut en bok där den hävdvunna uppfattningen om Judas Iskariot får ett drag av försoning.

Judas, och även landsförrädaren Quisling i Norge, namn som blivit begrepp för något avskyvärt.

Flera besök i Jerusalem blev det, efter att ha tagit oss igenom check points, med tungt beväpnade israeliska soldater, under gästföreläsandet på Västbanken. Irriterande med alla guider, inte alla licenserade, som man hade svårt att skaka av sig.

Ilskna när de avvisades, efter att ha envisats, tjatat och följt efter. Försökt mjölka oss på pengar. Inte så lite heller som de krävde för att visa oss runt.

Uppsökandet av Betlehem också något av en besvikelse. Jesu födelseplats. Men besöket skuggades av att vi först besökte ett flyktingläger i utkanten av stan. En ung pojke ledsagade oss runt i lägret, uppfört 1948; slitna hus som borde varit övergivna för länge sedan. 

Foton på väggarna av unga martyrer, mördade av Israel.

Häromdagen hörde jag att Israel inför dödsstraff. I praktiken riktar det sig mot palestinierna. Men dödat palestinier har de ändå kunnat göra, utan lagar och domslut. Och utan att världssamfundet satt stopp för det.

När min djupt troende mors cancer diagnostiserats, och jag förstod att tid hade vi snart inte längre till vårt förfogande, föreslog jag att hon och jag skulle resa till Israel så hon med egna ögon fick se de platser hon läst om i Bibeln; drömt om.

Efter att ha gjort den resan själv, är jag glad att hennes och min aldrig blev av. Jag tror att hon hade blivit lika besviken som jag.

Även på lindelof.nu 3 april 2o26