Arlanda eller SJ, pest eller kolera?

Vad hände med detta en gång så fina, väl fungerande Sverige? Man vet ju inte om man borde (hysteriskt) skratta eller (förtvivlat) gråta. Lugnast aldrig lämna bostaden, hemmets trygga borg. Stänga av yttervärlden. 

För den mentala hälsans skull strömma svartvita brittiska 40- och 50-talsfilmer. Med aldrig slocknande stjärnor som Peter Sellers, Ian Carmichael (dök till min stora glädje upp i tv-serien St Aidans sjukhus) och Alastair Sim.

Genom att en beställd, till råga på allt förhandsbetald, Berlinresa ställdes in, det sved att fatta beslutet, undgick jag det galna kaoset ute på Arlanda. Tack och lov. Febrig hade jag haft svårt att fixa det. Lägg till ett bristande tålamod, med eller utan feber.

Jag minns Ramallah på Västbanken, när vi en dag var i färd med att kliva på den lilla bussen till Jerusalem. Bastanta svartklädda kvinnor, bakstycken breda som ladugårdsdörrar, seglade in i flock, tacklade resolut bort oss köande svenskar. 

De skulle platsa i Brynäs damlag, nu när tacklingar skall tillåtas inom SDHL.

Trög som jag är hann jag inte reagera. Men Patrik, en frisk fläkt som jag saknar, under sin levnad en tvärhand hög, ilsknade till så där som han plägade göra, tacklade tillbaka så att de bastanta fruntimren under arabiska eder och åkallande Allah flög i luften. 

Plötsligt meddelar SJ kort och utan förbarmande inlindning på mejl: Din resa till Malmö på torsdag är inställd. Omboka eller få pengarna tillbaka. Samma djupt irriterande sak hände mig i julas, då i motsatt riktning med avresa från Malmö. 

Försöka ringa kundservice, glöm det - inte med högt blodtryck. Via datorn, om man inte tillhör de digitalt avhängda som förvisso är många, försöka omboka. 

Just nu fel, försök senare. Försöker, försöker och försöker - och försöker igen. Medan kroppen blir allt varmare, frustrationen stiger, allt mörkare tankar om myndigheter och deras oförmåga föds.

Den önskade avresedagen: nästan alla resor fullbokade. Jag motstår lusten att sjunka ihop och ge upp. Lyckas, hoppas jag men kan inte säkert veta med detta oberäkneliga SJ, till slut boka en resa.

Vad står akronymen SJ för? Spårfelens Järnvägar? Svordomar och Jämmer? Jag sätter en femma på Skammens Järnvägar.

Om jag lyckas ta mig ner till Skåneland, och ett älskat Malmö, vet jag att jag kan lita på Öresundståg. (Någon påstod att SJ tagit över bolaget, måtte det inte stämma. I så fall bara en tidsfråga innan det börjar krångla och ställas in.) 

Och jag vet att Adam och James, Bröderna Price, inne på Tivoli på andra sidan Sundet står parata med det bästa - det vill inte säga litet - ett danskt bord kan visa upp. Det vattnas i mungiporna.

Varför bor jag i ett land som jag inte vet om jag ska skratta eller gråta åt? Vem tackar mig för min uppoffring?

Bild: maskinklippet.se

Sinnesroljus

"Si, världen är förklarad – i vetenskapens ljus, fördunklas all vår oro och smärta." Nils Ferlin

Bredvid sängen har jag mitt sinnesroljus stående, alltid nära till hands. Blockljuset, inköpt hos Claes Ohlson, drivs med ett batteri som aldrig verkar ge upp. Jag slutade med levande ljus när oron ständig plågade, efter att ha lämnat bostaden, om jag verkligen blåst ut ljuset. 

En av mina ofrihetsskapande fobier. (Jag är bra på att göra mig själv ofri, en paradgren.) Så man skulle kunna säga att i och med införskaffandet av detta ljus så uppnås sinnesro i mer än en mening. 

Sinnesroljuset har inget att göra med den sinnerosbön alkisarna ber inne på MM-hemmen. Samtidigt som det bedrivs auktoritär, smygfascistisk "terapi" under pedagogisk förklädnad. 

Ägarna tjänar pengar som gräs på en flera veckor lång "behandling", utförd av terapeuter som inte är några legitimerade sådana. En "behandling" som per definition inte kan misslyckas. 

Det är nämligen förenligt med den från eget ansvar befriande Minnesotamodellen att trilla dit på nytt. Först tar mannen supen, sedan supen mannen. Jag citerar Jan Myrdal. Lärdomsbjässen, den otroligt produktive skriftställaren, som gärna drack vin till maten.

När jag inte kan sova, det vill säga varje natt, tänder jag mitt ljus. Även med de juninätter som nu är, tillhandahållande bara en kort stunds infallande mörker. Och jag kommer till ro medan ljuset mjukt fladdrar. I sovrummet smyger behagliga tankar. 

Ibland får jag frågan om jag tror på Gud. Ja, det gör jag! Kristen - i ett alltmer sekulariserat land. Jag är självklart medlem i Svenska kyrkan, men går nästan aldrig i Guds hus. Senast i S:t Petri i Malmö i julas. Jag är ju anti-institutionalist, anarkist, solitär. 

Gud och jag har en direkt relation. Jag behöver varken församlingens sociala gemenskap eller en budskapsförmedlande pastor. 

Dock har jag varit inbjuden att sprida mina kloka ord - observera, ruskig ironi! - från predikstolen några gånger. Av modiga präster, inte alla älskar förvisso LEK, i min hemstad. 

Gefles präster är inte som andra, kanske måste jag skriva "var". Mänskliga, varma och icke-konforma, roliga och inspirerande svartrockar. (Annat än de bedövande tröklåsen i Sandviken.) Bengt, Stefan, Peter, Kristina och allt vad de hette. 

Säkert glömt någon, minnet haltar. Jag träffade många när jag ombads komma och tala ledarskap - organisationen Svenska kyrkan lämnar mycket att önska. 

Jag vet inte om jag tror på ett himmelrike efter att jag gått hädan. Varför vänta? Himmelriket skall skapas på jorden, här och nu, människorna till välsignelse. Paradiset bör inte skjutas på en oviss framtid. You´ll get pie in the sky when you die, som Geflesonen skrev. Tja. vem vet.

I fjärran hör jag det tunga godståget, ibland kan man räkna till gott och väl hundra vagnar, från eller till Fredriksskans hamn varnande tjuta varnande i natten. Kanske någon på spåret. Kanske ett djur. 

Bild: clasohlson.se

Frivilligt låter vi oss kopplas och inburas

Den alldeles för tidigt framlidne, han led av hjärtproblem, Lawrence Anthony brukade samtala med elefanterna i reservatet i Sydafrika. (Läs hans bok The Elephant Whisperer.) Särskilt med den kloka matriarken som han en lång stund dagligdags konsulterade. 

Att hans hustru, den i Paris uppvuxna Francis, skakade på huvudet hindrade honom inte. "De förstår vad jag menar." När han dog sörjde elefanterna. Varje år på hans dödsdag hedrade de samfällt honom genom att marschera upp till boningshuset, stod där värdigt i samlad tropp.

Under en biltur var en rasande, revirbevakande unghanne på väg att attackera dem. "Ser du inte att det är vi! Det är ju vi!" Vrålade Lawrence samtidigt som han ställde sig upp i bilen. Och unghannen backade. Det var ju Lawrence och Francis! Inga fiender. 

I den finska filmen Barmhärtighetsmördaren (SVT Play, affisch ovan) möter vi en butter social bilmekaniker som anlitas för att avliva djur. Samtidigt passar han på att ge ägaren en avhyvling som heter duga. Efter att ha avläst djuret ifråga, blivit både bekymrad och ilsken. 

En har hållit sin katt som "innekatt" i en liten lägenhet - när en katt behöver minst ett en kilometer stort revir för att må bra.

En kvinna med ett ensamt marsvin (i trång bur). Undra på att det lider! Marsvin behöver kompisar, andra marsvin. 

En olycklig, uppgiven hund med anemi, inte långt kvar. 

Så kallade "husdjur", pets, av omdömeslösa människor illa behandlade, kanske i god tro. Inte vetat bättre. Inte tagit reda på vad djuret behöver. Använt det för egna syften. Som under pandemin med valpexplosion, människor skaffade fyrtassade de nu vill lämna ifrån sig.

Jag tycker om att stillsamt promenera bort mot det naturreservat som ligger ett par kilometer från bostaden. På vägen dit, nedmonterade Gävle Galvan passeras, kraxande kråkor i träden. En spång leder över vatten kopplat till Östersjön. Mycket att se och lyssna till, ta in. 

Ett årligt återkommande svanpar, om det inte är ett nytt varje år. Vita och stiliga, majestätiskt flytande på vattnet. Skränande fiskmåsar. Änder, som inte närmar sig för att tigga mat.

En gång såg vi en säl dyka upp, lika snabbt försvinna. I snön om vintern fotspår efter utter. 

Jag tilltalas av tanken på det vilda, djur bortom mänsklig kontroll. Jag vet, jag romantiserar inte, den dagliga kampen för föda och överlevande undkommer de icke. Men i en mening ändå friare än vi människor. 

Som egendomligt nog frivilligt låter låter oss kopplas och inburas. I relationer. På arbetsplatser. I tankemönster. Fastna i skuldfällor. 

Man kan bara göra en Francis. Skaka menande på huvudet. Instämma med Titanen: "Det är synd om människorna."

Anställningstrygghet får inte längre finnas här

Jag snappar upp ett vittnesmål från en H&M-medarbetare om den förhärskande arbetsmiljön i klädföretaget. I mina öron närmar det sig vad Irving Goffman benämnde som en total institution: stress, privata hälsoregister, inga jobbgarantier. 

En auktoritär ledning, fjärran ett modern ledarskap. Knip eller försvinn: ”Om man skall vara kvar på Hennes måste man säga ja och amen till allt som påbjuds uppifrån.” 

Såklart personen ifråga vill och måste kräva att få vara anonym. Annars straffas hon. Tystnad råder och tystnad skall råda. My way or highway. Vill du ha jobb? Glöm dina rättigheter! 

Tyvärr är det inte unikt, det som förmedlas. Utan pekar - alarmerande borde det vara - mot något generellt på samtida svensk arbetsmarknad. Jag har ju även hört om andra arbetsplatser från (företrädesvis unga) människor som jobbar där. 

Om usla villkor. Våga inte ställa några krav! Var glad om du får några timmar mot betalning! Hör inte av dig till oss, vi messar dig när vi behöver dig. Närsomhelst på dygnet.

Förr anställningstrygghetens arbetsmarknad. Åtminstone på papperet. Den av direktörer, och bakåtsträvande ideologiproducenter, förhatliga LAS urholkades ju redan från början med diverse inskränkningar. (Liksom den tandlösa MBL, snabbt gavs lagen namnet "Tutan".)

Och så har det bara fortsatt. LO hejar på. De arbetandes kamporganisation? Nej, en toppstyrd samarbetsorganisation. Ingående i en korporativ struktur - Mussolini en av upphovsmännen - med staten och näringslivets företrädare.

Jörn Svensson redde ut fenomenet i boken Korporatismen och den borgerliga klassdiktaturen (1969).

Den föränderliga verkligheten pockar på nya begrepp, vi finner i hastigheten sådana som sms-ekonomi och gigekonomi. 

Ekonomiska tillstånd, för många dåliga sådana, normaliseras i språkbruket som om de vore oundvikliga. Vi känner oss bekväma med dem, plötsligt är de införlivade i Svenska Akademiens ordlista. Därmed officiella och oproblematiska.

Ord som inte befriar, utan låser in. Orden inte bara speglar, de skapar en verklighet. I den meningen att vi börjar ta den förhandenvarande för given. Som det är, måste det enligt denna okritiska verklighetsföreställning vara. (Johan Asplunds tankefigurer.)

Varför skingras inte dimman, talas det inte klarspråk? Varför säger vi inte daglönarsystem? Timspring? Skutt? Slavekonomi? Varför faller vi även retoriskt undan, underkastar oss den politiska och ekonomiska maktens problemformuleringsprivilegium.  

Tillfällig, övergående anknytning normen. Du är inhyrd på ett  tidsbestämt, villkorat kontrakt. Jag vet att man på vissa hålla använder det positivt klingande uttrycket "konsulter" om medarbetarna. In när du behövs, ut när du inte gör det.

Den fasta anställningens trygghet, med vidhängande förmåner som borde vara självklara för alla arbetande, rycks undan. 

Klockan är tillbakavriden hundra år. Man förväntas lydigt stå till den nyckfulla arbetsmarknadens förfogande. Inga skyddsnät får störa "marknadskrafterna" och godtycket. Det är arbetsköparens laglösa marknad, facket dansar med.

Även professionella är under hot: journalister, läkare, universitetsanställda och andra. 

Rapporter från före detta kolleger på Högskolan i Gävle får mig att tacka min lyckliga stjärna att jag inte är kvar. Det har bara blivit allt värre sedan min tid. Och det var illa redan då. (Läs gärna: https://fib.se/huvudet/kritisk-diskussion-ar-chanslos-nar-makt-avgor-allt/) 

En deprofessionalisering sker, har pågått länge - mycket medveten strategi från arbetsköparnas sida. Ingen går säker. Och rädsla gör dig foglig. Även den mest välutbildade.

Förr skulle man vara en Stann-Anders, inte en Hopp-Jerka. Det var då, det. På dagens arbetsmarknad trängs löshästar och daglönare. De som tillhör prekariatet (begreppet påstås myntat av Guy Standing, om människor som befinner sig i ett prekärt läge) växer i antal. 

Arbetarklass och lägre medelklass trycks ned i prekariatets utsatthet och maktlöshet. Där ingen solidaritet gror. Inget organiserande. Inget kollektivt tänkande. Glöm allt vad fackförening och gemensam kamp heter. Du har bara dig själv. Du ensam mot arbetsköparen.

Ken Loach´s film Sorry, We Missed You (2019) fångar denna hänsynslöshetens arbetsmarknad med otrygga människor som stressar likt skållade råttor. Blir sjuka på kuppen. Familjeliv som går sönder.

Vad göra? Kasta in handduken? 

Enda alternativet: inrättandet av en grundtrygghet i form av medborgarlön för att öka människors frihet - friheten att välja bort ofrihet. Men ingen politisk kraft av betydelse driver frågan. Alla försvarar i praktiken otryggheten. 

Och socialdemokraterna fortsätter att mala på om "arbetslinjen" som om de trodde på det själva. Inte bara de, även moderaterna och "oppositionen".

Fotnot: Mina medborgarlönsböcker (från 1995 och 1996) kan tyckas "gamla". Jag håller dem för att vara aktuella. Mer än någonsin.

Bild: NE.se

 

Livet väntar inte - Agneta Klingspors dagböcker

"Det finns ingen plats där du icke är sedd. Du måste ändra ditt liv." Martin Heidegger

Nyss gick författaren Agneta Klingspor bort. Cancerdrabbad avslöjade hon i boken Stängt pga hälsosjäl hur hon försökte lära sig med att leva med - det vill säga mentalt relatera sig till - den aggressive angriparen. 

Man har ju inte "bara" en tumör, som det brukar sägas, man är sin tumör. 

Den är med en vart man går, sitter och står, viker inte från en. Jag kände igen mig i hennes strävan, brottades själv som akut cancersjuk med att utveckla detta nödvändiga förhållningssätt. Inte var det lätt. 

Det är något knas med min nedladdning av e-böcker, efter att jag bytt dator. Men Apple Books fungerar. Köpte billigt denna väg Klingspors dagböcker 1962-1992. Böcker hon kom att skriva, och som jag läst men de har fallit i glömska, baserades på dagböckerna. 

Antar att det från akademiskt utbildade recensenter förminskande hette att det var "kvinnolitteratur" eller "bekännelselitteratur" hon begick. Vill minnas att hon rönte kritik för sin frispråkighet. Hon var ju inte Lundell, en man. Han med "generationsromanen" Jack. 

Den bild jag snart får av den unga Klingspor i dagböckerna, kunde tyckas smått tragiskt nu när hon är borta, är av en mycket levande människa. Så öppen och fri till sinnet. För att använda ett högtidligt uttryck: hon är autentisk. 

Och det kostar på, att leva utan mask och förställning. Söka det kompromisslösa livet. Klart gnagande självtvivel tränger sig på. 

Jag känner igen mig, som den unga man jag en gång var, i det hon skriver, det hon hänger upp sig på (klingar nedlåtande, jag hör omedelbart det). Hennes reaktioner, själens protester. Alltid i försvar för det sanna och fulla livet.

Jag känner också, med vemod, igen mig i den radikala universitetsmiljön runt 68, protesterna mot Vietnamkriget, UKAS och PUKAS, de fasta studiegångar Palme ville införa. Fast Klingspor var lundensare. 

Och så. Den lilla stadens - Lysekil? - instängdhet. Småttigheter. Föräldrarnas gnatande och tjatande på varandra. Människors fastklamrande vid det materiella och ytliga. Oväsentligheter, trivialiteter, upptar oss, medan livet går sin gilla gång. 

Nog är det bra sjaskigt och trist alltihop! När vi har bara denna enda stund på jorden. 

Klingspor kvinna, jag man. (Det där fjantet med hen kan ni glömma!) Men så lika i våra personligheter. Så genus kan nog inte slängas in som en förklaringsfaktor här, om någon skulle känna sig frestad att göra det. 

Nå, tumören segrade, om man kan säga så, i Klingspors fall. Till slut. Ännu en fyrtiotalist in bland de kalla skuggorna. Dödens decennium, för alla oss mellan sjuttio och åttio. 

It´s the singer, not the song. Jag hör på radion att Rolling Stones ställer in konserter under sin Europaturné, Mick Jagger testad för covid. Tillhör riskgrupp. Was? Det känns fel. Nyss var de ju unga och rebelliska, Mick and the rest. Liksom Klingspor. Och undertecknad. 

Grattis, förresten, Paul McCartney! 80 idag. "When I´m Sixty Four." Det blev några år till, inte så få heller. Hur var det han sjöng: "When I get older losing my hair / Many years from now." Håret har han kvar, Pålle.  

Inte bara en mor

Jag tände ett ljus redan om morgonen. Det har varit den vackraste av junidagar, vindstilla och fridfullt. Din dödsdag, 17 juni. Nu har du varit död i trettiosex år. Avled efter en mycket svår sista tid, metastaserna bröt ned din kropp.  

Jag satt vid din dödsbädd på Länssjukhuset, som det fortfarande hette då, i Gefle. Det blev många timmar där på kvinnokliniken. Du var inte vid medvetande.

Jag är ett sladdbarn. Jag har talat med andra sladdbarn och fått bilden bekräftad: ett sladdbarn kan i sina mörka stunder misstänka att det var ett slarvbarn. Samtidigt har det rönt en uppmärksamhet som om det vore en Guds gåva. 

Och du brukade också säga: "Ett barn är Guds välsignelse." Alla barn förtjänar kärlek. 

Uppvuxen på Bruket i Sandviken under knappa förhållanden. Det födde socialdemokraten i dig. Hur kunde det ha varit annorledes? Klassamhället Sandviken ersatt av ett jämlikt samhälle, det var visionen som många delade. 

Du tilldelades Hjalmar Branting-medaljen för dina insatser för arbetarrörelsen. Lojal, livet ut den trogen.

Vad skulle du tycka om dagens socialdemokrati? Ja, du vet att jag flera gånger skrivit: "Mammas socialdemokrati är död." Finns det ett enda ideal kvar som anses värt att försvara?

Genom min fars sjukdom tvingades du överta hans roll som uppfostrare under mina sena tonår. Jag var inte lätt att ha att göra med. Vilsen och sökande. Och vi hade våra duster. Jag ångrar hur illa jag kunde bete mig.

Jag önskar att jag hade fått lära känna dig bättre. En gång när vi satt och drack kaffe, sista våren du levde, var det som om spänningarna släppte och du betraktade mig som fristående från dig. Inte "bara" en son. Spörjde om mina livsplaner. En befriande känsla i mig.

Jag hade velat höra mer om dig som inte "bara" min mor. Dina drömmar. Din kamp för kvinnliga präster. Värnandet om arbetarkvinnorna. Andra kamper du förde i rättvisans namn. 

Efter din död berättade människor som känt dig om dig och ditt solidariska verkande för dina medmänniskor. Jag delgavs andra och nya sidor. Du växte i mina ögon.

Ljuset fladdrar. Nu är det afton på jorden. Ännu ingen solnedgång.

Bild: 7 februari 1961, min mor, längst till höger, övertar ordförandeskapet i husmodersföreningen i Sandviken. 

Det där är inte konst!

Det där är inte konst! Ett socialdemokratiskt, jag höll i hastigheten på att dra till med "förstockat", kommunalråd i Gefle dömde ilsket och offentligt ut en installation som konstnären Hans Limbus Tjörneryd begått på Stortorget mitt i politikerns hemstad. 

Väldiga betongklossar utplacerade, intog torgytan. Någon gång på 1980-talet, tror jag. Men är inte säker.

Tjörneryd var, inom parentes, en sammansatt för att inte säga kluven figur. Ville både håna och klappas på axeln av det lokala etablissemanget. Kanske vacklande i sin identitet som konstnär. Visste inte vilket ben att stå på, för att det skulle kännas rätt. Måhända inte unik.

Hur han reagerade på kommunalrådet, kanske rentav smickrad, vet jag inte. Och om han rest anspråk på att det verkligen var "konst" han placerat på Stortorget, vet jag heller inte. Kommunalrådet kanske fått hela tilltaget om bakfoten. Borde taggat ner.

Men vad är då riktig konst enligt samma, i konsthistorien bevandrade, kanske utbildade, kommunalråd? Jo, sådant man i tysthet kan njuta av på väggarna inne i Länsmuseet i Gefle. Denna monumentala, från besök avskräckande, fängelsebyggnad. (Bilden) Tavlor, målningar. 

Jag har under mina år i Gefle inte besökt detta museum många gånger. Jag har överhuvudtaget svårt för museer, spela rollen av dämpad betraktare. 

Därvidlag är jag som den tyske konstnären Joseph Beuys som strävade efter att slita loss konstbegreppet från de borgerliga konstinstitutionerna, ett målmedvetet befrielseprojekt. 

Ut med konsten på gator och torg! Där människorna finns. Stäng inte in, förfina inte, gör konsten angelägen i människors vardagliga liv. Ur detta perspektiv är konsten livsviktig!  Och ingen skall kunna "komma undan", fortsätta samhällelig och existentiell Törnrosasömn. 

Ingen traditionell museikonst som åsyftades, utan det Beuys kallade social konst. Installationer, som den tjörnerydska. Performances. Happenings. Huvudsaken att människor berörs, reagerar. Inte bara passivt tittar och beundrar, reducerar sig själva till ett bihang. 

Den sociala konstnären måste, enligt Beuys, till varje pris sträva efter att få människorna att på ett eller annat sätt deltaga. Det ställer krav på konstnärlig innovationsförmåga, krav på uppslagsrikedom. Och Beuys var innovativ och uppslagsrik. Lät sig inte hejdas. 

Beuys samhällsidé låg implicit i denna ambition. (Liksom bakom hans sinnesöppnande, underbara vision om ett fritt universitet, vilande på kreativiteten som grundsten.) Inte ett samhälle som vårt, uppdelat på utövare och betraktare. Alla skall medverka, är medskapande. 

Varje människa är en konstnär! Hans berömda devis. Uppfordrande. 

Beuys åstadkom det han önskade med sitt skiftande utövande. Han störde människor, förstelnat tänkande och ingrott vaneseende. Osökt associerar man förstås till Lars Vilks och Muhammedkarikatyrer. 

Jag associerar också till satirikern Lasse Hillersberg, tecknaren som retade gallfeber på den goda smakens upprätthållare, åkte till och med på en snyting av en svårt kränkt person.

Den tyske filosofen Gadamer - teoretiserade intressant om konstbegreppet i Konst som spel, symbol och fest (första utgivning 1977) - betonade mötet mellan ett verk och den individ som närmar sig det förra. 

Vad som händer i detta möte, själva konstupplevelsen. Utan att någon utomstående tolkar det hela åt oss. Bort experter och konstvetare! Vi påminns osökt om kommunalrådet och hans förargade upplevelse av Tjörneryds betongverk. 

Frågar ni mig så vill jag rubbas, att mitt tänkande och mitt liv störs. Det finns inget värre än likgiltighet. Men det kan både vara traditionell konst och den beuysianska. 

Den "konventionelle" Søren Krøyer - mycket mer än en "Skagenmålare" - hör hemma i den första kategorin. Jag "sugs in" i hans målningar, utsätter mig skyddslöst, det liv jag lever sätts på spel, kunde och framförallt borde det vara annorlunda?

Huvudsaken med min konstupplevelse: att jag och mitt varande störs.

Kommunalrådet är det väl få som längre kommer ihåg, hans gärning. Kanske fler Tjörneryd. Men hur många minns vad installationen gick ut på, om de nu tillhörde ofrivilliga åskådarna som "ramlade" in i installationen där på torget? Och hur de påverkades. 

Fotnot. Boken jag skrev om Beuys finns numera också som ljudbok, inläst av Lars Winclair: https://www.storytel.com/se/sv/books/varje-människa-en-konstnär-livskonstnären-och-samhällsvisionären-joseph-beuys-1448609