Ada har legat med papiljotter i natt!

"Vi sätter färg på Liseberg." Programmets signaturmelodi, komponerad av en stockholmare (!), Lasse Berghagen. Ett pekoral i klass med låten där han hyllar Stockholm, "en blandning av sött och salt". Mein Gott! Släng dig i väggen, Ledin. Du har konkurrenter.

En kväll per säsong plågar jag mig, på ordination av min inre terapeut, igenom Lotta på Liseberg i TV4. Med upprepade irriterande, förfäande reklaminslag och hela molevitten. Bejakar därvidlag min sadomasochistiska läggning, min elaka sida, om man så vill. 

Ett reningsbad. 

En bra sak, det får man ändå ge produktionen, jämfört med Skansen-allsången är att några fjantiga VIP-platser tillhandahålls inte på Liseberg. Inga kändisar som inhägnade, skyddade från allmogen, sitter och glassar på parkett.

I måndags, vid säsongspremiären, fullsmockat på Liseberg. Det skall ju vara glatt och go´ stämning, vi är ju i Glenn Hysén-land ("har ni de bra, göbbar, eller?"), den orubbliga premissen för programmet. 

Duracellkaninen Lotta Engberg driver, iförd entusiasmens gladhysteriska mask, på för fulla muggar, tillåter inga avvikelser, väntar inte in publiken. 

Vem förmår stå emot hennes burdusa charmoffensiv? Hon är värre än Lill-Babs när hon skyddslöst kastar sig över sin publik, glider ned i knäet på gubbar och tanter, sticker upp en mikrofon i plytet på dem, involverar dem vare sig de vill eller inte. 

Trollbinder? Snarare ett gisslantagande. De utsattas miner signalerar skräckblandad förtjusning. Vad gäller den eventuella förtjusningen förblir jag tveksam. Men alla, få undantag, tjoar med. Vågar inget annat inför kameran. 

Och släktingarna därhemma i stugorna, om de har TV4.

Plötsligt minns jag mina italienska utbytesstudenter som reagerade på svenskarnas kroppsspråk. Så stelt och tillbakahållet. Inte som italienare. Blev det för stillsamt under ett pass, uppmanade jag dem följdriktigt: "Bete er som italienare!"

I måndags var det publikt stelt, ack så stelt. Som om ett gäng, oavsett ålder, artrosdrabbade och rörelsebegränsade halvmumier kallats in under glättighetens fanor. Kanske Fonus riks årsmöte sammanföll just denna afton med allsången? Kanske hade de gått fel?

Och så falsksång. Ett allsjungande folk, vi är ju kända för det, men falsksjungande så in i baljan, röster som sticker iväg åt alla håll likt skadeskjutna fåglar. Det var visst en körledare från norr som hävdade att alla kan sjunga. Pyttsan.

Skulle man drista sig till att fälla ett omdöme om det svenska folket på basis av kroppsspråk och sångförmåga, använda Lotta på Liseberg som ett informativt, föga vetenskapligt case  - tja? Ett lydigt, välanpassat och strikt tuktat folk. 

Som kaoset ute på Arlanda. Vi köar. Timme ut och timme in. Snällt och välkammat. Utan att bli topp tunnor, slå näven i bordet, vägra låta oss behandlas som en fårskock. Som väntade vi på Godot. Snarare nya order. Medan vi håller ögonen på varandra så ingen smiter före.

Rena lydnadsexperimentet med för makten synnerligen gynnsam och lovande utgång. Nato-Magda och hennes regeringstaburetterna älskande kumpaner kan sova lugnt. Detta folk är förslavat.

Charlotte Perrelli en av gästartisterna i måndags. Jag måste ha slumrat till, öppnade ögonen, tyckte mig, utan förvarning, beskåda en avatar i rutan. Släta, plastiga anletsdrag, snitsade bryn. Ruskigt otäckt, närbild. Så där som ABBA-avatarerna i London. Föreställer jag mig.

Nå, nu är kvällen avverkad. Sadomasochisten får gå och gömma sig igen. Tillfredsställd. Och publiken? Den lär återkomma nästa måndag, tjoa med och falsksjunga när Lotta så befaller med mikrofonen i högsta hugg. Törs inte annat. För sådana är vi svenskar, Arlandamänniskor. 

Bild: bio.nu

Maranata - nej, tankebefrielse!

Till den eviga ungdomens stad för sommarlunch på restaurang Åkanten, muntert framrusande Fyrisån på dess väg mot Ekoln strax nedanför fötterna, med yngsta dottern. 

Till skillnad från alla dem - och de verkar bara blir fler och fler- med de mest besynnerliga "jobb" à la Jan Myrdals Myglaren, tärande på redan hårt ansträngda skattebetalare och totalt obehövliga, arbetar hon med något viktigt: studerar biverkningar av mediciner. 

Till gagn för patienterna, icke minst nytillkommande sådana. Hon är dessutom mån om att sprida rönen till patientföreningar och personal.

När tåget rullar in på den centralstation som numera upptagits av ett flashigt utfordringsställe, slår det mig: tjugo år sammanlagt i denna stad. De bara svischade förbi. Universitetsstudier. Forskning. Extraknäck på Ulleråker och Akademiska. Familjebildning. 

Upsala, nästintill exotisk kontinent innan jag på darriga ben ankom. (Studsade till inför devisen Tänka fritt är stort men tänka rätt är större.) Pelle Svanslös. Min syster satt ett tag på ett postkontor i staden, kunde förtälja om en butter kund vid namn Gösta Knutsson. 

Owe Thörnqvist. Vi grabbar reviderade ett av hans örhängen: "Vi dansa´ rumba i Engelska parken, jag satte krokben och la´ ner na´ på marken." Knappast Metoo-anpassat. Men till vårt försvar skall anföras att vi var ju inte gamla, knappt torra bakom öronen, spolingar. 

Vi fixade även till en annan schlager i extremt burlesk riktning: Valencia. Men den versionen censurerar jag. Det finns gränser.

Vi visste inte ens var denna engelska park låg, visste för den delen heller inte hur en rumba mer exakt exekverades. Eller att det fanns något som hette Carolina Rediviva, denna imposanta byggnad framför samma park.

Ulf Peder Olrog. Förbryllades av hans knasiga sång om att segla med en undervattensbåt (sjöng inte Per Myrberg undervattningsbåt?) uppför Fyrisån. Jag flyttade idén till Kanalen i Sandviken. En u-båt i dess grunda vatten? Det skulle se ut, det.

Sirius, förstås. Jag var ju bandyintresserad, även om jag på grund av klen skridskoåkning måste stanna bland åskådarna, lira i hemstadens stolta SAIK därmed uteslutet. Studenternas utomhusis förknippades med Upsala, det hördes på namnet var den fanns. 

Långt senare, när jag behandlades på Hematologen på Ackis, snappade jag om vinteraftonen upp typiska ljud från arenan en bit bort.

Till Upsala mitt under det röda 68! Kunde inte varit lägligare. En kollega, befordringsprofessor, jämförde föraktfullt med Maranata, jag undrar om han syftade på tungomålstalande, hänförelse eller vad. Släng dig i väggen, pucko!

För mig var 68 tankebefrielse från brukssamhället. Huvudets uppbrott. Anammandet av ett kritiskt samhällsperspektiv, äntligen en genomlysande samhällsförståelse.

Aldrig att jag ömkligt kommer att göra en Göran Skytte, fördöma och ta avstånd. Klä mig i säck och aska.

Det är och förblir rätt att göra uppror! Och det börjar i tanken. Måste börja där. Så leve 68!

Bild: Engelska parken fotograferad inifrån Carolina. 

En inställd resa är ingen resa

"En inställd spelning är också en spelning." Påstås Ulf Lundell, snart mer känd som Enslingen på Österlen, ha yttrat efter ett framträdande, jag tror i Borgholm, som inte blev av. Det hade, säger ett annat rykte, tittats för djupt i glaset under uppvärmningen. 

Artisten var helt enkelt inte fit for fight denna afton. Att genomföra en intensiv konsert på ett par timmar inför en förväntansfull publik - glöm det.

Numera är han godtemplare, som man sade i Sandviken. Även om han haft återfall, åkt dit för rattfylla. Men han kanske följer det beryktade tolvstegsprogrammet? Då är recidiv tillåtna, det hör till "sjukdomsbilden". Det handlar ju inte om att ta sig kragen, enligt denna modell. 

Man är "sjuk". Punkt slut. Kroniskt sjuk. Därmed ansvarsbefriad. Bara du går på AA-möten så. Din akutmedicin.

En sandvikare minst storlek XXXL, Ingemar Dunker, lirade trummor som ingen annan hos Lundell. En gång tog han - som Lundell kallade Sture och förärat en dikt - bokstavligt talat artisten i kragen när denne var på väg att utebli från en spelning. 

Så gör en riktig sandvikare! Inget tjafs, resoluta tag. Skärp dig, för satan! Vi ska jobba. 

Men inte kan väl Enslingen ha uttryckt sig så korkat? 

Jag har inte läst hans dagböcker - eftersom de skrivits för offentligheten kan han ju knappast definieras som en genuin ensling, utan behov av andra (till skillnad från pappas farbror Vilhelm som drog till skogs) - så jag kan inte säkert avgöra hur korkad han "normalt" brukar vara. 

Men det är väl som vännerna Nasse och Nasse lakoniskt konstaterade häromdagen: "Han tänker hellre högt än bra." 

Jag går som katten kring het gröt, associerar mig bort från ämnet. Vad det skulle handla om är en lång, trög beslutssträcka som nu nått slutpunkten. Enligt planen skulle SAS - pilotstrejk varslad, dock senare i juni - tagit mig till Berlin Brandenburg Flughafen imorgon. 

Sedan med U-Bahn till universitetsstadsdelen Dahlem - turistbefriad och tystlåten när studenterna lämnat för dagen - för några dagars inspirerande intrycksfiskande. Och ett absolut nödvändigt miljöombyte, Gefle går mig på nerverna, kväver mig långsamt. 

Den förbaskade febern - ingen specialist, och de har varit flera inblandade, har kunnat förklara densamma - envisas med att inte släppa sitt grepp.

Med den orkeslöshet. Jag har vistats med feber i Berlin förut, skulle nog klara det igen, med några Alvedon till hands. Men drar mig för att röra mig på tunga fötter. Och utsätta mig för en överbelamrad kollektivtrafik efter att man infört månadsbiljett som kostar blott 9 euro. 

Dessförinnan kaos på Arlanda. Och på BER, storflygplatsen österut. Nä, fy 17.

Men jag som mycket såg fram emot en George Grosz-utställning. Ännu mer återse Freie Universität, omges av den frihetliga atmosfär som sitter i väggarna sedan studentrevolten. Så fjärran svenska, totalitära värdegrundsuniversitet. 

Jag säger till mig själv; du ställer inte in, du skjuter upp, senarelägger. Och sommaren är ingen bra Berlintid som du vet, det kan bli riktigt varmt och varm är du ju redan, grabben. 

Klen tröst för en sann berlinare. 

Bild: deutschlandfunk.de

Hitler och Heidegger möttes aldrig i Leipzig

Låt mig börja med att säga att jag är osäker på datumet när mötet skulle äga rum. Men det spelar kanske mindre roll.

Det hade planerats, av vem vete fåglarna, att Adolf Hitler och Martin Heidegger, som av en ren händelse eller lycklig slump, skulle råka på varandra på järnvägsstationen i Leipzig. Den senare på väg till en filosofikongress i staden, Hitlers mål hans favoritplats Berchtesgaden. 

Hur detta sammanstötande mellan Führern och Filosofen närmare skulle iscensättas är mig obekant. Var måhända någon underhandsinformerad om det hela, kanske Heidegger? 

Genom ett krånglande lok, eller vad det nu var som ställde till det, blev det famösa mötet aldrig av. Det är upp till var och en att spekulera i vad de skulle ha talat om. Och ännu mer hur. Den som har försökt sig på att läsa Heidegger vet ju att snårigt är bara förnamnet. 

Och Hitlers främsta gren var knappast tålamod. Eller att lyssna på någon annan. Om det inte var kelgrisen att fantisera utopier om Germania tillsammans med, Albert Speer.

Ryktet säger att nazisterna till en början hälsade den originella filosofen i Bayern med förtjusning. Men sedan ganska så snart insåg att att hans krångliga filosofi - inget för en genomsnittlig Volksgenosse - inte kunde användas i propagandasyfte.

Att Heidegger inledningsvis sympatiserade med nazisterna, främst Ledaren som han förblindat betraktade som en välsignad frälsare från den rationella modernitetens plågande bojor, kom att häfta vid honom resten av hans liv. 

Och det har inte gått att nämna hans namn, utan att samtidigt betona hans nazisympatier. 

Vissa, som kallar sig "vänster", har inte ens kunnat läsa honom av det skälet. Beröringsskräcken varit påfallande. Man har vägrat öppna hans Sein und Zeit. Ett av 1900-talets viktigaste filosofiska verk. 

Kanske det allra viktigaste vid sidan om Ludwig Wittgensteins Tractatus. 

Varför sympatisera med nazisterna, som Heidegger gjorde åtminstone till en början? Varför genomskådade den skarpsinnige inte omedelbart det dödsbringande projektet? Den tvångsmässiga kollektivismen? Den blinda kaserndisciplinen? 

Han som hatade ordet "man", att vara någon i allmänhet. Avsubjektifierad. En anonym bland andra anonyma i ledet. Ett grässtrå bland otaliga grässtrån.

Var det hans uttalade, djupa modernitetskritik som ledde honom så totalt fel? Ett avgörande ögonblick av förförelse? Knäfall inför häxmästaren med den genomborrande blicken? Faustsyndromet? En latent sadomasochistisk läggning, för att fiska i freudianska vatten?

Och som fick honom att fegt svika judiska kolleger, samt surra om "kunskapsläger" som borde uppföras.

Vi ska samtidigt komma ihåg att han var inte den ende med huvudet på skaft som tilltalades av brunskjortorna. Tvärtom. Det var inte bara grovhuggna våldsmän som anslöt sig, som många gärna, behändigt förenklande, vill få det till. 

Många intellektuella underordnade sig, gagnade karriären. Många blev partimedlemmar. Pipor som makten blåste igenom, för att citera Jan Myrdal. 

Jag minns när vi kikade in på universitet i Freiburg, där Heidegger var professor. På väggen devisen Die Wahrheit wird euch frei machen. Sanningen skall göra eder fria. Inne på biblioteket skruvade personalen besvärat på sig, när jag spörjde om honom. 

Och detta långt efter krigsslutet, jag tror året var 1990. DDR:s sista sommar. 3 oktober skedde Anschluss som ossisarna säger. 

Vi missade, det grämer mig, att besöka Todtesberg där Heidegger hade sin enkla stuga och helst höll till. Bortom civilisation och modernitet.

Det finns ljudupptagningar av Heideggers röst. Pipig. Stämmer liksom inte med hans monumentala filosofiska anslag. Rösten som själens spegel? Tja.

PS. Som den anekdotist jag är, kan jag inte låta bli att framkalla bilden av Heidegger efter kriget, när han som straff för sina förvillelser, utkommenderades till snösvängen i Freiburg. I lederhosen, som han på bayerskt manér älskade att dra på sig? Nja, kylan kanske satte stopp.

Fotnot. Om det möte som inte blev: Alexander Kluge, Ur känslornas historia (Symposion 2003).

Kalla mig inte romantiker!

Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden! Vilhelm Moberg

Text om Ola Hansson, poet men mycket mer än så, mejlad till kulturredaktör Clemens på nättidskriften Opulens i Skåneland. Jag är, i och för sig, glad för texten.

Men när den väl gått iväg - ofta händer det, som nu, att jag skyndar på, försummar att tänka efter före, genast känns det fel - grunnar jag självkritiskt på om jag inte skamlöst ägnat mig åt att romantisera och förljuva den flydda tid som var Hanssons. Aldrig komma den åter.

Romantisering av hur de glada gossarna bekymmerlöst framlevde sina dagar och nätter i metropolen Malmö och de lärdes Lund. Romantisering av hur universitetsstudierna bedrevs. Långt före studielån och fasta studiegångar, studier som hölls i ordets bästa mening fria. 

Ta examen och kvittera ut något slags intyg på det. Varför? Då måste man ju lämna universitetet! Kastas ut till en själlös existens i någon lika själlös håla - och försmäkta. Inget för sanna livskonstnärer med vindfyllda segel av drömmar. Äventyret väntar!

Ett universitet fjärran från dagens arbetsmarknadsanpassade, nyttoimpregnerade variant. De två kan inte jämföras på samma dag. 

Hansson har jag läst på nytt för att med hjälp av honom fly den samtid som skaver. Jag stannar till, tänker ett snäpp längre - och klokare. Varför avfärda det som romantik, få det att framstå som något man inte bör ägna sig åt? 

Nostalgiskt omtöcknad, lustfylld med ett klappande hjärta? Ja, men klarsynt.

Kanske borde jag istället poängtera att jag sökte och fann ett ideal, hur det borde vara. Hur livet borde levas. När det tas på allvar, riktigt och djupt allvar. Hur universitetsstudier borde vara upplagda. Hur det borde vara att ligga - som det hette - vid ett riktigt universitet. 

Om aftonen ser jag, medan jag spisar Bratwurst, en dokumentär på Netflix om Richard Burton, en av Wales stora söner. Jag får för mig, kanske påverkad av den text jag skrivit, att idealet för hur livet borde levas, det fann han på scenen främst, även i filmerna, om än i mindre mån. 

Blott femtionio år blev Burton, född Jenkins. De sista åren mådde han allt sämre borta i schweiziska Céligny, där han bodde.

Ett våldsamt drickande kostade på. Som mest tre helpannor om dagen. (Han kunde agera berusad, tappade inte repliker under rusets inflytande, känd för ett extremt gott minne.) De där begåvade kisarna från Wales, de spottar inte i glaset. 

Do not go gentle into that good night. Dylan Thomas, poetiskt geni, också walesare. Han blev väl inte ens fyrtio, om jag inte missminner mig.

Ideal och verklighet. Är det inte detta motsatspar som vi alla, arma människor, brottas med under den korta jordavandringen? 

Det vill säga om vi inte ger upp, faller till föga, domineras helt och hållet av realitetsprincipen, okänsligt eliminerar den förra, glömmer oss själva - ratar det genuina livet.

Kalla mig inte romantiker. Kalla mig i så fall idealist. Om jag nu skall kallas något. Längtan efter det som inte är. Men borde vara.

Bild: popularhistoria.se

Årets bild!

 

Jag begick misstaget att ha tv:n på under det stora spektaklet, livligt påhejat och minutiöst bevakat av statstelevisionen. När justitieministern, med fog kallad Bagdad Bob, skulle förtroendeprövas i riksdagen. Det förtroendet har han väl för sedan länge helt förbrukat. 

Utgången given, blott spel för gallerierna, det förslavade folket. Kakabaveh tilläts ikläda sig en huvudroll. Vad hennes spretiga utläggning i talarstolen gick ut på, är jag inte man att reda ut. Det som iscensattes i kammaren rena såpan, om ni frågar mig. 

Skattefinansierad såpa, nota bene. Bara reklaminslagen som saknades. 

Egentligen inte ett dugg roligt att bevittna. Inte ens underhållande. Väljarförakt från den maktberusade regeringens sida. Oppositionen gjorde i princip helt rätt. Tog äntligen sitt ansvar, när regeringschefen, ytterst ansvarig, inte förmådde göra det. 

Statsministern kunde svalt förtreten, släppt på prestigen, avlägsnat Johansson, denne vandrande katastrof till brottsobekämpare. Inte låtit det gå till omröstning, med resultat givet på förhand. 

När jag höll mina kurser i ledarskap, brukade jag föreläsa om "isbergsfenomenet". 90 procent av vår mellanmänskliga kommunikation, det vi "sänder ut", sker "under ytan", den är icke-verbal. 

Så vill man lära sig något om en annan människa, måste man börja med att noga observera hennes kroppsspråk.

Jag brukade illustrera med manliga gästföreläsare som ställer sig framför studenterna med händerna djupt nedstoppade i byxfickorna.  Känner efter om jylfen är uppdragen. Backar in mot väggen som om ryggen måste hållas fri. Svordomar kan höra till bilden. 

Ett kroppsspråk signalerande antingen nonchalans eller osäkerhet. Kanske både och. 

Kroppspråket är betydelsebärande, avslöjande. Även rösten. Hos vissa ligger den alldeles för högt, pressad och ansträngd, inte förankrad och "hemma". Hos andra, framförallt tv- och radiomänniskor, avslöjar den att de fastnat i adolescensen. 

Lägg till ett slafsigt språkbruk: "tjejer" om medelålderskvinnor, "kolla", "partaja" och annat otyg.

Härom morgonen höll jag på att få spader när jag sömndrucken råkade ratta in Mix Megapol på transistorn. En kvinnlig, förvisso icke lastgammal programledare tog ut de larvigaste av svängar. Lyssnar de aldrig på sig själva? 

Men de hör väl inte, det är "normalt" att låta så där infantilt lallande. Minns inte vem som skrev om samhällets förbarnsligande, kan det ha varit Christopher Lasch? Civilisation i kris.

Nå, mycket talande för en kroppsspråksfokuserande var bilderna från ögonblicket efter att Morgan Johansson klarat sig. (Se ovan.) Han kramar glatt om en motvillig statsminister. Hon ser det inte själv. Iskyla, helst hade hon avstått den där kramen, det signaleras. Årets bild!

Jag skulle använda henne som case om jag fortfarande undervisade om ledarskap. Hennes sammanbitna läppar, snart far de väl in i ansiktet. Blekheten - och då syftar jag inte på huden. Ett tydligt exempel på en ledare som inte är någon. Otrygghetsskapande. 

Ibland olyckligt impulsiv, när hon blir arg. Omdömeslös, förmår inte behärska sig, hotade med att regeringen skulle avgå i samband med Morgan Johansson och omröstningen. Konsekvens- och riskanalys kan hon inte stava till. Proaktivt ledarskap vet hon inte vad det är.

I avsaknad av allt vad pondus och auktoritet heter. Motsatsen till karisma. Och hon skall ta oss in i Nato...

Bild. Dagens Industri

Juninatt blir aldrig av

 

Berliner Morgenpost rapporterade igår om en före detta lägervakt som just nu rannsakas i den tyska huvudstaden. Anklagad för att ha tjänstgjort i koncentrationslägret Sachsenhausen i nuvarande Oranienburg utanför Berlin. 

Mannen förnekar, påstår att han aldrig satte sin fot i lägret. Hävdar att han var lantarbetare under kriget.

Sachsenhausen användes efter 1945 av den sovjetiska ockupationsmakten för att spärra in nazister och meningsmotståndare. Så lägret stängdes inte och försvann i och med Nazitysklands kapitulation.

Jag minns plötsligt DDR-författaren Stephan Hermlin som lyckades gå under jorden i Tredje riket. Klarade sig undan nazisterna som sökte efter honom. Undgick därmed läger och död, levde långt in på 90-talet. 

Hermlin observerar, skriver om det i jag tror den finstämda boken Aftonljus, hur berlinarna sitter på kafé och läser stort uppslagna reportage i söndagsaviserna inifrån just Sachsenhausen. Det ryktas även om utflykter dit för att nyfiket beskåda lägret.

Så att de inte skulle ha känt till vad som pågick under svastikan, efter kriget svors det ju också dyrt och heligt på att ingen varit nazist - ren kollektiv förträngning eller lögn. 

Snarare försökte man framställa det som att tyska folket i själva verket varit offer, taget gisslan av Hitler och hans kumpaner. Massmord och skoningslösa förföljelser hamnade ur det perspektivet i skymundan. Ett falskt, kollektivt minne projicerades fram. 

Nämnas bör att många skolelever i dagens Berlin inte vet särskilt mycket om Nazityskland, eller för den delen DDR. "Bussningarna" ut till Sachsenhausen har begränsats efter otrevliga incidenter, när elever häcklat överlevande som guidat. 

Den åtalade är 101 år gammal, sjuklig och skröplig. Tar sig fram med rullator, som framgår av bilden ovan, beledsagas av sin advokat. Så det kommer kanske inte att utmätas något fängelsestraff, av hälsoskäl. Men rättegången fortskrider.

SS-man, skriver man om honom. Men det framgår inte om man undersökt hans arm, med blodgruppen tatuerad, såsom man gjorde inom SS. 

Snart finns det inga fler lägervakter att nitiskt leta upp och ställa inför rätta. De dör bort. Somliga rättegångar, som jag tagit del av via medierna, har varit tragikomiska föreställningar. Om man får säga så. 

Svårt dementa överlevare som mer eller mindre släpats till domstolen för att vittna. 

Vittnesmål som inte hänger ihop, angivelser som är helt galna, ibland totalt mentalt frånvarande vittnen. Gärningsmän som efter alla år inte rättssäkert kunnat pekas ut av de överlevande. Tidpunkt och läger som inte stämt. Men rättvisa skall ju till varje pris skipas.  

Man skulle ju kunna förvänta sig att det krävdes att käranden och svaranden var något så när vid sina sinnens fulla bruk. Vad är det annars fråga om för skenrättegångar med skuldfrågan belagd på förhand? Vem skall tillfredsställas? Vem önskar dessa processer? Vad gagnar de?

I den juninatt som aldrig blir av, som Harry Martinsson skaldade, ligger jag och begrundar rättegångar mot gamla lägervakter. Tredje riket lämnar mig inte. Utanför det fönster som står på glänt skriar måsar och kraxar kråkor i oharmonisk kör. Sover de aldrig?

Men det verkar inte jag heller göra. Tänder lampan, greppar Alexander Kluges Ur känslornas historia, fortsätter att följa det tyska spåret.  

Bild: Berliner Morgenpost 8 juni 2022.