Har jag blivit för snäll?

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla." Hjalmar Söderberg, Doktor Glas.

Alla "normalt" fungerande människor vill väl bli älskade mest av allt? Nja, kanske inte alla. Ingen vill väl bli avskydd och föraktad? I så fall en egendomlig form av bekräftelse. (Osökt tänker jag Sture Bergwall.) Och det där med att ingiva människorna "något slags känsla"? 

Citatet, ofta används det, tycks mig inte alldeles glas(!)klart. 

Söderberg, en av svensk litteraturs största stilister, var i vissa avseenden en utstuderad, jävla skitstövel. Gentemot första hustrun Märta som han och hans diagnoshängivna, vitrockade kumpaner inom psykiatrin ödelade livet för. 

Ville Strindberg, vår störste rabulist och en tjänstekvinnas son, bli älskad? Jan Myrdal, en skriftställare i Strindbergs efterföljd, alltid på tvärs mot den goda smaken i det åsiktstrånga landet i Europas utkant? 

Om detta må man psykologiserande spekulera, särskilt i det senare fallet med den iskalla modern Alva. Tillsammans med maken Gunnar expert på känslolös, social ingenjörskonst. Men jag avstår. 

Trots att jag har läst Barndom, med sonens ocensurerade version av relationen med sina dagars upphov. Föräldrarna påstod offentligt att sonen hittade på, det hade inte alls varit som han mindes det hela. 

Dock, kärlekshunger och arg polemik, eller för den delen demagogi, verkar inte gå ihop. Man kan inte eftersträva att vara älskad om man vill att ens ord skall bita. 

Vad jag har märkt hos mig själv, vad som slagit mig på ålderns höst (floskel), är att jag inte längre skaffar mig vad jag vill kalla negativ energi. Genom att provocera, reta upp eller kanske helt enkelt bara undermedvetet göra bort mig.

Min store favorit, österrikaren Thomas Bernhard, som hatade sitt brunfärgade fosterland: "Nu har dom kackat dig i huvudet igen." Efter att hans altergo spårat ur vid en prisutdelning. 

I min kommande bok Infall återvänder jag till honom, denne blamagernas okrönte mästare. Jag är i detta avseende blott en blek epigon.

Ett tag roade och piggade jag upp mig - det kan kännas lite skamligt (min salig mor brukade med sträng stämma uppmana: "Sätt inte en ära i den egen skam, Lars!") att bekänna det så här efteråt - genom att slakta heliga kor. 

Det finns många sådana. Som att kritisera nationalhelgonet Astrid Lindgren, som jag hux flux fick för mig att göra i en artikel. 

Nä, fy, så beter man sig icke. Inte ostraffat. 

Det retade upp alla självbedragare som vill tro att de i den lyckligaste av barndomar växte upp i Bullerbyns konfliktfria paradis under äppelträden. Våga inte ta vår livslögn ifrån oss, din kanalje! Läsarstorm! Hudflängning av elake gossen Ruda! Rör inte vår Astrid!

Eller tilltaget med att benämna förskolelärare "dagisfröknar". Jag gjorde det i en krönika, det tog hus i helvete. Full orkan på nätet, facket och allihop krävde att jag skulle fråntas mitt uppdrag som krönikör. De skulle bara veta. 

Min kompis A på Sandvik, han sade "lektanter". Underförstått: inget riktigt jobb. Det tyckte han nog inte om mitt heller, vad det anbelangar. Riktigt jobb, det är ett fabriksjobb.

Jag visste precis vilka knappar jag skulle trycka på. (I blekfisarnas Konformistan är detta i och för sig ingen svår uppgift.) Kände jag mig svårt uttråkad eller less, tryckte jag på någon lämplig knapp. Och inhöstade genast välbehövlig energi. 

Det kunde också ske under trista avdelningsmöten, påminnande om likvakor, på högskoleinstitutionen. Fullkomligt meningslösa, förskingrande av dyrbar livstid. Tigande kolleger. F-n vet vad de satt och grunnade på. 

Och så vid ett tillfälle när jeppen som, utan all ledarskapsförmåga, var chäf - man inrättade ju posten "avdelningschef" - surrade förvirrat om "vikten av ett varumärke".

På en förment akademisk institution? Bara att dra till med: "Jag tycker att vi skall sätta en ära i att vara så onyttiga och obekväma som möjligt." Det förlät mig jeppen aldrig. Han knäckte nog en butelj skumpa när jag äntligen stämplade ut, vände högskolan och jeppen ryggen. 

Han försökte med mer eller mindre fula medel få mig att göra det tidigare. Icke minst genom att - underminerande - låta mig få veta att mina kolleger inte uppskattade mina kritiska skriverier. Vägrade upplysa mig, när jag krävde att få deras namn för direktkonfrontation. 

Det svenska pensionssystemet, med rätt (!) att jobba till sextiosju, blockerade jeppens illvilliga försök.  

Nå, jag har slutat att trycka på knappar. Kan bara konstatera, som redan sagt: jag får ingen energi av det längre. Åldern? Tröttnat? Resignerat? Eller vad? 

Jag minns den djupt saknade vännen Gunnar Adler Karlsson från Rom sista gången vi träffades hemma hos honom och Marianne, med oro i stämman: "Du har väl inte blivit för snäll?" 

Bild: rabensjogren.se

Insomnia och ett centraleuropeiskt sinnesmörker

Under en inspirerande tid har jag intensivt levt med Imre Kertesz´ dagboksroman Den sista tillflykten. Jag är i vanliga fall en snabbläsare, ända sedan åren med små barn i Upsala. Jag passade på att beta av kurslitteraturen när döttrarna vilade eller upptogs av sina lekar. 

Men denna gång har jag bromsat in läsningen. Boken förtjänar att du stannar till, låter den täta texten sjunka in. Det är ingen bok du bekvämt plöjer. Ett vittnesmål, jag höll på att skriva "testamente" från en åldrad, centraleuropeisk intellektuell. Alltmer skröplig, med Parkinson.

Kertész arbetade med sin dagboksroman i skuggan av den annalkande döden. Han stördes av diverse plikter och evenemang, framförallt prisutdelningar. Han försummade därvidlag motvilligt sitt skrivande, i medvetande om att timglasets sand rann allt fortare. 

Ungrarens insomnia är också min. En centraleuropeisk intellektuell - Kertész och undertecknad i detta fall - slänger inte bort det korta livet på sömn. Tusen års sömn väntar ju förr eller senare på oss, en evighet. 

Jag har, vilket jag annars aldrig brukar, tänt sänglampan långt in på småtimmarna medan det varit knäpptyst i kvarteret. Plockat fram boken, förvarat den nära mig. Var jag inte klarvaken dessförinnan, så blev jag det när jag började att läsa.

Kertész´ betraktelser över sitt liv, han överlevde nazisternas dödsläger, och dagens Europa är synnerligen berörande. Men kanske bör man vara stämd i samma tonart, en låg sådan, för att ha full behållning av melankolikern Kertész. Ingen läsning för muntergökar.

För han är, utan undanflykter och omskrivningar från honom, mörk till sinnet i denna bok. Och det har inte bara med hans tonart att göra. Han är observant på den verklighet som omger 

honom.

Kertész, som gick bort 2016, såg becksvart på vad som pågår i Europa. Och på framtiden. Då skall man minnas att ingenting i boken påminner om de stora, förödande migrantströmmarna som följde. Ett Sverige som aldrig mer blir sig likt. Sorgligt att notera denna nationaldag.

Men till skillnad från alla som blundar, vägrar att inse den bistra sanningen, var Kertész klarvaken (!) inför det islamistiska hotet. Liksom fransmannen Michel Houellebecq, i den fiktiva dystopin Underkastelse, fattade han vad som riskerar att vänta oss runt hörnet. 

Tecken i skyn som låter sig tydas. Med Oswald Spenglers tidiga profetia (1918, 1922): Der Untergang des Abendlandes. 

Jag råkar slå på tv:n, ramlar in i debattprogrammet Sverige möts. Ämnet integration. Snarare avsaknaden av en sådan med krockande värderingar, livsstilar och parallellsamhällen. Inte ett utan flera Sverige. 

En homogenitet som utsatts för relativisering. Med "mångkulturen" som av staten beordrad överideologi. Det senare utvecklar historikern Lars Trägårdh förtjänstfullt och nyanserat i programmet.

Programmet sänds från Filipstad som staten ansvarslöst vräkt migranter över. Trots bostadsbrist och stor arbetslöshet. Andelen bidragsförsörjda (socialbidragstagare) har ordentligt skjutit i höjden. Kommunen går på knäna.  

En välkammad jeppe, luktar politisk broiler lång väg, från Centerpartiet är på plats. En snacksalig figur vid namn Martin Ådahl. Han polemiserar mot en invandrare från Iran i panelen som med starka argument är kritisk mot islam, dess fientliga syn på den liberala demokratin. 

Ådahl hävdar, upprepar det tjatigt gång på gång, att invandraren felaktigt "generaliserar” och att det mångkulturella samhällsläget är gott. Politruken påstår, var han hämtar siffrorna ifrån vete katten, att hundratusentals muslimer i Sverige väl integrerats, jobbar och står i.

Rena förebilderna för oss ursprungssvenskar. 

Jojo, det är valår. Och det skall fiskas röster i de grumligaste vatten. Och många är de invandrade som får rösta. Ådahl är skrupelfri, kanske framskickad av partiledare Neuman. Förlåt, jag menar Lööf. 

Vresigt tänker jag: sådana där fabulerande yrkespolitiker finansierar jag med mina skattepengar, baserade på en förskingrad pension. Utan att vara tillfrågad. Ådahl spär på det politikerförakt som jag känner.

Jag lägger bort Kertész. Kanske kommer jag i framtiden att läsa boken en tredje gång. Han älskade, bosatt väster om Brandenburger Tor, sitt Berlin. Liksom jag. Han namnger i boken restauranger och gator jag väl känner till, jag blundar och ser dem framför mig. 

Hur stå emot? Inte ens envis feber och vidhängande kraftlöshet hindrar mig. Jag MÅSTE bara åka så fort som möjligt. Alvedon och termometer med. Nach Berlin!

Bild: aftonbladet.se

Tänk inte så mycket!

Cogito, ergo sum

- Varför tror du att du inte gör några mål?

- Jag tänker för mycket. Och då går det inte.

Pausintervju i C More med ett välavlönat hockeyproffs som inte "levererar". Jag låter honom förbli anonym. Men han är förvisso inte unik. Det skulle förmodligen kunna vara vem som helst i SHL som nätandet går knackigt för. Och som skulle svara samma sak. 

En riktig hockeylirare tänker tydligen inte. Eller kanske snarare: bör inte tänka. Då blir det inga mål. Instinkt och känsla! Gör som ni blir tillsagda, inget mer. Nog minns ni väl den där Berglund, förbundspamp och inte Bulan!, som nedlåtande kallade hockeyspelarna "drängar"? 

När vi skulle sparka igång utbildningen i Sport Management vid Högskolan i Gävle avrådde Jonas Berqvist från det. Alldenstund han fick höra att en målgrupp var Brynäs spelare. I korthet gick hans invändning ut på att hockeyspelare saknar läshuvud. 

Eftersom han själv framgångsrikt dansat fram på isen både i och utanför Sverige, borde vi kanske utgått ifrån att han visste vad han snackade om. Men hans synpunkt hindrade oss inte från att sjösätta utbildningen.  

Och inte var deltagarna puckade (!), snarare motiverade, engagerade och nyfikna. Roliga att samarbeta med. Bland dem legendarer som Ove Molin, Janne Larsson och Tommy Sjödin. Väckte stor uppmärksamhet när de rörde sig i högskolans lokaler. 

"Sitter du bara där rakt upp och ner och tänker?" Och så uppmaningen: "Sätt händerna i någonting så mår du bättre!" Som om tänkandet vore tätt sammankopplat med att man inte har det bra. Flinkt arbete leder snarast till vilan. Bonad i mitt föräldrahem.

"Det man inte har i huvudet, måste man ha i händerna", som slöjdlärare Lööf förnumstigt sade. (Vi tjuvringde honom: - Är det Lööf på Smedsgatan? - Ja? - Ut och sopa, då! Lur snabbt på.)

Nog har jag, det ska ovillkorligt tillstås, en tendens att "bara" sitta och tänka. Grubbla, titta in i huvudet. Låta tankarna komma och gå som de vill under skyarna. Njutningsstunder. Jag kan länge sitta så. Jag lovar. 

En kusin till mig, ett brukets barn med samma bruks tunga arv, skämdes för dylikt försjunkande, gömde sig bakom en bok om trädgårdsskötsel. En "nyttig" bok, annars skumt. Det var bara det att hon höll den upp och ner, upptäckte äkta maken. 

Problemet med Adolf Eichmann var att han inte kunde tänka, eller inte tänkte, enligt Hannah Arendt med en självklar plats i den kosmopolitiska intelligensaristokratin. Skolad, som alla judar, i tänkandets konst. 

Spetsade sitt tänkande med att studera för filosofen Martin Heidegger i Freiburg, ett tag nazisympatisör.

Därmed, antar jag, blev det möjligt för Eichmann att kliva in i ett moraliskt tomrum och oreflekterat medverka till massmorden. Vänta nu, vad med doktor Mengele? Han kunde ju tänka, ingen dumbom. Ändå i samma tomrum. Så sambandet förefaller inte självklart.

Och alla dem som Christopher Browning intervjuade och skrev om? Helt vanliga, hyggliga och kloka (!) män i Hamburg som begått de värsta skändligheter på östfronten. Poliser, socialdemokrater vissa. De förstod inte vad de hade gjort för fel, samvetet var enligt dem rent. 

PS. Sport Management, som väckte mycket stort intresse i en region - ja, inte bara i regionen - präglad av elitidrott, lades ganska snart ner. Man kan spekulera över varför. Högskoleledningen kanske inte kunde tänka...

Fotbollsderby, tja - vad är det med det?

Nä, det här känns inte som det ska! Fast jag försöker, inbillar jag mig åtminstone i mina svagaste stunder, att ställa om och anpassa mig till den nya tiden. Det är inte 50- eller 60-tal nu, Ekstrand! Fatta, som ungdomarna säger. 

Det är inte samma välbekanta SIF med Arne Hodin, Lennart Andersson, Curre Cahlman och de andra folkkära stålmännen som springer in på planen för att hälsas av folkets jubel.

Jag kan inte ens uttala namnen på flera av dagens rödvita. Jo, Muhammed tror jag en heter. Och en kortvuxen bolltrollare vid namn Junior. Farsan skulle fått spader, inte trott sina ögon. Nog joxar de skickligt med trasan. Det får man ge dem. 

Men i SIF? I Sandviken? Rena Afrika.

Jag minns, dock inte vilket år, när ett brasilianskt lag - kan det ha hetat Flamengo? - gästspelade i Viken. Bodde på Statt. Vilken grej! Utanför hotellet hängde vi fotbollstokiga grabbar i klasar. 

Jag hade, efter att ha viggat modern på pengar, hos Sandbloms införskaffat ett autografblock. Mitt livs första och enda. Ingen aning om vart det tog vägen.

Problemet var att alla spelare såg exakt likadana ut i mina oskyldiga ögon. När jag närstuderade autograferna, noterade jag att samma spelare skrivit sin namnteckning flera gånger. Inte hade jag märkt det. Alla lika mörkhyade. Och vänliga, log med vita gaddar. 

Och så "arenan". Arena och arena. Inte är det klassiska JERNVALLEN som beträdes. Den igår vackra, som vandalerna förfulat. Nej, en liten fnuttig en på sidan om som inte tar många åskådare. 20 000 klämde man in på den klassiska. Nu är väl snittet runt 400-500. Fnuttigt.

Var är Jacob med tangorabatt och korvvagn? Jernverkets pampiga blåsorkester? Blågula flaggor? Allt som signalerar högtid och de stigande förväntningarnas hemmamatch? När allt är som det skall vara.

SIF har inte på länge spelat i Allsvenskan. Stupade snöpligt flera gånger i kvalet till högsta serien. De harvar i något som kallas Ettan Norra. I mina ögon gamla division 3. För under allsvenskan Superettan, gamla division 2. Fotbollsförbundet vilseleder med beteckningarna.  

Inte skall mitt och farsans SIF hålla på och kämpa så långt ner i seriesystemet! Jag med mitt rödvita hjärta skäms. Minst i Superettan hör det stolta SIF hemma! 

Derby idag mot lokalkonkurrenten Gefle IF. När Pelle Olsson tränade giffarna, yttrade en Malmöspelare: - Hellre slutar jag med fotboll, än spelar som GIF. Dödgrävarfotboll. 0-0. 

Jag instämmer, vill se många mål, höra nätrassel. Inte hyser jag några större förhoppningar på detta blåvita lag. 

Olssons skyttegravsdefensiva ande lär fortsätta sväva över det målsnåla laget. Och ställa till det för anfallsglada SIF.

Jo, jag hör mig själv. Jag är inte döv. En knarrig, gammal stöt som tjatar om att det var bättre förr. Ja, men det var det ju! Inget snack om saken.

Heja grabbarna från Viken, låt oss höra nätmusiken!

Jag förstår mig inte på dessa socialdemokrater!

 

Varje sommar sedan många år, ja - senast året blev det om hösten, brukar vi hållas i det smukke Vendyssel i Nordjylland. Nära Vesterhavet, i öppet landskap. Krøyerland kallat, för det skimrande ljusets skull. För många existerar inte Nordjylland utanför Krøyers målningar.

Ofta passerar vi, om än dolt bakom tätt buskage, och kastar nyfikna blickar in mot det hus i Skiveren, ett par mil bort, där Jens Otto Krag gärna höll till.

"Århundradets kärlekssaga" hette det i kändisblaskorna om den unge, socialdemokratiske politikern och den uppburna skådespelerskan Helle Virkner. De jämfördes med paret Kennedy. På DR kan man nu se en dokumentärserie om de förra två, med danska undertexter.

Jag är uppvuxen i ett socialdemokratiskt hem med en en mor som förärades Hjalmar Branting-medaljen. Socialdemokratin kom till mig med modersmjölken, kan man säga. Min relation med S måste betecknas som en komplicerad sådan. Socialdemokratin lämnar inte mig. 

Jag sympatiserar inte med S, röstar inte på dem. Låter det då knasigt att tala om en komplicerad relation?

Jag har ägnat snart ett helt liv åt att försöka förstå mig på socialdemokratin. Bortom förräderiteser, typ gamla KPML(r), och personangrepp på odugliga statsråd. Vad hvilja socialdemokraterna, som mäster Palm sade. Ska frågan anses besvarad och avföras?

Inte blir jag klokare av att följa serien om den i Danmark idoliserade Krag. Tidigt gick han bort, blott sextiofyra år fyllda, sviter av ett tilltagande spritmissbruk. Efter hans död började genast idoliserandet. En stor statsman, menar man. 

Den störste politiker Danmark haft enligt mytbildningen, till och med större än den folkkäre Stauning. Danmarks Branting.

Spelade en viktig roll under Kalla kriget, en länk mellan Krusse, som han bjöd hem på middag till det enkla radhuset i Frederiksberg, och Lyndon Johnson.

Kanske var det så. Och nog var det så att Krag hamnade politiskt rätt i en efterkrigstid med stigande välstånd och ökad konsumism. En skördetid efter fattigdom och umbäranden. Men vad drev honom? Vad ville han egentligen politiskt? Om något. 

Han sade sig vilja skapa ett Danmark som skulle vara ett hem för alla. Folkhem, nej - så sade han inte. Ingen klasskamp. Ingen jämlikhetspolitik. Ekonomisk och social grundtrygghet. Pensioner och egen täppa. Med Dannebrogen vajande. En idyll på sidan om världens fasor.

Svenskars bild av Danmark är bilden av trivsam småborgerlighet och hygge. Elefantöl och röd pølse. Carsten Jensen och andra samhällskritiker har försökt att repa den. Pekat på främlingsfientlighet och inskränkthet. Ett litet land med megalomani. Konstigt språk. 

Ville Krag något annat? Det framgår inte av serien. Han avgick plötsligt som statsminister, drog till Skiveren, målade och skrev amatörmässigt, söp systematiskt ihjäl sig. Dog på Frederikshavns sjukhus. 

Statsbegravning, hans efterträdare, som han själv utsett, fackföreningsmannen Anker Jørgensen hyllade honom vid kistan.

En tragisk figur, notoriskt otrogen trots den vackra, lojala hustrun. Det slutade med skilsmässa, trots hans idoga motstånd. Som om han vistades i en egen verklighet med egna måttstockar.

Krag förblir en gåta. Jag förstår mig inte på dessa socialdemokrater! 

Se serien. Om inte annat för bilderna från det Köpenhamn som en gång var. Det Köpenhamn som äger mitt hjärta.

Storstadsrusningar och ensamhet

"Det finns inget så praktiskt som en god teori." (Kurt Lewin)

Den vårliga trippen ner till den kungliga huvudstaden för existensfilosofisk sittning i Vitabergsparken (bilden) tillsammans med själsbrodern Hasse. Oskattbara dessa återkommande sammankomster. 

Men kallt på träbänkarna trots att parken står i prunkande blom. Och jag reser med med min gamla feber som sällskap. Smått huttrande bevittnar vi Parkteatern som riggar för en ny föreställning. Vilket schå! Att de bara orkar.

Ännu en gång uttrycker vi vårt missnöje över att scenen revs, spåren efter det som var sopades bort. Ingen minnesplakett berättar heller om när parken fylldes av allsång och glad publik. De okänsliga kulturvandalerna - Hjalmar Mehrs oäkta ättlingar - har varit framme.

Vi kommenterar ett nytaget foto på Carl Anton, Stockholms besjungare långt före Berghagen. Och att det framgår att han numera inte bor på Söder, utan nära dottern i Norrtälje. Den senare ägnad en av hans visor.

Den gode Axelsson, slog igenom i Hyland hörna om någon minns den, ser onekligen gammal och sliten ut. Långt till allsång och kylskåpskall fil. Ja, kanske inte det senare. Sådant har de väl även i Norrtälje.

Fasligt hur stackarna rusar fram i huvudstaden! Som skållade råttor med vassa armbågar. På väg till vad? I tunnelbanan raskt fram med mobilerna - någon som fortfarande kommer ihåg hur det var innan dessa tingestar slog sina digitala klor i människorna? - för att sedan glo stint i dem. 

För guds skull inte möta någon medpassagerares blick! Segnade man ned död framför dessa förhäxade resenärer, skulle de väl bara filma med telefonerna och sedan lägga ut på nätet. Vad ska man säga? Bäst ingenting, så har man ingenting sagt.

Georg Simmel och Johan Asplund, båda sociologer, den senare styv stilist, framhöll storstadens fördelar. Man tillåts vara anonym, man lämnas i fred. Alla är främlingar, fria och obundna varelser. I teorin alles gut, ja. 

Men i denna "singlarnas" tid råder den allra största ensamhet. Jag läser om begravningar där inte en enda, förutom de som skulle förrätta akten, var närvarande. Gör ont att få veta sådant. Berättar något om samhällets förändring som jag värjer mig mot. 

Tillvarons avsakralisering. Empatins död. Samhällsfrost. En annan sociolog, Max Weber, och hans profetia om den kommande civilisationens polarnatt otäckt insiktsfull.

Sociologerna ovan, Simmel och Asplund, ville avliva myten om storstadens farlighet, storstadsdjungeln existerar inte enligt deras teorier. Mycket farligare bo på landet. Men nog trilskas numera fakta, med växande och dödligt våld. 

Kanske därför som en ny grön våg påstås pågå? 

Åter mot Gefle och den identitetslösa stad som försöker höja sin urbana puls genom att bygga skyskrapor. Jag hälsar det med förtjusning, kruta på! Men inte alla Geflebor gläds. Bygga på höjden! Platt skall det vara. Platta hus - platta själar. 

En gång umgicks jag, fråga mig inte varför, med idén att begå en mentalitetsstudie av Gefleborna utifrån insändare. Men lyckades inte få loss forskningspengar. Lika bra det.

Blinda med makt över andra

 

Jeg er vist kommet på en feil klode! / Her er så underligt...

Sigbjørn Obstfelder

Jag är förtrogen både med Ronald Laing och Rollo Mays tänkande. Böcker av Laing öppnade jag för allra första gången i början på 1970-talet. Jag vikarierade på Ulleråkers mentalsjukhus, inspirerades av hans alternativ till den biokemiskt inriktade psykiatri jag dagligdags bevittnade. 

Patienter, jämnåriga med och nära mig med mina huvudbryn, som medicinerades sönder och for illa.

Laing, benämnd "antipsykiatriker" jämte David Cooper och andra mot den traditionella psykiatrin starkt kritiska*, arbetade terapeutiskt framgångsrikt med schizofrenidiagnostiserade patienter.

Han förfäktade uppfattningen att en människa alltid har goda skäl att bete sig som hon gör. Även om handlandet kan förefalla förvrängt och svårtolkat för en extern bedömare. 

Vid en betraktelse "utifrån" distanserar man sig, lär inte känna personen ifråga utan objektifierar denne, berövar samma individ subjektivitet och medmänsklighet. 

Den avhumaniserande institutionen Ulleråker ett typexempel. Förutom psykofarmaka elchocker och "våldsamma" patienter bältade i sängen. Skrämmande uppleva det inifrån. Patienterna maktlösa, utlämnade till godtycke och övervåld.

Det gäller att rekonstruera motiv som kan vara dolda för individen själv. Därför djuplodande psykoterapi - inte ytlig KBT. Man blir inte lyckligare, men klokare. Psykoterapin är ingen lyckobringare. Och framkallar inga snabba "resultat". 

Subjektets tillblivelse är en lång och utsträckt process. Inte utan smärta och motstånd.

Amerikanen Rollo May, författare till en rad högst läsvärda böcker av populärvetenskaplig karaktär, uppmanade oss att betrakta fenomenet ångest - han skiljde mellan konkret och abstrakt ångest - som en meddelare eller budbärare. 

Den abstrakta ångesten, diffus till sin karaktär till skillnad från den konkreta, söker berätta något viktigt för oss. Det krävs dock mod att lyssna till den, inte bara fly. Inte är det lätt. Helst vill man undkomma, slippa hålla till på självinsiktens vindlande stig.

När jag höll kurser i ledarskap, både på och utanför högskolan, underströk jag först av allt just självinsiktens avgörande betydelse. Det finns inga knep, inga genvägar, ingen tool box. Kasta allt vad nordamerikanskt färgad "managementlitteratur" överbord! Man börjar med sig själv.

Blind för sig själv blir man blind för andra. Ställer till det. Projicerar. Felbedömer. Socialt lomhörd, eller medvetslös, riskerar man att bli en psykosocial arbetsmiljöfara.

Jag mötte många blinda under mitt yrkesliv, De kallade sig "chäfer" och var definitivt inga ledare. I jag-dimma vistandes. Saknade dessutom både käpp och hund. Farligt att tvingas vistas i deras närvaro.

* En sådan som Barbro Sandin på Säters mentalsjukhus förtjänar att nämnas i sammanhanget. 

Bild: smhi.se