Landet som inte längre är

"Jag längtar till landet som icke är..."

Det förvånar mig att S och Nato-Magda får så höga siffror i opinionsmätningarna, de verkar ju bara gå uppåt. Trots att de som högsta ansvariga statsledning (obs, ironi!) regerar (obs, ironi!) ett land som under den pågående massinvandringskollapsen befinner i ett mycket svårt läge. 

Dagligdags påminns vi om det. Ingen har undgått den bestialiska händelsen med den nioåriga flickan uppe i Skellefteå. Våldtäkter, förnedringsrån och misshandel även efter Skellefteå. Så fort jag slår på Text-tv, senast i morse, nya rapporter om otäcka dåd runt om i landet.

Jag har frågat mig det flera gånger förut. Vad är det för människor som kommer hit och beter sig som de gör. Är den synd om dem? Skall vi omyndigförklara dem? Gulla med dem? Varför tas det inte i med hårdhandskarna i ett samhällsbevarande syfte? 

Jag växte upp i ett välordnat samhälle där man skulle sköta sig, göra rätt för sig. Och icke minst - ha ett samvete. Det samvetet dikterar att vissa saker gör man bara inte. Så är det bara. Som att kasta sten på polis, sätta polisbilar i brand. Den inre kompassen vägleder.

Jag tar tillbaka det jag inledningsvis skrev, jag låtsas förvånad fast jag inte är det. Jag tror att många svenskar, åtminstone de äldre, de yngre vet jag inget om, lever i ett självbedrägeri om att dagens Sverige är samma Sverige som det för tjugo år eller ännu längre sedan. 

Man skyggar, vägrar inse sanningen. Trots allt som repar den falska föreställningen. Och detta "trots allt" verkar bara bli värre. Alltfler bär vittnesbörd, är utsatta. Svårt att fortsätta blunda.

Kriminaliteten och dödsskjutandet. SJ:s inställda tåg, plus alla förseningar. Polisen som tappat kontrollen, bilderna från Koranenkravallerna direkt fasansfulla för en laglydig skattebetalare. Skolan med lärare som hotas. Den krisartade situationen inom vård och hemtjänst.

Inte blir det bättre av en värderingsödeläggande sekularisering, Svenska kyrkan tappar mark. 

Förfall inom så gott som varje samhällssektor. Bilden framtonar, blir allt tydligare, av ett enda stort samhällselände och kaos. Vem ville ha det så här? Qui bono, vem tjänar på det?

Vågar man sig på att inhämta trovärdig EU-statistik, jämföra oss med andra länder, faller fjällen från ögonen. Vad det än gäller. Brottslighet. Jämställdhet. Sysselsättning. Matpriser. Pensioner. Vi är inte längre ett ledande land, vi har halkat efter. Och det rejält. 

Tur för Nato-Magda och kompani - Strandhällskan, Masen, Dumberg och de övriga inkompetenta blekfisarna - att folket inte ägnar sig åt att jämföra. Skaffar sig besked svart på vitt.

Eller, åh hemska tanke: det jämförs men sedan händer inget. Jag lutar åt att släppa fram denna hemska tanke.

Jag längtar landet som icke längre är.

Bild: hallandsposten.se

Mensch-Detektor

In memoriam Hans Limbus Tjörneryd 16/2 1944-13/7 2022

Idén föddes inför ett öppet seminarium, allmänheten inbjuden, vid Högskolan i Gävle. Osäker på rubriken, men tillställningen skulle ha något slags kulturvinkling. Förmodligen med akademisk, småtråkig touche. Torra "kulturvetare" stå och mala sina teorier.

Vi skulle båda medverka, vi satt hemma hos Hans i det stora blå trähuset där han bodde tillsammans med konstnären Riitta, omgiven av belgiska vallhundar som pockade på uppmärksamhet, och spånade om vad säga, snarare hitta på. 

Något som kunde få fart på tillställningen. Det var vi överens om. En happening, eller vad? Och då föddes idén om en Mensch-Detektor. 

En testapparat, dess konstruktion förblir outgrundlig för mig, för att avgöra om man är människa eller inte. Att placeras vid ingången till lokalen. Deltagarna måste testas innan de tilläts släppas in. Det var obligatoriskt.

Tanken var att manicken skulle fungera så, vete sjutton hur det skulle gå till, att när kommunens kulturchef eller någon annan höjdare testade, tryckte på en knapp, hände absolut ingenting. Även om vederbörande prövade fler gånger, alltmer ivrig få grönt ljus.

 Ergo, du är ingen människa! Du äga icke tillträde till denna humanistiska sammankomst!

Nå, detektorn stannade på idéstadiet, seminariet minns jag ingenting av, förmodligen fullkomligt ointressant. Sedan flyttade vi ut den på nätet, den blev virtuell. 

En upprörd teologie kandidat i Upsala hörde av sig: "Det ankommer inte er att ställa frågan om vem som är en människa eller icke. Det kan bara Gud. Ni hädar."

Jag kände till Hans Limbus Tjörneryd. Hans bockbrännarsällskap, hans populasen provocerande installationer på torget mitt i stan och annorstädes. De senare undgick ingen i Gefle. En dag inne i dåvarande Hallbergs Bokhandel stötte vi plötsligt ihop. 

Han hade läst min bok om den tyske konstnären Joseph Beuys, en utåtriktad sådan i Hans anda och inspiratör för många installationskonstnärer, Beuys ambition var att ta konsten till gator och torg, tankestöra och irritera alla sovande. Vi slog oss i slang.

Det blev inledningen till flera års vänskap och samarbete. En rad roliga, för att inte säga knasiga, projekt genomfördes tillsammans. Jag vernissagetalade också när Hans ställde ut. Skrev till hans hemsida. Och i programförklaringar. 

Jag påverkades av att finnas nära honom, min självbild skärptes, mitt vankelmod repades. Inledningsvis kunde jag bekymrat undslippa mig när ett projekt ventilerades: "Men hur i hela världen ska vi finansiera detta?" 

Hans genast: "Om man resonerar så där får man inget gjort." Börja i en annan, mer kreativ ände! 

Och snabb var han när det gällde att ta sig från uppslag till projekt. Jag noterade hos mig själv att jag blev inbromsande kritisk, impregnerad av högskolan, föreställningen om vikten av att prioritera ett "kritiskt tänkande". Hans led inte av detta, inga spärrar, han bara ångade på.

I onsdags gick han bort. Vila i i frid och tack för allt roligt vi gjorde tillsammans, Hans! Ditt skratt stannar kvar.

Bild: arbetarbladet.se

Det bjuds inte bättre husrum i de eviga katternas stad!

Det är inte första gången vi checkar in. Definitivt inte den sista. Det är nämligen så himla trevligt att bo på Akademihotellet, hemmahörande på Övre Slottsgatan i Upsala. Läget kunde heller inte vara bättre, med den omgivande atmosfären, den klassiska universitetsstadens.

Ett par stenkast bort ärevördiga Carolina Rediviva där jag trivs så bra att sitta och skriva bland unggloparna i trasiga köpejeans och trådlösa hörlurar. Men jag saknar de gamla stötarna från förr. Nå, en åldrad Sverker Gustafsson har jag skymtat i lokalerna. 

Men piptobaksdoften från ide´- och lärdomsprofessorn Lindroth, den blide som "hjälpte" Foucault undkomma Upsala, och en karriär bland de försiktiga generalerna, genom att inte släppa fram hans avhandling, är sedan länge utvädrad.

Runt hörnet universitetshuset, Thorilds devis (nedan) ovanför ingången till aulan. Och som fick mig, nästan, att tidigt om hösten 1968 vända på klacken och åka hem till Bruket igen. Men sedan förstod jag bättre, läste den som den skulle läsas.

Thorilds grav utanför Greifswald - dit den oregerlige bråkstaven förpassades av konsistoriet - har vi besökt. (Via Svenska Akademien kan gratis texter ur hans hand laddas ned.)

Minnesbild som ohejdad seglar in. När jag i december 1979 disputerade i en välfylld sal X. På en avhandling som förfäktade tesen om det medlemsoberoende facket och som förstås  retade upp ombudsmännen.

Repade självbild och självgod retorik. Självaste LO-basen Gunnar Nilsson ryckte ut. "Glömde" i hastigheten att avhandlingen byggde på intervjuer med lokala fackföreningsaktiva. Med andra ord: den fackliga vardagsverklighetens folk, långt från LO-borgens elfensbenstorn.

Brev från hela landet strömmade in till mig samtidigt som medierna, Rapport och andra, slog på stort om avhandlingens hädiska tes. Sympatier. Även egendomliga hejarop från skumma, Palmehatande typer. Tyvärr kastade jag hela surven vid en av mina flyttningar.

När man bokar bör man komma ihåg att be om ett rum med utsikt ner mot stan. Så att man får Domkyrkan med höga torn i blickfånget. Ännu en minnesbild som inte låter sig hejdas. Fadimes begravning. 

Närvarande en kvinna uppenbarligen utan all skam i kroppen. Den föraktliga Mona Sahlin. Förnekade förekomsten av hederskulturer. Jag håller henne medansvarig för mordet. Fadimes många förtryckta muslimska systrar måste skyddas, hon var dessvärre inte unik.  

Även i blickfånget den flotta byggnad där Statens institut för rasbiologi med Herman Lundborg som anförare höll till. (Läs gärna Maja Hagermans bok "Käraste Herman".) Han ligger begravd på Gamla kyrkogården, inom gångavstånd. Där också Fadime har sin grav.

Jag undrar i mitt stilla sinne, med risk för ilskna påhopp och tasksparkar: vad är det för fel med att vetenskapligt diskutera rasbegreppet? 

Det gjorde vännen Gunnar Adler K, läste in sig som få andra på området, skrev böcker om det, fick förstås fan för det från de rättrogna, stämplades som "reaktionär". Men att använda ett rasbegrepp behöver ju inte leda till att man som nazisterna förespråkar eutanasi. 

Skilj på vetenskap och ideologi! För att släppa ifrån mig en självklarhet, dock kanske inte för alla: låt inte den senare hindra sanningssökandet. Vad det än må kosta. Idag härskar bland akademiker och andra värdegrundens ideologi och ideologin om allas lika värde.

Jag hör någon redan högljutt med röda kinder utbrista: Det finns inga raser! Varken bland människor eller djur. Diskuterar vi hundar, är det lämpligt, har jag förstått, att släppa ras och istället säga art. Förlåt, men jag har svårt för det. Vi har ju alltid sagt raser.

I samtida Sverige åsiktsmässigt trångt. Och farligt sjunga på sidan om kören. Nå, jag är fredad. Allmosan, den låga pensionen efter alla år som statstjänsteman, kan de väl inte ta ifrån mig. 

Jag är bortom den idiotiska högskolan med jubelidioterna till chäfer. Tack och lov. Finge jag leva om mitt liv, valde jag bort denna indoktrinerande inrättning och dess lydiga undersåtar. Jag kastade bort dyrbar livstid som icke kan ersättas. 

Under många år hade jag svårt för att åka till det Upsala där jag bodde i två decennier. Staden var, på svårutredda vägar, laddad negativt för mig. Det hade inte enbart med den krävande behandlingen på Onkologen och Hematologen på UAS att göra. 

Men numera beger jag mig mer än gärna till den eviga ungdomens stad. Den är avladdad. Jag älskar att kliva av tåget, strosa med riktning Carro, glida över en av Fyrisåns broar, passera Västgöta Nation, korsa Trädgårdsgatan där demonregissörens mormor bodde.

Förresten, när skall Pelle, Maja Gräddnos, Måns och de andra katterna, som Knutsson skänkte inte bara nio utan evigt liv, dyka upp i gränderna nära hotellet? Jag spanar och spanar.

Bilden ovan: filminstitutet.se

Även Jan Myrdal måste dö

En må undra. Var vanartig en passande, eller rentav fyndig, benämning på skriftställaren Jan Myrdal? Åtminstone sattes rubriken Den vanartige Jan Myrdal på ett seminarium som arrangerades i april 2019 i ABF-huset utmed Sveavägen i Stockholm. 

"Vanartig" var ett ord som min socialdemokratiskt fostrade mor med nedlåtenhet i stämman brukade, synonymt närmast med "missanpassad" eller "dåligt uppfostrad". 

I Myrdals fall ett ord med positiv klang. En fritänkare. Som Strindberg. Diderot. Brandes. Efter Titanen ensam i sitt slag på svensk botten. Mer beläst än någon annan. "Encyklopedisk" konstaterade väl Svenskans kulturchef Leif Carlsson om denne lärdomsbjässe. 

Där i ABF-huset, bland grånade vänsterfyrtiotalister, sista gången jag såg Myrdal i livet. Sedan dokumentärfilmen I väntan på Jan Myrdals död som visades på Zita i Stockholm.

Där han framställdes - kanske följande den konventionella dramaturgins påbjudande krav om att vässa verkligheten - som övergiven och tilltagande krasslig. Käbblande i Varberg med hyresvärden, socialisten och miljonären Lasse Diding. I mina ögon en egendomlig figur. 

Jag minns att Jan Guillou gjorde ett platt framträdande i ABF-huset. Efter att pompöst ha proklamerat att han minsann inte skulle falla in i någon okritisk hyllningskör. Halvhjärtat blev det. Men kul när han avslöjade att Myrdal många gånger sagt upp vänskapen med honom.

Jag minns också att Myrdal var ovanligt långhårig. Inte den sedvanliga, välansade frisyren. Hur förstå detta hos den annars alltid så prydlige, ofta med välknuten slips?

Och jag minns att han försvarade DDR (TDR försvenskade han det till, och påstod sig ha kunnat slå sig ned i), med hyllande av den realsocialistiska jämställdhetspolitiken. 

Jag var nära att begära ordet, och med påminnande om dissidenterna polemisera mot det som i min överkänsliga nos luktade skönmålning av DDR. 

Inte ursäktade en vettig jämställdhetspolitik - och det var väl snarare så att kvinnlig arbetskraft behövdes, därmed dagis och andra kvinnofrigörande reformer - den repressiva behandlingen av systemkritiker som Jürgen Fuchs, Rudolf Bahro och andra. 

Jag skrev om DDR hos Stefan Lindgren, hans sajt 8 dagar. Han uppskattade inte att jag lyfte fram det totalitära DDR, höll inte med men publicerade. Censurera eller refusera? Inte Lindgren. Det får yttrandeofrihetens vänner ägna sig åt.

Myrdals sista bok Ett andra anstånd fanns till salu vid seminariet. Men vi köpte den inte. Nu har jag laddat ned den som e-bok från Bokus, 141 riksdaler. Mycket känns välbekant, liv och skriftställarskap man redan är förtrogen med, om man följt honom genom decennierna. 

Men grundtonen fränare, för att inte säga råare, än någonsin. Han ger inte "Jan Myrdal" en chans att slippa undan skoningslös granskning. Och han lämnar den till oss läsare att förhålla oss kritiskt till. Det sistnämnda var mycket viktigt för honom. Inte vörda - reflektera!

Stort och smått blandas, med vissa omtag.

 

Avträden och Kampuchea. Onani och vankelmod. Passion och svartsjuka. Den livslånga kärleken till Maj. Sorgen efter Gun Kessle och de femtioen årens gemenskap med henne. En relation som förutsatte och byggde på att man aldrig "krafsade" i varandras innersta. 

Läsfrukter och de intellektuellas svek. Som en röd tråd: redovisningen, pedantiskt noggrann baserad på oklanderliga källhänvisningar, av en själs utveckling från tidiga till gammelmansår. Myrdal väjer inte för något fult eller skamligt. Varken gonorré eller svartsjuka. 

Mycket handlar om döden och dödsskräck. Jag väljer av djupt personligt intresse att fokusera på detta tema i boken. Myrdal blundar inte för att hans liv snart torde vara slut. Kroppen på upphällningen, dock inte huvudet. Lekamen donerad till Karolinska.

Myrdal, icke troende men förvisso bibelsprängd, hävdade att religionen är ett tröstande påfund och inget annat, när vi döden fruktande skall försöka att försona oss med den. Ty alla vandra vi i dödsskuggans dal. 

Något liv efter detta existerar inte. Och det inser den rationelle och medvetne. Gudstro är för den irrationelle och omedvetne. Men frågan om försoning kvarstår även för ateisten, gäckar lätt förnuftet, denne viktigpetter. 

Jag minns plötsligt min cancersjuka mors läkare på lasarettet i Gefle som menade att kanske nio av tio patienter som informeras om att de är bortom bot och hjälp ändå vädjar om behandling. Det kan ju finnas en mikroskopisk chans. Ingen vill dö. Egentligen. 

Jag undrar om det inte var samme Guillou som skrev att han inte kände någon som talade så mycket om döden som Myrdal. En livslång bearbetning av dödsskräck? Ångest inför det oundvikliga? Om än aldrig explicit erkänd?

Kanske hans initierade sysslande i boken med olika sätt att ta sig själv av daga - enklast "bara" låta bli att äta, svälta sig till döds - bör ses ur detta skräckbearbetningens perspektiv. "Jag bestämmer själv när jag skall dö", latent i detta sysslande. "Jag har kontroll."

Jag har inget elakt att säga om detta. Mer än: Jag hatar döden. Och gjort så ända sedan den tog mormor ifrån mig. Jag var nio på mitt tionde. Därefter har det bara fortsatt. En efter en efter en. Släktingar och vänner. 

Bekanta och obekanta. Ingen undkommer. Det gjorde förstås inte heller Myrdal.

Jag hör aldrig någon skriva eller tala om Jan Myrdal dessa dagar. Är han helt bortglömd? Som han själv utgick ifrån att han skulle bli, "ingen så snart bortglömd som en död svensk författare". 

Döden särbehandlar ingen. I döden är vi alla lika. Jämlika. Ingen sticker ut. Glömd eller gömd? The rest is silence. 

(c) Svenolov Ehrén: Porträtt av Jan Myrdal 1944 

Himlen förblir oskyldigt blå

Det finns människor man möter och av olika orsaker nästan genast glömmer. Till saken hör att mitt minne, frustrerande nog, haltar rent allmänt. Sedan människor man aldrig glömmer. Min student Per tillhör dessa oförglömliga som jag tar med mig genom mitt liv. 

Per läste en fördjupning med inriktning mot organisation och ledarskap på ekonomutbildningen (om jag får säga det själv fanns inte, vad gäller uppläggning, något liknande inom den svenska högskolevärlden*), och jag lade genast märke till honom.

Begåvad och självgående, höjde sig över sina kamrater. En ovanlig student man som utbildningsanordnare tackar sin lyckliga stjärna för. Kanske litet äldre än genomsnittet, yrkeserfarenhet som gagnade utbildningens krävande inriktning, det kan ha varit så.

Efter att jag lämnat Sundsvall, där utbildningen var belägen, höll vi kontakt. Han var vän med Stig Claesson, kunde berätta om honom. Även skänka mig en rolig skiss på John och Yoko ur Slas hand. Den hänger på hedersplats över mitt skrivbord. 

Tillsammans med Strindberg och citatet från titanen om att hans eld var den största i Sverige. 

CD:n och böcker skickades som gåvor av den alltid lika generöse Per. Uppmuntrande tillrop när han anade att jag tvivlade, led av missmod: Write on, Lasse!

Jag minns det som igår när hans Christina, vi befann oss i Krøyerland på den ljuvaste av sommardagar invid Vesterhavet, hörde av sig med dödsbud. Per hade plötsligt dött i motionsspåret. En iskall skugga föll över det skimrande Krøyerland. 

När Himlen är oskyldigt blå spelades på hans jordfästning i Skönsmons gravkapell var det omöjligt att hålla tillbaka tårarna. 

Åren knallar på. I minnet och hjärtat lämnar mig inte Per. Den som känner mig vet att jag fritt brukar citera Göran Sonnevi: de människor som finns här är de enda som finns, det finns inga andra. 

Tilläggas bör: betänk detta, var rädda om varann. Snart är den förbi den korta stund då ingen fattas.

Idag hans dödsdag. Men det är som om Per fortfarande finns. Han försvinner inte ur minnet. Och himlen förblir oskyldigt blå.

* Lasse Ekstrand: Ångestskapande pedagogik eller pedagogisk ångest? Zenit nr 2 1991

Bild: illvet.se

Urmakaren på Östra Ågatan - ett samtidsvittne

Eftersom ett nytt batteri till Skagenklockan behöver införskaffas, knackar vi försiktigt på hos en urmakare utmed Östra Ågatan i Upsala. I samma kvarter där legendariska bokhandeln Lundeq en gång var inrymd, med undertecknad som flitig kund. 

Köpte på mig billiga debattböcker - det fanns sådana på den tiden, slutet på sextiotalet - som slukades. 

Dörren låst av säkerhetsskäl. Snarare två dörrar, sluss dem emellan. Vi har erfarenhet av Sydafrika, tungt beväpnade väktare utanför banker och affärer. Men Sverige 2022? Något har hänt. Inte låste urmakare dörren förr. Eller anrika juvelerarbutiken Hildebrands Guld i Gefle. 

Den senare utsattes för ett rånförsök av en yxbeväpnad figur när dörren fortfarande hölls olåst. Inför kvinnlig personal slogs glasmontrar sönder och samman i avsikt att rafsa åt sig dyrgriparna. 

Den tyska tv-serien De underbara åren på SVT Play skildrar efterkrigsåren i ett till en början armt Tyskland, lagt i ruiner efter de allierades skoningslösa bombkrig. Det kapitulerade Tyskland som Stig Dagerman for runt i och rapporterade om, mynnade ut i boken Tysk höst. 

Ett Tyskland dock snart på väg (Marshallhjälpen spelade in) att resa sig som en fågel Fenix ur askan och flyga mot det som mytomspunnet kom att omtalas som det tyska undret. Med "tusenårsriket", blev futtiga tolv år gammalt, bortsopat.

Informell ekonomi med livlig kommers. Svartabörshandel. Någon, jag har tappat hans namn, hävdade i en faktaspäckad bok att här lades grunden för en blomstrande marknadsekonomi i Västtyskland. (Minns inte om turkiska Gastarbeiter nämndes i sammanhanget.)

I den informella ekonomin lärde sig tyskarna, enligt samme författare, ett marknadstänkande. Rena ekonomiutbildningen, gatubaserad och praktiskt inriktad. Learning on the spot. 

1949 delas Tyskland olyckligtvis i Förbundsrepubliken och DDR. En delning som vi vet kom att bestå i många år. Med mycket lidande. Wolf Biermann skaldade med pennan doppad i den svartaste ironi: "Jag bor i det delade Tyskland, dess bättre hälft."  

Jag tänker spontant, när jag fascinerad följer de individers öden som spinner seriens röda tråd: deras liv styrs av historien, de undgår den inte, som marionetter sprattlar de, offer för omständigheter bortom deras kontroll. 

Bland dem en SS-officer som tuberkulossjuk kommer tillbaka från rysk fångenskap. En i samhället aktad fabrikör och familjefader som anklagas för krigsförbrytelser, han har sålt taggtråd till Bergen-Belsen. 

En av hans döttrar anfäktas av hallucinationer efter en omskakande krigsupplevelse.

Alla överlevande mer eller mindre traumatiserade och märkta av Tredje Riket och kriget, ingen undantagen. Det arv självmördaren Hitler och hans kumpaner efterlämnade. Svårläkta sår. Obearbetad skuld - än idag. Ett trauma även på nationell nivå.

Och vad med oss som knackar på en låst dörr till en urmakare i den eviga ungdomens stad? Vi och andra som bor i dagens Sverige undgår inte, utan påminns ständigt om den samtid som berättar om ett land som för mig, och många med mig, känns mycket främmande. 

Efterkrigstyskland ockuperades av de allierade. Vem ockuperar oss?

Håller du på så där får du inget jobb!

Min mor var bruksjänta och vars morfar kallades upp till självaste konsuln, högsta hönset på Sandvik, när bolagsspioner iakttagit honom under ett friluftsmöte med August Palm. (Det välbesökta mötet hölls utanför Sandvikens stad på mark som bolaget inte ägde.)

Han hade, enligt samma spioner, applåderat och skrattat, verkat påtagligt förtjust över mäster Palms sarkastiska tirader mot överheten. Palm var ju oslagbar som folklig talare, dräpande när han kom igång.

Nu skulle mammas morfar, hette ironiskt nog Göransson i efternamn precis som konsuln, ställas till svars. Med risk för att avskedas och svartlistas, därigenom tvingas ta familjen, pick och pack, och bege sig någon annanstans. 

Utan att som svartlistad kunna få jobb inom järn- och stålindustrin. Trots att han som martinsmältare tillhörde arbetararistokratin och hade en stark ställning inom produktionen.

Nå, han tvingades skrapa med foten och urskulda sig för att inte fockas: "Man kunde ju inte annat än skratta åt karln och alla hans tokigheter!" Det torde ha skadat hans självkänsla. Tidigt gick han bort, knappt femtio fyllda. 

Vilar med hustrun Katarina i graven granne med mina föräldrars. Bokstävlarna på stenen har  bleknat alltmer. Det skulle kunna uppfattas som djupt symboliskt.

Så man kan säga att mamma tidigt bjöds på en disciplinerande lektion i makt och repression. Anekdoten belysande. Och hon hade flera sådana på lager som hon använde i sedelärande syfte. Var man kommunist kunde man råka illa ut: "Se på Erik och hur det gick för honom."

När hon förstod att jag blev alltmer öppet samhällskritisk, själv var hon socialdemokrat, oroades hon och anekdoterna kom flitigt till användning. Med andemeningen: "Håller du på så där får du inget jobb." Med risk för att inte kunna försörja sig själv, det värsta av allt.  

När jag tar del av Magdalena Anderssons vämjeliga krypande för Erdogan, hör om en intervju där hon föraktligt gled och undvek att svara rakt på frågan om hon anser att Turkiet är en demokrati, minns jag osökt min mors morfar. 

Konsuln definierade vem som skulle förföljas. Vem som var bråkstake. Såsom Erdogan definierar vem som är "terrorist"  och skall straffas. Och Andersson - som väl kan sin Internationalen? - dansar med. Om jag inte var väluppfostrad, skulle jag utbrista: Fy fan!