Fri att vara ofri

Det är som om jag inte orkar med att ha någonting som helst bestämt och inskrivet på dagordningen.  

Jag drömmer om att leva mina återstående livsdagar efter den öppna samt öppnande principen tabula rasa. I efterhand notera vad jag ägnade mina dyrbara ögonblick åt. Pro memoria. Förhoppningsvis kunna konstatera att livsdagarna är innehållsrika sådana. 

Ideal och verklighet harmonierar dock icke. "Det är en bit kvar" sa han som fotvandrade från Kiruna till Smygehuk när han kaffepauserade i Sundsvall.

Jag kan till råga på allt störas av något som ligger i telefonens kalender inte alltför tidigt nästföljande dag. Nå, sent eller tidigt om dagen, spelar roll, den förstörs hursomhelst om det är något svart i kalendern. Den är därmed inte öppnande vit. 

Har jag någonting inbokat exempelvis 10.00 har jag svårt att komma till ro natten innan. Jag ställer väckarklockan på 07.00. Nej, rättare sagt 06.50. Jag måste ha gått om tid på morgonen, breda marginaler. Inte uträtta någonting i sista stund! 

Tidspessimist. Min yngsta dotter är likadan. Så det är kanske någonting med generna. Eller något som inympades i mig under uppväxten i fabriksmiljö. Hesa Fredrik styrde tillvaron. Passa instämplingstiden! Annars rött på kortet. 

Jag konsulterar klockan flera gånger på natten. Urtavlan kan lysas upp i mörkret. Vilket jag nogsamt ser till att den gör. 

Trycker samtidigt den tämligen tystgående, vilket inte är sinneslugnande, klockan mot örat för att kontrollera att batteriet inte kräver laddning, ängslig att visarna upphört att röra sig. 

Ofrihetsskapande beteenden med klart tvångsmässiga inslag. Men hur kommer det sig? 

Neurotisk personlighet, skulle väl en terapeut inläst på Karen Horney snabbt säga. Kontrollbehov en kbt:are. Lätt fixat med ett beteendekorrigerande träningsprogram. 

Övergivenhetsrädsla enligt en psykoanalytiker. Rädd missa moderns eller faderns hemkomst eller avgång. 

Den som kommer för sent straffar historien. Gorbatjov till Honecker i Berlin hösten 1989 när DDR fyllde fyrtio år och ödesklockan (!) ringde för den redan från början haltande staten. 

Ett steg i rätt riktning, ett stort sådant:

Armbandsuret, tilldelades det av staten för mitt mångåriga lojala tjänande (jag som alltid skrutit med min illojalitet) av densamma,  bortlagt sedan jag vet inte när. Det som jag förr alltid tittade på med ojämna mellanrum. Många gånger i timmen. 

Försökte försvåra för mig själv genom att gömma undan klockan i byxfickan. Eller låsa fast armbandet i bältet. Om vintern flera lager kläder ta sig genom för att kunna se klockan. 

Kände mig när jag fingrade efter klockan tickande någonstans under kläderna som de notoriska storrökarna, snarare kedjerökarna Willy Brandt och Bresjnev som båda var och en på sitt håll skaffade sig lådor med förinställt lås där cigaretterna förvarades. 

På bestämda klockslag trycktes det ut en cigarett. Samma princip som ett gökur. 

Båda gav sig svårt röksugna på lådorna och micklade för att lirka ut en cigarett när det inte var tid för det. De satte en ära i sin egen skam, skulle min salig mor ha sagt. 

I fyra år, tämligen snart, har jag varit lönearbetsbefriad, organisationsbefriad och fri från usla chäfer.* Fri att vara ofri. Ofrihet av olika slag, förvisso. Och jag föredrar min nuvarande ofrihet. Verkar inte kunna bli kvitt den. 

* Enligt en färsk undersökning från SCB finns det 362 000 chefer och arbetsledare inom privat, statlig, regional och kommunal verksamhet. Av undersökningen framgår betecknande nog inte hur många som besitter vad jag skulle kalla ledarskapsförmåga. Jag misstänker att det i bästa fall rör sig om en klar minoritet.