Sehnsucht

Det finns de, förvisso inte bara hembygdsälskande tyskar, som inte tummar på den fasta övertygelsen att Mecklenburg-Vorpommern är det fagraste landskapet i Europa. Besjunget av konstnärer och författare. Du kan icke räkna dem alla. Jag instämmer i hyllningskören. 

Men tyvärr har en skamlös förfulning skett genom utplacerandet av den gröna symbolpolitikens flaggskepp, vindkraftsmonstren. Och som innebär inget mindre än en visuell förbrytelse i detta fram till nu inbjudande sammanhang. 

Den skönhetssökande blicken skadas när den sveper över de nedsolkade vidderna. Och likt en Don Quijote ville man under vilda rop bestorma dessa väderkvarnar, dessa lömska intränglingar i stålrustning. 

Och så därborta, ut mot Östersjöns ostyriga vågor: Rügen. De vita, brant stupande klipporna i imponerande majestät. Mästaren Caspar David Friedrichs självklara hemvist.

Greifswald Stadt, som till slut befriades från DDR och Stasis järngrepp, med gator och gränder som gjorda för en inbiten flanör. Bäst syntes mig staden, när den fortfarande bar östtysk prägel, inte var så gatuljusupplyst. 

Långsamt flanera i skymning - bra för det anspråkslösa vardagsfilosoferandet. Gatufilosoferandets stilla melankoli. Fjärran akademins snustorra, begreppsexercerande institutioner. 

Och så en bit utanför Greifswald, där vilar han och vid vars grav jag stått med kepsen hedrande av. Bråkstaken och upplysningsmannen som konsistoriet vid Upsala Universitet inte orkade med utan exporterade: Thorild. 

Den ostyrige som förbryllat så många recentiorer, inklusive undertecknad, med den devis man bromsade inför när man förväntansfull ankom till lärdomens stad med brinnande huvud. Nu skulle det äntligen få tänkas fritt efter brukssamhällets lydnadsdiskurs! 

Kallduschen rakt över den hungrande själen:

TÄNKA FRITT ÄR STORT MEN TÄNKA RÄTT ÄR STÖRRE

Men, va´falls? Lika bra åka hem och stämpla in i Verket? Långsamt sotdöden dö. 

Det gäller att läsa devisen på rätt (sic!) sätt.

Min morgonavis Berliner Zeitung (11.06.2020) meddelar i fetaste svarta rubriker att nu öppnas den tyska gränsen för alla EU-medborgare. Det kritiska sinnet glömmer sig några sekunder. Glädjelyktor tänds. In i Toyotan - bums! Kuska ned så det står härliga till! Andas!

Men så fattar Skriftställaren, bördig från det trögflytande Sandviken: icke för svenskar. Europas paria. 

Vi ingår inte i alla.

När, när - när?