Inte visste jag särskilt mycket om honom. Jag kände förstås till honom. Han förekom under sin levnad i olika offentliga sammanhang, dök då och då upp i tidningar och tv, ansiktet (bilden ovan) med den melankoliska, intelligenta (kanske samma sak) blicken blev därigenom efterhand välbekant. Han var en så kallad "kändis".
Jag kom att läsa, för att utrycka det vagt, en essäsamling av honom med titeln Pietà, laddade ned den som e-bok från biblioteket. Att det blev just Klein som jag laddade ned utan att jag på förhand bestämt mig för att göra det? Ren tillfällighet. Men finns egentligen tillfälligheter?
Förunderligt. Var det inte något eller någon som ledde mig till just Klein? Jag behövde läsa honom, det var hög tid. Hans vidsynta författarskap bortom forskningsrapporterna väntade på och anropade mig. Han hade varit en vilande valfrändskap.
Pietà följdes av två till nedladdningar med samme författare som upphovsman. Klein blev för varje essä alltmer en angenäm och inspirerande bekantskap. Kanske förenas vi i en upptagenhet av döden om jag nu måste lämna någon förklaring till affiniteten.
Döden som oinbjuden gäst. Ignorerande att den är oönskad och avskydd. Oavsett hur den anmäler sin ankomst.
Det största samförstånd etablerat mellan Klein och författaren till dessa rader i protesten mot "vardagstrivialiteterna, livets mediokritet och vetskapen om dess kortvarighet". (Ur samlingen Resistens med den centrala undertiteln Tankar om motstånd.)
Cancerforskare på Kleins visitkort men ingen fyrkantig medicinare. Humanist. Beläst. Bildad. Uppvuxen i Ungern. Centraleuropeiskt orienterad, med fötterna stadigt i den centraleuropeiska andliga jordmånen.
Detta Centraleuropa som vissa, av för mig svårbegriplig anledning, hävdar aldrig funnits har alltid tilltalat mig. Jag ville jag vore en centraleuropé.
En särpräglad hållning gentemot tillvaron hos författare och filosofer, konstnärer och andra skapandets varelser. Man måste vara förtrogen med dem för att kunna infångas av denna särplägnad.
Humorn. Ironin. Orubbligheten. Allvaret. Kompromisslösheten.
Kafka. Wittgenstein. Karl Kraus. Thomas Bernhard. Haneke. Bachmann. Jelinek. Några glänsande exempel.
Höll på att skriva: kreativiteten erkänner inget fosterland. Men lät bli. Centraleuropa, de särpräglades hemvist. Geografiskt preciserat eller icke. Området som icke är, men är.
Hög självuppfattning, ett starkt självförtroende, utmärkande för Klein. Han var verkligen inte klein i sina egna ögon. Tvivlade inte på sin förmåga. Judiskt påbrå men assimilerad som det heter med en egendomlig bestämning.
Det judiska genomsyrade honom, ateisten, inget han stack under stol med, han sökte som den noggranna forskare han var efter vad som exakt utmärkte just det judiska. Och gjort det genom seklerna.
Det judiska som idealtyp för att låna ett begrepp från sociologen Max Weber.
Ordets speciella makt. Sanningen i ordet. Logos. Intellektets dominans gentemot emotionen. Reflektionens nödvändighet. Den rationella ansatsens klargörande förmåga, skingrande dimmor och lögner.
Huvud, inte känsla. Kyla, inte extas. Motsatsen till nazisternas svärmande för den berusande handlingen.
Bland Nobelpristagare återfinns inte för inte många judar.
Det kunde ha slutat i dödsläger som för flera av Kleins släktingar, hans nära och kära. Men med list och mod lurade han i Budapest bödlarna och hamnade så småningom tjugotvå år gammal i Sverige. (Signifikant nog berör han Sverige mycket litet i de böcker jag läst.)
Essäsamlingar av Klein jag laddade ned: Pietà, Jag återvänder aldrig, Resistens. Den sistnämnda särdeles intressant eftersom Klein omsorgsfullt redovisar tre valfrändskaper. Bland dem Bach vilket föranleder mig att lyssna på nytt till dennes kompositioner.
Bild: SR.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar