I TV-rutan dyker det upp en kvinna som tituleras, lyssna nu, gott folk, "effektivitetsexpert"! Hörde jag rätt? Nära att koppen med kaffe, dyrare än guld i dessa onådens tider, glider mig ur händerna. Vad i hela Halmstad är det för nåt? Ett nytt ord för tidsstudieman?
En sån där gök som hängde över axeln på gubbarna i produktionen och gjorde livet surt för dem med hjälp av tidmätning. Uppe i malmfälten fick de som bekant till slut nog.
Terminologiskt rasar sedan länge en epidemi i organisationsliv och samhälle, utan bot och motmedicin. "Nyspråk" sade redan Orwell i 1984; han skulle fått spader dessa mumbojumbo-ordens dagar.
På min gamla högskola tillsatte de en "högskoledirektör". Definitivt ingen stjärna, för att uttrycka det diplomatiskt. Hans uppgift? Vete fåglarna, men bra betalt skulle han ha. "Direktör", det är ju fint, det. Men "direktör" i högskolesammanhang?
Det skär sig, åtminstone i mina öron. Man hör när något är fel, som Wittgenstein betonade.
Redan fanns "HR-specialister" på högskolan. Genom att använda en icke skyddad beteckning, "specialist", kunde lönerna höjas för personalassistenterna. Utan föregående kompetenshöjning.
Lönen sattes av den koleriske personalchäfen, förlåt "HR-chefen", som när han ilsknade till under ett sammanträde knölade sönder sina glasögon. Personlig lönesättning tillämpades. Och det var bara för oss i facket att säga ja och amen; nå, jag reserverade mig allt jag kunde.
Till ingen som helst nytta. Efter att tutan, tandlösa MBL, hörts. Dåvarande rektorn krävde att före protokollens offentliggörande få granska mina reservationer. Man tar sig för huvudet.
Vad "kommunikationschäfen", det fanns en sån också, gjorde? Ingen aning. Spelade luffarschack med sig själv på datorn?
Jag är ju gammal marxist, om någon råkat glömma det. Marx använde en topografisk metaforik, som vi kan låna in här; han pratade om "bas" och "överbyggnad".
På högskolan utgjordes basen av oss som bar upp kärnverksamheten; alla professionella föreläsare och forskare. I överbyggnaden, placerad i rymliga tjänsterum med vacker utsikt över Regementsparken ned mot Gavleån, kuckelurade de tärande bortom insyn.
De skulle enligt dokumenten utgöra "support" till kärnverksamheten. Inte såg jag till någon dylik under alla mina år; fler och fler irrelevanta uppgifter lades på oss "på golvet". Och stal energi från det vi var anställda för att göra. Åtminstone enligt anställningsbeviset.
Rektorer kom och gick, liksom kvinnan som avskydde mina MBL-reservationer. Var regeringen hittade dessa sköna juveler undgår min kännedom. En, humorbefriad skåning, försökte sätta dit mig för tjänstefel efter att jag skrivit en satirisk debattartikel.
Det är så klart ett sjukdomstecken när de tärande växer i antal. Jag efterlyser en samhällsdiagnos. Men inte från nån "expert", tack.
I Sandviken utbrasts det "Jag tror jag får nåt fel" när någon utsattes för rena tokerier. Detsamma kunde sägas om högskolan och de tärande; "direktörer" och "specialister". Obehövliga, parasitära.
FOTNOT Med Hörnet avses Skriftställarens skrivarhörn i lägenheten på Holmen i Gefle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar