Foucault på min mammas balkong

Facebook

Min salig mor var inte förtjust i sommaren. Även om hon, när vädret tillät, tyckte om att sitta på den icke inglasade balkongen med en kopp kaffe och Hemmets. 

Den balkong jag brukar kika upp mot när vi passerar Smedsgatan i Sandviken, efter att ha tittat till mina föräldrars grav uppe på körrgårn. 

På håll, från bilfönstret, ser den exakt likadan ut som då. Men min mor saknas på den. Jag har aldrig sett någon sitta på den.

Om sommaren hade de kollektivanställda avtalsenlig semester. Industrisemestern, som alla firade på en och samma gång. Folk var bortresta och "svåra att få tag på". Inte vet jag vad hon egentligen menade. Men så uttryckte hon sig. 

Kanske handlade det om normalisering. Det normala var att jobba. Inte ha semester. Vara ledig. 1938 lagstiftades det om två veckors betald semester. Samma år som min morfar fyllde fyrtioåtta. Då hade han jobbat i Verket sen han var tretton. Hans livstid förflöt i inlåsningens form. 

Ett liv styrt av basar, ackord och stämpelur. Krav på försörjning. 

Med ett viktigt undantag.

Jag vet inte vilket år han och mormor skaffade sommarstugan vid Storsjön, på bolagsmark. Inga bekvämligheter. Men där fann han en tillflykt. Där, nära Storsjöns strand, tyckte han om att vara. 

På väg till stugan prejades han av en bilist med A på registreringskylten, som smet, och sladdade omkull i gruset med sin Monark. 

Bröt lårbenshalsen. 

Därefter förflyttade sig den reslige mannen haltande, med käpp.

När prejningen skedde vet jag heller inte. Som jag brukar tänka: jag har ingen att fråga, hämta uppgifter ifrån. Alla är borta. Det förflutna glimtar till men är stängt. Tillbommat. Dörren låter sig inte öppnas. Rötterna är avskurna.

Genom att läsa Foucault kunde jag sätta ord på ett fenomen som mammas uppfattning om sommaren. Fördjupa min förståelse. Termen normalisering föreföll mig användbar. 

Men varför inte bryta normaliseringen, avnormalisera? Göra ledigheten till det normala, lönarbetet till det onormala? Vända på tankefiguren? I människovänlig riktning.

Här kunde jag också luta mig mot Foucault. 

Vi disciplinerar varann, motverkar frigörelse. Är varandras fångvaktare. Även vår egen. "Själens furir", enligt Göran Palm. 

När jag började att studera i Upsala kom ett tredje begrepp, vid sidan om normalisering och disciplinering, mig till hjälp. Jag läste Foucaults installationsföreläsning vid Collège de France om diskursens ordning. [1]

En social ordning som man internaliserar, utan att instrueras hur göra det. Det bara sker.

I Upsala inskolas man i diskursens akademiska ordning utan att man egentligen fattar hur det går till. Det skedde också med mig. 

Den vår de fega kallar höst, som nu infaller, tycker jag om. För att återvända till årstiderna. Men bävar inför den kommande vintern. Kylan. Mörkret. snön. Allt värre med åren. Det lockar att tillfälligt överge Sverige. 

[1] https://libris.kb.se/9slhnc8m2t71kqp