Inte ett enda ord

 

Hela mitt jag är uppfyllt av din ensamhet / Fast du är borta äger jag dig här (Evert Taube: Fragancia)

Jag njöt häromdagen tack vare SVT Play, som bjuder på mycket sevärt, av en upptagning med Sven Bertil Taube och hans far från Gröna Lund 7 april 1970. Mäster själv i egen hög person sjöng inte denna afton, han reciterade. 

Efter att sonen framfört några av hans sånger, bland dem den hjärtknipande vackra Fragancia som tog mig tillbaka till Havanna och drömresan i december 2009, vandrade trubaduren långsamt in på scenen med en bunt papper i sin hand.

Som om han planerat att läsa innantill. Men han kikade inte enda gång i dessa. Hans minne verkade helt intakt. Stilig denna kväll mannen som Sven Bertils kompis sedan ungdomen, Lars Forssell ansåg borde sitta i Svenska Akademien. 

Bländvit polotröja till grå, välpressad kostym, näsduk snofsigt nedstucken i bröstfickan. Inte ett hårstrå fel på skulten. En gentleman ända ut i fingerspetsarna. Inte många sådana herrar, med genuin känsla för det "gammeldags" ridderliga, kvar i detta könsutjämningens u-land.

Den fulltaliga publiken på Grönan denna blåsiga aprilafton satt som trollbunden. Taube lyfte orden med sin framställningskonst, pauserade på de exakt rätta ställena, tajmingen excellent. 

Ord. Åh, alla dessa ord! Ända sedan uppväxten i Sandviken, plågad av brukssamhällets förkrossande  tystnad, har orden varit så viktiga för mig. De har burit överlevnad och lust.

Det behöver inte vara krångliga ord. Inte som dem jag kom i kontakt med när jag skrev in mig i Upsala hösten 1968, konstifika som tarvade både tankemöda och ordböcker.

Det kan vara helt "vanliga" och "enkla" ord. Jag njuter av ord, kan inte leva utan ord! (I detta lägger jag in något mer och framförallt gladare än vad Marie Cardinal gör i Orden som befriar.) 

Jag njuter som snåljåpen Joakim von Anka "plaskande" omkring i sin rikedom. I badandets stund när den befjädrade, som i likhet med systersonen Kalle aldrig bär byxor, muntert skvätter mynt omkring sig. 

Inga hot vare sig från de envetna Björnbusarna eller Magica de Hex med sina poffbomber.

Något enstaka ordval från Evert Taube kan, förlåt om jag förhäver mig, skava. (Bortsett från vad de fyrkantiga feministerna anser om hans enligt dem antikverade kvinnosyn.) Han, den målande ordkonstnären. Men det är en marginell, egentligen en totalt onödig synpunkt.

Kulturgiganten Ulf Linde kommenterade en text om sig själv i samband med en prisutdelning: "Jag skulle inte ha bytt ut ett enda ord."  Därmed hyllande upphovsmannen till samma text, vännen Horace Engdahl. Luktar nepotism? Nja, jag vill inte tro det.   

Jag letar i mina hyllor efter den ryske poeten Vladimir Majakovskij, en stor favorit. Agneta Klingspor, som jag läser just nu, nämner honom flera gånger i sina dagböcker. Det föranleder mig att söka honom. Hon droppar, bland många andra, hans namn, inte mer än så.

Jag vet, när det gäller poeten, detta "revolutionens söndagsbarn" som Lenin kallade honom, som tog sitt liv i S:t Petersburg: jag skulle inte vilja byta ut ett enda ord i hans expressiva poesi. Åh, att kunna skriva så! 

Bild: dn.se

Arbetssäljare - vet din plats!

                                

Imorgon återupptas de segdragna förhandlingarna mellan SAS och pilotfacket. Utlyses en strejk berör den omedelbart många tusen resenärer. 

Misstanken föds på nytt att SVT mot en liten slant anlitar amatörskådespelare när mannen eller kvinnan på gatan (denna gång vid gaten) skall kommentera ett händelseförlopp så inskränkt som möjligt.  

En resenär köande på Arlanda tillåts framföra sin synpunkt att visserligen (hördes det ett tyvärr i undertonen?) har piloterna strejkrätt, men det skulle vara "dålig tajming" att utlysa en strejk dessa dagar. 

Det kan ju för 17 inte vara bättre tajming än mitt i heta semestertider! Med pilotfackets ögon sett. Kvinnan vill ut och resa, det fattar även jag, men hon kanske är anställd hos någon och kunde åtminstone försöka sätta sig in i varför piloterna agerar. En eventuell strejks relevans.

Statstelevisionen väljer, som vanligt, maktens sida genom att ge ordet till en antifacklig kommunikationsdirektör på SAS som fritt får stå och orera dumheter i rutan. 

Jag väntar bara på att någon ur folkdjupen skall vräka ur sig att piloternas kamp är orättfärdig, de har det ju så bra med höga löner och allt. När sopgubbarna strejkade, släpptes sådana röster fram. Det gäller att förmedla bilden av splittrade lönearbetare som slåss mot varandra. 

Gigekonomin sprider anställningsotrygghet. Ur det perspektivet är pilotfackets motstånd mot arbetsköparens strategi att genom underbolagsbildningar och fula tricks för att underminera piloternas ställning allas. De kan betraktas som frontkämpar.

Jag minns gruvstrejken, det enorma solidariska stödet från människor runt om i landet som fattade strejkens vikt, att den angick alla. Men tydligen inte när det gäller piloterna. 

Att LO skulle ge sitt stöd och sätta kraft bakom de rättmätiga kraven från kamraterna inom pilotfacket, glöm det. Det LO stödjer är en fortsatt urholkning av LAS. Till den socialdemokratiska regeringens belåtenhet. 

Arbetssäljare - vet din plats!

Bild: svt.se

Om tiden hade stannat

"Räkna de lyckliga stunderna blott." En populär slagdänga men väl också titeln på en gammal härlig svensk film, om jag inte missminner mig. I så fall skulle alla psykoanalytiker bli arbetslösa, 

Utan olycklighetens roll i våra liv, tidigt infaller den också enligt samma analytiker, funnes icke doktor Freuds ifrågasatta lära. 

En dylik arbetslöshet skulle förstås glädja alla psykoanalysens belackare som i demagogiskt syfte bygger sitt fördömande på en förvrängd version. Kanske misstänkande och befarande en egen olycklig barndom de inte vill erkänna, funderar jag i mina elaka stunder

Jag har noterat att två tankefigurer retar många: psykoanalysens och postmodernismens. Det gäller att inte sätta sig närmare in i teoribildningarna, enklast så.

Gamla bandkompisar skickar en inspelad intervju med dem från förra året. (https://www.facebook.com/watch/?v=3138533049747626) I den framgår att vi startade vårt band 1963. Jag studsar till, 1963! Herregud! Nästa år kan vi göra en Stones, fylla sextio.

Vi hade inte ens hunnit fylla fjorton när vi drog igång, vi var väl vad som sedermera kom att kallas ett pojkband. Självlärda. Lyssnade till skivor med engelska band, lärde gitarrspel från dessa, skrev ned texter. 

En i bandet besitter en minnesförmåga som jag avundas honom, han minns saker som för länge sedan i mitt fall förpassats till glömskan. Glömska är grönska, enligt Nietzsche. Tja. Konkreta och detaljerade, inte sällan ömsinta, bilder från den minnessäkra. 

De flesta minnen framkallar skratt, de andra förträngs (Freud!). För nog finns det pinsamheter och misslyckanden i bandets biografi. Nå, i inspelningen nämns också dylikt. 

När bandet startade hade ännu inte min far insjuknat i leukemi, en nedbrytande sjukdomsprocess som krävde fyra år innan han var borta. Förmörkade mina sena tonår. Berövade mig honom. Father you left me, I didn´t leave you.

Det har präglat mig. Faderslöshet är hemlöshet. 

Om tiden stannat där, runt 1963, hade mycket av det som var mörker och gjorde ont i hjärta och själ besparats mig. "Men så kan man inte tänka!", kunde jag ha fått höra någon muttra på Bruket. Men jag gjorde ju just det.

Bild: Forna rockborgen Valhalla i Sandviken där dåtidens idoler, Shanes, Hep Stars och andra, framträdde.

Almodóvar och viskningarna från massgravarna

Den spanske regissören Pedro Almodóvar har, fram till nu, aldrig tillhört mina favoriter. Det har tyckts mig som om han så att säga alltid tagit i för mycket. Den estetiske puritanen i mig tilltalas däremot av det sparsmakade, det återhållna. 

Inte för inte är aforistikern Vilhelm Ekelund en av mina husgudar. 

Det åter- eller tillbakahållna när det inte, i effektssökeri, "kastas" en skruvad handling i ansiktet på åskådaren. Vet inte varför, men jag associerar osökt till högljudda svenska ståuppare som "överfaller" publiken med sina plumpa onödigheter. 

Nå, Almodóvars landsman, Luis Bunuel, kunde väl ta i han också. Skruva till det, surrealist som han etiketterades av dem som älskar att sortera. En filmkonstnär jag håller högt. Ta bara Den andalusiska hunden.

Alla konstnärer ingår i ett samhälleligt och historiskt sammanhang, vare sig de erkänner det eller inte. Almodóvar är en del av den moderna spanska historien, en del av Francodiktaturen. Franco, denne folkmördare som under decennier satt vid makten. 

Han var så djävlig (förlåt den spontana svordomen) - dokumentationen över hans förbrytelser, hans ondska och hat är diger - att han känns nästan overklig. Han kan inte ha varit "riktig" som min salig mor skulle ha undsluppit sig.

Många i Spanien vill inte att man talar om denna skamliga, skräckens Franco-tid. Av olika orsaker. Vi har själva mött det när vi färdats i inbördeskrigets spår. Men det är som de kallblodigt mördade, bakbundna med taggtråd, viskar från sina massgravar.

De levande kommer inte undan. Inte heller Almodóvar. Inte längre. Och han gör det med den äran i sin senaste film Parallella mödrar. Vördnadsfullt mot de efterlevande och sörjande. Hedrande de mördade. En stor och viktig film, utgående ifrån en förväxling på BB.

Det ligger nära till hands, efter recensioner och intervjuer med upphovsmannen, att man skaffat sig en förhandsuppfattning som leder en till att vilja se Parallella mödrar som en allegori. Man riskerar att hamna i en nästan instrumentell konstuppfattning. 

Något jag avskyr. Konsten är en egen, autonom nivå. Skall analyseras som sådan - inte reduceras. Men filmen placerar sig - Almodóvar är tydlig på den punkten - i en samtida kontext.

Motsättningen mellan det "gamla" och det "unga" Spanien. De unga som vill slippa höra talas om den tid som var, lägg till en okunnighet som inte bara kännetecknar unga spanjorer. En pandemi med även nedsmittade svenskar. Jag erfor dem som studenter, hemskt!

Penelope Cruz spelar med bravur Janis, en medelålders kvinna sökande sin gammelmorfar i en av de massgravar som gömmer hundratusentals avrättade, bärare av en minneskultur som sakta växer i Spanien och har stöd från staten. Till och med i lagstiftningen.

Inbördeskriget och dess efterverkningar får bara inte glömmas. Franco kastar än idag sin skugga.

Filmen kan hyras hos SF Anytime. Gör det. Jag är så glad att den fick mig att ompröva Almodóvar.

Förtrupp utan efterföljare

Den brittiska tv-serien Fiendeland (bilden) skildrar infiltratörer i 60-talets NSM (Nationalsocialistiska rörelsen) i England. Fiktion blandas med dokumentära bilder från dåtidens London. Välgjort - och gastkramande. 

Man sitter nagelbitande, bara väntar på att mullvadarna skall avslöjas. Misstag begås, spår lämnas, misstänksamhet och paranoia frodas. 

En av finansiärerna av denna hatiska rörelse vars främsta målgrupp var judar, mordbränder ingick i förföljelsen, François Dior. Sprungen ur den välbeställda modefamiljen.

Jag tänker stormtrupper, som bruna SA i Tyskland. Men stormtrupper utan en social kraft bakom sig i den engelska upplagan. Isolerade skränfockar och förblindade våldsmän i ett London som plågats av Blitzen. 

Sympatisörer fanns hos en vit arbetarklass som upplevde sig som missgynnad både på bostads- och arbetsmarknad, men de var inte parata till handling. 

Även bland rasistiska poliser återfanns sympatiserande, ständigt trakasserande färgade på gatorna.

Er ist wieder da, den bästsäljande boken om vad som skulle hända om Hitler återföddes i dagens Tyskland, visar en Hitler som uppvaktas av nynazister som han fnysande avfärdar som pajaser. De äger inte förmågan att mobilisera det tyska folket. 

Liksom NSM en politiskt sett marginell företeelse. Om än misshandlande och mördande. I Sverige kallar sig dessa politiskt marginaliserade NMR, har jag för mig. Inte är de många.

En kanske hisnande association. Ända sedan jag, snart trettio år sedan, engagerade mig i medborgarlönsfrågan - föreläsningar, debatter, böcker och artiklar, tv- och radiomedverkan - har jag framhållit att utan att en social kraft som bär den förblir den politiskt ofarlig. 

Det har funnits och finns en heterogen förtrupp, engagerad och entusiastisk, ibland förvirrad och okunnig, Söderfilurer, "flummiga" sade vi förr. Men den har inte lyckats mobilisera ett starkt stöd. Det har också saknats en tydlig, målmedveten ledning. 

Frågan har akademiserats med doktorsavhandlingar (bland dem Per Janssons i Lund med borttagandet av förgrundsfigurer som Gunnar Adler-Karlsson och undertecknad), internationella BIEN-konferenser och karriärmöjligheter för den suktande. 

Ingen massrörelse trots att en grundtrygghet borde stå högt på dagordningen för alla, de växer för varje dag i antal, utsatta inom gigekonomin: verklighetens folk strömmar inte till. Och trots att verkligheten alltid är bästa pedagogen. 

Tror man fortfarande på arbet(S)linjen? Tillåt mig i så fall en smula uppgivet skaka på huvudet.

Fotnot. Serien hittar man på SVT Play.

Slaget är förlorat

Snappar upp en röst från en moderat ungdomsförbundare. Kritisk mot det egna partiets förslag, som tydligen lanserats, om visitering av människor på offentlig plats. 

Möter säkert redan ilskna protester från aktivister, anförande risk för "etnisk profilering". Det brukar heta så från dessa. 

Broilern menar för sin del att förslaget "hotar vår trygghet". Spontant: vilken trygghet? Den är ju redan borta.

Lördagsmiddag på restaurang Gustav Adolf i ett mycket varmt Malmö. Humana priser. På menyn identifierar vi Sten Bromans köttbullar, med whiskyspetsning. 

Så klart vi genast, småskrattande, drar oss till minnes anekdoter om Broman och hans kumpaner Piraten och Hommerberg (förekom i Hemmets med underhållande reseskildringar). Den excentriska trions eskapader. På franska lyxkrogar och annorstädes.

Det var väl Kramer och Savoy som var Bromans stamställen i Malmö.

På gatan utanför restaurangen roar sig helt vanliga unga, svenska män - obs, ironi! - med att åka raggarrundan i vrålåk som torde kosta upp mot en miljon. Man kan bara spekulera i hur de har råd med dessa. De visar upp sig, gasar ljudligt så att det dånar mellan husen, provocerar. 

Flinar med nedvevade rutor hånfullt in mot oss Svenssons. Sprider skräck. Skjutningar har ju förekommit från gatan mot restauranger mitt i Malmö. Vi frågar oss varför kyparna plötsligt verkar ha gått under jorden. 

Provocerad blir man. Förbannad. Därtill känslan av maktlöshet. Vad göra? Klart man vill ropa: lås in dom och kasta bort nyckeln! Eller: sätt dom på ett plan från Kastrup i morgon dag!  Men vad hjälper repression och hårda tag utan vägledning av ett explicit uttalat samhällsförsvar?

Resonemanget måste vara det följande: vi tillgriper dessa extraordinära medel eftersom vi måste försvara vårt samhälle och dess grundstenar. Men när politikerna själva, genom fifflandet med bostadsadresser och traktamenten, inte uppträder till samhällets försvar?

På dessa nidingar, det visade kravallerna runt Paludan, biter ingenting. De fruktar varken Mållgan eller hans poliser. Tvärtom, de senare kunde ha dödats. Visitering, kronvittnen och andra förslag blir bara lösa skott (!) rakt ut i mörkret. Helhetsbilden saknas. Slaget är förlorat.

Så du, broilern. Du är för sent ute. 

Åsa-Nisse med mobil

Dagen före midsommarafton, på tåget från Stockholm till Linköping, där personalbyte sker. Konduktör - eller vad heter det nuförtiden, "tågvärd", knappast "tågmästare"? - med utländskt påbrå. Bryter på svenska, svårt att höra vad han säger. 

När lokaltrafikförbindelser inför en station skall ropas ut, efter att ha påbörjat detta: "Ni har säkert bättre koll på det än mig."

Förutom att det heter jag och inte mig. Vad skulle en gammal SJ-trotjänare, som satte en ära i nit och redlighet, ha att säga om dylik nonchalans? När konduktören, eller tågvärden, går genom vagnarna tuggar han frenetiskt på något. Det svarta skägget guppar upp och ner.

Jag hör obekräftade rykten om att den låga uppklarningsprocenten hos polisen delvis kan förklaras av utredare som varken kan läsa eller skriva svenska.

Nato-Magda och kompani har fullkomligt misslyckats med sin integrationspolitik. (Aldrig haft någon tanke på en sådan, hör jag genast från en elak röst.) I praktiken skickas denna grannlaga uppgift över till myndigheterna. 

Och det blir som det blir. Med kvotering och låga kompetenskrav. För att inte nämna kravet på en fullvärdig svenska. 

Mitt växande missmod balanseras av en smålänning som talar högljutt i mobil. Om ni kan föreställa er Åsa-Nisse använda mobil, då vet ni vad jag menar. Trevligt med denna småländska dialekt! 

Jag har alltid tyckt om universalgeniet Åsa-Nisse med alla hans kreativa projekt, till skillnad från vissa recensenter som har satt sig på sina höga hästar och fnyst föraktfullt.

Läser Milan Kundera, essäer. Omläsning, jag fastnar i mina många understrykningar från förra läsningen. Kundera, fritänkaren. En nagel i ögat på stalinisterna i öst. 

Den där polischefen som menade att Lamotte får skylla sig själv, bekommer mig mycket illa. Vilken myndighet kan man längre lita på i Sverige? Landet befinner sig i upplösning.

Råkar lyssna till brottstycken ur en valreklamfilm med Nato-Magda, sammanbitna läppar, förljuget budskap. Det är som i DDR. Retorik och verklighet går åt rakt motsatt håll. Skillnaden den att vi har inga dissidenter. Heller inte längre Lamotte.

Bild: Wikipedia