Inte ens den bistraste vinter

Varje gång passeras med bil Stig Dagermans grav. På väg till eller från lungvädrande pandemipromenader, jag tycker spontant illa om benämningen men väljer att behålla den. 

Under beaktandet av rekommenderad social distans raska promenader i Älvkarleby i Norduppland. Invid för det mesta reglerat vatten som i vild glädje kastar sig framåt när dammluckorna väl öppnats. Ett kraftverk som med mäktiga turbiner inbjuder till respekt. 

Många år har gått sedan Dagerman, med omistliga verk som Tysk höst (vem har överhuvudtaget skrivit bättre om efterkrigsmisären i förlorarnas land?) och Ormen, inte orkade mer utan i garaget satte punkt för sitt liv. 

I en bild han poetiskt framkallade framstår att dö som något vackert och synnerligen långt från all virusrelaterad, svårfattbar massdöd på sjukhus och vårdhem: Att dö är att resa en smula från grenen till fasta marken. (Undrar om det inte står på hans gravsten.)

I sig är döden inte vacker, vem skulle kunna hävda det förutom Stagnelius. Det är Dagermans ord som är det och gör den vacker. Liksom Stagnelius med sina ord.

Jag minns när jag spörjde en onkolog på Akademiska i Upsala om vad som skulle hända med mig om jag tackade nej till behandling, alternativet att avstå aktualiserades mot bakgrund av att en mycket oviss utgång hade presenterats: - Du försvinner bort som ett löv i vinden.

Kanske hade hon som jag senare, kanske aningen överdrivet och orättvist, omtalade som "Dödsängeln" läst Dagerman. 

Om bortväljandets alternativ valts, en kort stund var jag frestad att bli det där lövet, hade jag sedan länge inte tillhört de levande. 

Någonstans har Dagerman skrivit att även döden har ett sätt att övervintra. Motsägelsefullt formulerat, egendomligt kunde Lars Gustafsson ha sagt. Vad då för ett sätt? Ett särskilt sådant och i så fall hur föreställa sig det? 

Oavsett den eventuella oklarheten om den exakta innebörden om någon sådan finnes bortom den poetiska, och vad spelar det egentligen för roll, ett ovedersägligt faktum: Inte ens den bistraste vinter rår på döden. Ty som vi vet ger döden tusan i alla årstider. 

Detta år, som ännu inte är slut, har redan varit förskräckligt i dödens fallande skugga. Och då 

syftar jag inte på alla döda, antalet rysligt högt, i corona. Utan något mig mer närliggande. Före detta kolleger och vänner som gått bort. Flera nära åldersmässigt. 

Mellan sjuttio och åttio traskar man omkring som en orolig själ i dödsdecenniet. Närsomhelst kan det vara över. Gäller att vakta på den flyktiga stunden, skydda den fladdrande lågan. Samt promenera invid vatten och minnas Herakleitos: Panta rei. Allt flyter. 

Novembervinden tjuter runt knutarna medan jag väger mina ord. Väderprognosen förebådar snö endera dagen. Jag bävar inför vad som efter vinter komma skall. I minne av Dagermans insikt om vår värsta fiendes övervintrande förmåga.

Bild: DigitaltMuseum.