Du har väl inte vaknat på fel sida?

"Jag blir inte människa på morgonen förrän jag har fått mig ett par koppar kaffe." Sven-Bertil Taube i en intervju för länge sedan. Kanske fortfarande så i hans fall. Kaffesort, om Gevalia eller icke, framgick inte av intervjun. 

"Har du vaknat på fel sida" brukar den oförsiktige rikta till den som förefaller sur och morgontrött. En farlig fråga som lätt kan spä på redan uppstådd irritation. "Och vad fan angår det dig!" 

Jag tycker mig ha vaknat på fel sida - ett lustigt uttryck - länge i mitt liv. Fråga mig inte varför. Kanske kroniska sömnproblem föder olust som hänger kvar när uppstigandet skall ske. Den krypande känslan av att aldrig ha sovit tillräckligt. Den är sannerligen inte behaglig.

Insomningstabletter gjorde bara olusten större. Och skallen tung som bly, jag kände mig som en punchig boxare när jag tagit sådana. Nä, det fick vara. 

Jag gnuggar till skillnad från andra inte sömnen ur ögonen, utan sömnbristen. 

Kanske ovilja överhuvudtaget, om ett radikalt tolkningssteg prövande skall tas, att möta en ny dag. Existentiell olust skulle Sartre ha sagt, minns hans fenomenala bok Äcklet. Lundell skrev en bok med titeln Sömnen. Hågar inte om det var just det temat i den. Troligen inte. 

Livsångest minns jag att en psykoterapeut, inläst på Heidegger, i Upsala brukade prata om. Förkroppsligad i olyckliga klienter som inte fick bukt med den. Det krävdes lång terapi med många sessioner. 

Nuförtiden inte ovanligt, kors i taket, att jag vaknar på rätt sida, trots bestående sömnproblem. Och genast blir ängslig att den goda sinnesstämningen snart skall ge vika, mörka moln torna upp sig på nytt. Sådan är jag. 

"För vem har sagt att just du kom till världen får att få solsken och lycka på färden", typ. Eller för att citera Ronny Eriksson från Pite, pessimistkonsult: "Jag vaknade och så var den dan förstörd."

Kan det vara åldern? Man är sprillans glad för en ny dag i livsbejakande övertygelse om att liemannen, även om han också denna dag har stämplat in och tålmodigt väntar, inte skall få en på kroken. Nej, så tusan heller! Inte idag.

Att kliva ur slafen någorlunda fri från ålderdomens krämpor förstås en starkt bidragande orsak till en välkomnad men skör sinnesstämning. Sedan gäller det bara att se upp både med systemmedier och alternativa sådana. 

Med andra ord hålla det dagliga eländets mentalt nedbrytande rapporter från Löfvenland borta från medvetandet så länge det går. Svårt klara av det. 

Det är ett schå att vara människa. "Jo, jag menar det", skulle Thor Modéen ha sagt. Som alltför tidigt lämnade oss. 

Varför inte?

P O Enquist valde som titel på en novellsamling Berättelser från de inställda upprorens tid, nyckelordet förstås inställda. Jag försöker att närmare dra mig till minnes innehållet i boken, vad det var för uppror det syftades på och som inställdes, men minnet sviker mig. 

Kanske ville POE förmedla en allmän känsla, den besvikelse Karl Vennberg befarade vänstern inte skulle kunna hantera i de stäckta progressiva projektens nyliberala nedmonteringstid.

Jag minns att en av berättelserna handlade om Josef Bachmann. Mannen som svårt förvirrad och förledd av den hetsande antikommunistiska Springerpressen försökte döda studentledaren Rudi Dutschke.

"Man skall inte ångra det man gjort, bara det man inte gjort" hörde jag häromdagen. Kanske var det en Kaj Pollak-inspirerad optimistkonsult.

Att ställa in, skjuta upp, låta bli, avstå ifrån, strunta i, välja bort. Temat fascinerar mig. Frustrerar på ett personligt plan. Detta inte som bromsar och stoppar och avleder, det skapande livets fiende i vissa fall. 

Varför sa jag inte upp mig från högskolan och en tjänst som skavde alltmer, varför vågade jag inte satsa på att skriva på heltid som människor i min omgivning ihärdigt uppmuntrade mig till, varför flyttade jag inte till och slog mig ned för gott i min älsklingsstad Berlin? 

Jag kan inte skylla på någon annan. Det var jag som valde att inte göra det jag innerst inne ville och drömde om. 

Varför avskaffade inte S monarkin när det gyllene tillfället förelåg? S som har monarkins avskaffande i sitt partiprogram, jag tror som allra första punkt, åtminstone förr. Jag syftar på när den sittande kungen gick bort 1973 och den nuvarande skulle träda till. 

Det blåste radikala vindar i riket. Jag inbillar mig att det hade varit opinionsmässigt möjligt att få bort monarkin - men inte agerade Palme och kompani. Kanske missbedömde jag läget, som den inbitna republikan jag är.

Jag ger mig inte in på att spekulera i varför socialdemokraternas valde att inte befria oss från monarkin, men jag har mina teorier. En av dem av djuppsykologisk art, omhuldad ända sedan uppväxten i ett brukssamhälle: man sätter sig inte upp mot herrarna och överheten. 

Det är bara så. 

Det är ingen tillfällighet, viskar det undermedvetnas furir, att de är överhet och herrar. Och vi andra folk och undersåtar.

Och så min käpphäst: varför har vi inte kraftfullt protesterat mot pensionsförsämringen, stormat riksdagshuset? Togs vi på sängen, hann vi inte med i svängarna, blev vi blåsta? Om så var, måste det väl ändå vid det här laget sedermera gått upp för var och en hur illa det blev. 

Nå, många väljer att blunda, orkar inte prata om sin kommande pension. "Vet du hur litet du får i pension?" "Nä, den dagen, den sorgen." Kanske inbillar de sig att de skall få mer än vad de kommer att få. En kalldusch väntar den som föredrar att inte ta reda på det.

Jag var själv kanske inte bättre men tröstar mig med att jag agerade i protest: öppnade aldrig de förnedrande orangea (ful färg dessutom!) kuverten, skickade tillbaka dem oöppnade till avsändaren. 

Vi är alltid bra på att uppfinna, enligt oss själva, skäl till varför vi inte gör det vi borde. 

För den eldfängde Sven Delblanc brast det en gång i Upsala när studenterna kom oförberedda till ett seminarium, fullproppade med svepskäl om varför de inte läst på, akut sjuka hundar som måste tas till veterinären och liknande anfördes oblygt: - "När det gäller undanflykter då är ta mig fan varenda en av er ett geni!"

Apropå det trista kapitlet pensionerna uppmärksammar jag att någon kräver en folkomröstning om det eländiga pensionssystemet. Jag säger blott som förre arbetsmarknadsministern Ahlmark till de varslade i Olofström när han inte hade något att erbjuda dem: "Lycka till!"

Inte kommer det att bli någon folkomröstning, det tror inte jag. "Inte då", som morfar sa, när jag som liten parvel, medan jag bläddrade i bildtidningen SE oroligt undrade om det fanns risk för ett nytt världskrig. 

Bild: Lars Hillersberg.

Konsten att ta sig tid för det sociala livet

Jag var på väg att via nätet och för dyra pengar införskaffa Knut Hamsuns "På igenvuxna stigar". Efter att ha läst P O Enquists filmmanus "Hamsun". 

Men när jag i  mitt privata bibliotek letade under bokstaven H efter en annan författare, närmare bestämt Hobsbawm, fastnade blicken i ryggen på just "På igenvuxna stigar". Inbunden och i gott skick, inhandlad i en familjeägd bokhandel i Gefle som köptes upp av en kedja.

Med överstrykningar, under en läsperiod höll jag på med dylika. Jag måste ha blivit mjuk i bollen, glömmer böcker och författare som jag har läst. Jag med mitt tidigare utmärkta titel- och namnminne. Nå, åren går och vi med dem. 

Hamsun skildrar på den klaraste prosa hur han blir bemött, av vissa men inte alla det skall understrykas, efter krigsslutet i Norge. Han, den usle landsförrädaren, som han dock själv inte ansåg att han varit, han hade bara, som han var övertygad om, genom sitt stöd åt Hitler och Nazityskland värnat om sitt älskade fosterland. 

Det händer att han, även på de olika inrättningar dit han viljelöst förs, utsätts för förakt: inte svar på tilltal, man vänder honom ryggen, han behandlas som om han vore osynlig och inte fanns, eller som en pestsmittad som man till varje pris bör undvika. 

Hamsun straffas socialt, men som sagt inte av alla, kanske långt ifrån. Hans exempel låter sig generaliseras. Socialpsykologer brukar tala om "social deprivation", att berövas det sociala livet, hänvisas till sig själv utan att man har valt det, det värsta straffet av alla. 

Som när man isolerar fångar, de klarar inte isoleringen hur länge som helst utan att psykiskt falla sönder, kanske börjar hallucinera eller försöker ta sina liv. 

Samtidigt som jag med stor behållning läser Hamsun på nytt, ser jag i SVT Play Uppdrag granskning om mannen som låg död i sin lägenhet vid Skanstull i Stockholm i tre år och åtta månader, utan att det upptäcktes och någon slog larm. 

I programmet tillfrågades grannar om de inte hade saknat honom. Nej. Känt lukt? Nej. 

En docent i Socialt arbete, jo det finns ett universitetsämne som heter så, försökte i samma program med de sedvanliga trevande reservationerna, så där som alla akademiker håller på tills man nästan får spader, reda ut skillnaden mellan ensamhet och social isolering.

Krångligt som attan, men om jag förstod henne rätt så menade hon att mannen inte nödvändigtvis hade känt sig ensam, det kunde ingen veta om han egentligen gjort, däremot hade han varit socialt isolerad. 

Det senare kan man alltså vara, utan att det framkallar ensamhetskänslor. Enligt docenten. 

Nå, det finns ju grottmänniskor och eremiter, enslingar och tvärviggar. Min pappas farbror Vilhelm vände samhället ryggen och flyttade ut i skogen med fåglar och djur som enda sällskap. 

Vad med den sociala distans vi dessa dagar uppmanas till av staten, hur ensamma riskerar vi bli och känna oss genom denna? Inte alls, kanske docenten skulle svara. Eller så förtärs vi av ensamhet. Who knows? Det måste forskas vetenskapligt om det innan vi kan uttala oss. 

Och vem skulle för övrigt om ensamhet dokumenteras i stor skala, redan indikationer på det, bry sig och göra något åt det? Löfven? Tillåt mig tvivla. Även om han fortsätter att orera om "det starka samhället". 

Nuförtiden efterlyses ”social kompetens” i tjänsteutlysningar. "Social kompetens" lyfts fram som ett ideal. Men vad är "social kompetens"? Att förekommande kunna umgås med andra, vara trevlig, fördolt manipulativ, eller vad avses? Vad med de socialt inkompetenta?

Den välskrivande sociologen, gudarna skall veta att inte alla sociologer skriver väl, Johan Asplund klarlade fyndigt i boken "Det sociala livets elementära former" (Korpen 1987) distinktionen mellan vad jag vill kalla äkta och tillgjord, eller påklistrad, socialitet. 

Det senare upplevde jag på mina arbetsplatser, med "kick offs", "teambuilding" och annat tok som korkade chäfsflanar hittade på. Förklädda lydnadsövningar. 

Den äkta varan har jag upplevt i Sydafrika, där det vardagliga, mellanmänskliga livet tas på allvar. Frågar någon, det kan vara en person i kassan i mataffären eller en parkeringsvakt, "how do you do?", svarar man inte "det är okej", man svarar utförligt hur det verkligen är, man är ärlig och man stannar kvar och tar sig tid. 

Man frågar förstås artigt tillbaka: "And how are you and your family?". 

Människorna i Sydafrika är genuint sociala. Det skapar band och det är trygghetsskapande, det underlättar vardagen. Inga falska flin och sedan skvaller bakom ryggen.

"Social kompetens?" Äh, kyss mig där bak!

Käka banan och svälja försämring

Svenska folket äter enligt forskare mest bananer i hela världen. Ett besynnerligt folk på min ära, käkar bananer och sväljer pensionsförsämringar! De senare halkade in som på ett bananskal utan att motstånd mobiliserades, svenska folket gick icke man ur huse. 

1909 började bananer importeras till Sverige, fraktades på den beryktade "bananbåten" som det varje år rapporterades om i tidningarna som en stor och emotsedd nyhet: - Nu har bananbåten kommit! Båten upphörde något år in på 2010-talet. 

Innan frysförvaringens tid anlände bananerna skrumpna och svarta, alls inte inbjudande gula till färgen. I frihamnen i Göteborg kunde det heta bland löshästarna som satt och väntade på skubb: - Ska du vara springgöbbe idag?

 - Jo´ ru, nu har hon kommit, jag ska lossa negerongar.

Var snäll och anmäl inte detta som rasism eller hets mot bärgrupp till DO eller FO (Frukt- och bärombudsmannen), det är göteborgshumor och så där pratade gubbarna i Göteborgs hamn på den tiden. Jag bara citerar. 

Norrmännen var före oss med att käka bananer, "guleböj". Redan 1905 startade importen. Enligt obekräftade rykten var det för att fira unionsupplösningen, man markerade att man bara åt gult, den svenska flaggans blå färg ratade man, åt inte ens blåbär, "skvallerbär". 

Men det har inte gått att få bekräftat från trovärdiga källor.

Bananer används även för omskrivning. Jag minns en elak plåtslagare med egen firma i Sandviken som inte drog sig för att klå upp dem som misshagade honom: - Jag gav fanskapet ett par bananer. Hustrun Edit: - Bra, Elon! Bättre belöna än bestraffa. 

Det hade hon lärt sig på kvällskursen i vuxenpsykologi på ABF, även om Elon grymtade och tyckte det var att kasta bort tid på att "ställa till det i huvet". På kursen läste man Skinner och lärde sig att stava till "betingning". 

Elon, brydd: - Du låter som en lektant.*

Varför man tidigare, kanske fortfarande vad vet jag, dissikerar bananflugor som en start på läkarutbildningen i Upsala fattar jag inte. Två teorier: den som klarar av det, antas. Eller: den som inser det galna i att ens försöka ge sig på dessa miniatyrer och vägrar, antas.

En student från Tiveden, son till bönder: - Nä, goe professorn, det där är rakt omöjligt! Jagar jag fluger hemmavid med smällarn, far de bara iväg och sätter sig på farsgubbens skärmmössa.

Kanske dissektionen var möjlig endast på den tid när (färg)starka läkarpersonligheter allsmäktigt drev utbildningen och inte byråkrater som söker legitimitet för att få finnas till, därför hittar på en massa onödigheter dit bananflugorna inte hörde. 

De professionella vitrockarna, med ett sunt hat mot byråkrater och med rättmätig makt över medicinarutbildningen, använde bananflugorna som ett inträdesprov. 

Berättar om en bättre tid som var, den förbyråkratiska. 

Själv älskar jag bananer. Men uppenbarligen motsvarar en banan intaget av åtta sockerbitar och jag försöker vara försiktig med sockerintaget. Som den gamla sockerråtta jag är. 

* Dagisfröken, förlåt jag menar förskolelärare. 

Frank Baude, ännu en färgklick som lämnat

Jag glömmer aldrig när Frank Baude medverkade i ett snackprogram i SVT, det lär ha varit någon gång på 70-talet. Det florerade rykten i medierna om att KPML(r) hade upprättat dödslistor över reaktionära klassfiender. Kända svenskar. Efter revolutionen skulle processen göras kort med dem.

Kanske SÄPO som läckt, de höll ju ett öga på Baude och det samhällsomstörtande parti han ledde. 

Per Grevér högg direkt. Så fort programmet rullade igång var han ivrigt på Baude för att höra om det stämde detta med dödslistorna. Han ville ha det bekräftat för att göra ett stort nummer av det i programmet. Baude gled elegant undan attacken. 

Jag fick för mig att han stortrivdes, behärskade situationen: - Men, snälle redaktörn, vi har viktigare saker i vårt program. Vet redaktörn hur många barn som saknar dagisplats i Göteborg? 

Grevér, alltmer indignerad, svettig på överläppen. Så där indignerad som reportrar kunde bli när de inte lyckades få Myrdal att erkänna att det förekommit folkmord under röda khmererna i Kambodja och att han djupt ångrade sina ställningstaganden.

Grevér kom ingen vart med den vältalige och skicklige retorikern Baude som hela tiden behöll en sansad och lugn ton. Retoriken visade han senare prov på i kommunalpolitiken. Ingen kunde klå honom i en debatt. 

Baude visste var han hörde hemma och övergav aldrig sin klasståndpunkt. Genuin arbetarbakgrund från Majorna. Murare till professionen.

Genom Arbetarsolidaritet, som stödde de vilda strejkerna och där jag var aktiv, kom jag i kontakt inte bara med ledningen för gruvstrejken i Malmfälten utan även med radikala arbetare landet runt. Minst lika radikala som Baude. Hans själsfränder. 

Inga sossar, direkt. Tvärtom. "Socialdemokratin är arbetarklassens värsta fiende", som Harry Isaksson uttryckte det.

En hamnarbetare i Göteborg, stor som en ladugårdsdörr, varnade: - Kommer det en bas på kajen, åker han i vattnet. Och så blev det när en dylik, utan att inse faran, dök upp. Följdes av åtal och dom. Men det tyckte han nog det var värt. Baude torde ha instämt. Klasskamp!

Baude lämnade sitt skötebarn KFML (r) när partikamraterna till hans förtret blev för småborgerliga och revisionistiska, feminister och för sexuellt likaberättigande: - En riktig arbetare knullar inte en annan i röven. Gulp. 

Efter Baude har partiet fortsatt den ökenvandring han förutsåg. Partiet är idag fullkomligt identitetslöst. Litet och politiskt obetydligt. 

Nu har Baude lämnat den allt mindre revolutionära scenen, 84 år gammal. Hans livsprojekt socialismen genomfördes aldrig i Sverige. 

De färgstarka försvinner, en efter en, jag har beklagat det förut. De grå och ointressanta figurerna tar plats. En sådan som "fula gubben", Per Bolund, förlåt jag kunde inte låta bli. Rena sömnpillret. 

Det blir bara tråkigare och tråkigare. Förra året Myrdal. Nu Baude. Krutgubbar man trodde var odödliga.

Men i himlen lär det bli fart i alla fall. Och roligt. Ingen får tyst på den munvige Baude. 

Proletärerna inte som i Proletären

Om man som det svenska folket går med på en pensionsförsämring som den i vårt land utan att resa sig som en man och slå näven i riksdagsbordet. Då kan, ta mig tusan, den politiska makten göra vad som helst, som att införa undantagslagar med risk för långtgående implikationer. 

Ingen frågar när dessa lagar skall upphöra. Blir de kvar efter pandemin, med förbud mot folksamlingar och demonstrationer?

Vad med demokratin och rättsstatens överlevnad, ingen viktig fråga för människorna i detta land? I Tyskland däremot arrangeras stora, förbjudna demonstrationer i medvetenhet om vad som kan hända när makten skaffar sig fria händer. Historien bjuder på dyrköpta erfarenheter. 

Jag prenumerar på Kommunistiska Partiets husorgan Proletären. (Varje vecka i brevlådan i sällskap med Kalle Anka och Hemmets Veckotidning.) Främst för de genomlysande arbetsplatsreportagen, dem finner jag ingen annanstans. 

Och de fylliga utlandsrapporterna. Heller inte någon annanstans. Inte som Stefan Åsbergs skrapande på den nordamerikanska ytan i SVT. Han gör inte sitt jobb. Eller också kanske han gör det. Tjänar, utan att ställa till det för sig själv. 

Kollegan Bergfeldt skickades hem från Washington för att tjänstgöra som furstespegel i Stockholm, nära den politiska makten. Skratta med Löfven och frugan på bästa sändningstid. Utan att störa med obekväma frågor. Vad med integritet och professionell heder, jag bara undrar. 

Även den havererade bostadsmarknaden illustreras med inträngande och varnande exempel i Proletären. Kritisk, granskande journalistik när den är som bäst - skinnade hyresgäster som får komma till tals. Fastighetsägare som ger blanka fan i underhåll och tillsyn. 

Lyser med sin frånvaro i de systembärande medierna. SVT numera finansierat via skattsedeln. Hörde jag Nordkorea?

Föreställningen i Prollen om den potentiellt revolutionära arbetarklassen, en föreställning tidningen och dess läsare klamrar sig fast vid som en livboj i stormigt hav, delar jag inte. 

Prollens slumrande revolutionär är, elakt uttryckt, en 1800-talspräglad skrivbordsprodukt efter läsning av Kommunistiska manifestet. Det är som om inget vatten flutit under broarna, verkligheten inte vridit sig, som Myrdal sa. 

Klart de hängivna, politiskt förblindade hoppas på och drömmer om att den kamplystna proletären, som kanske aldrig funnits, skall vakna ur den socialdemokratiska Törnrosasömnen, kysst av Kommunisterna, och störta kapitalismen över ända. 

Jag sätter en femma på att så aldrig kommer att ske. Betraktar jag min samtid, en samtid som förfärar, slås jag av globalisering och gigekonomi. Makten anonymiseras, allt fler hamnar i de anställningsotryggas kategori. Var finner vi det samtida kapitalistiska systemets svaga punkt? 

Vilka är systemets dödgrävare? SMS-proletariatet, den timanställda in- och utarbetskraften, parallellsamhällenas etnifierade underklass eller vilka?

Vad säger Proletären när den avideologiserade verkligheten knackar på med sitt samtida, fula klassansikte? Notera att jag själv som gammalt rödskägg är mycket angelägen om att få svar på mina frågor. Jag besjunger inte det som sker.

Jag minns hur "mina" människor i Sandviken pekade på Sovjetunionen ("Ryssland" sa man) och uttryckligen deklarerade att så vill vi inte ha det. Såklart. Fattigdom. Varubrist. Låg materiell standard. Ofritt. Käftar man emot blir det Sibirien. 

Det kommunistiska systemet som ideal för en svensk arbetare? Sure. 

Den svenska arbetarklassen tilltalades, till skillnad från akademiska vänsterintellektuella (jag kunde räkna upp namnkunniga sådana), undertecknad undantagen, inte av stalinismen. Eller realsocialismen om så vill. Varför i hela friden skulle den ha gjort det?

"Proletariatets diktatur" öster om järnridån? Jaja. 

Proletären och Kommunistiska Partiet marscherar under röda fanor i öknen. Kanske de genom drömmen om den kommande revolutionen skaffar sig livsmening. Men det har inget med den krassa verkligheten att göra. Dröm är dröm, verklighet verklighet.

Och som Bertolt Brecht visste och präntade ovanför dörren till arbetsrummet: "Die Wahrheit ist immer konkret." Sanningen är konkret. Dväljs inte i utopier, om än vackra och lockande. 

Vi är dem vi är, tidsbundna varelser som lever här och nu, inte från bojorna befriade i framtida lyckoriken.

Glöm folket, Proletären, där gömmer sig ingen subversiv potential. Det nedtryckta folk som underdånigt stretar på för att fixa mat på bordet och någonstans att bo. Skaffa ett annat. 

Bild: Lillefar, revolutionshjälte.

Fotnot: Lyssnar för första gången på många år på Nynningens Majakovskijfärgade platta "För full hals".

 

Ännu en

Häromdagen sorgebeskedet att gitarristen Hilton Valentine gått ur tiden. På fotografier från när det begav sig en ung man med livet framför sig. Valentine var med och startade The Animals i Newcastle-upon-Tyne. 

Fyrtiotalist. Ännu en av oss i den glesnande kategorin som lämnar.

Animals. Stora på sextiotalet. Alla hits. House of the rising sun (megahiten som de tydligen fick tjata sig till att få spela in), Bring it on home to me (tror det var en Sam Cooke-låt från början), We've gotta get out of this place, It's my life (min favorit, uppkäftig och uppfordrande).

Och naturligtvis, den får absolut inte glömmas, Don´t let me be misunderstood. Hörde Tommy Körberg från scenen på legendariska CC-puben, salig i åminnelse detta musikaliska vattenhål, i Gefle utnämna den till bästa poplåten någonsin, sedan rev han av den i en oklanderlig version. 

Det händer att jag lyssnar ånyo på dessa evergreens. Tröttnar aldrig. Njutar faktiskt i skrivande stund av godingarna. Musiken efter sextiotalet? Nja. 

Alan Price på orgel. Eric Burdon solosångare. Vilken röst. Ståpälsframkallande. Basisten Chandler som tog Hendrix till England. Båda tillhör sedan länge skuggorna. 

Message till min ungdomsvän C bosatt i staden i skuggan av Verket två och en halv mil väster om Gefle: "Ännu en..." De senaste månaderna har det blivit många sådana "ännu en". Men långt ifrån alla det envisa virusets offer. Hursomhelst. Dödens ansikte grinar allt kallare.

C och jag växte upp med alla dessa "ännu en". De var utan att överdriva livsförändrande, det var som om vi utan att veta det gått och väntat på att de skulle förlösa oss, inspirerade oss till att börja lira, det gick helt enkelt inte att låta bli. 

Och tillsammans med tre andra grabbar, samtliga knappt ingångna i tonåren, bildade vi ett band. 

För mig var bandet prio ett. Viktigare än tjejer. Låtar skulle repas in, engelska texter läras utantill. Skolan, Sandvikens Högre Allmänna Lärovärk? (Notera ä:et.) Äh. Vem brydde sig? Sjukintyg krävdes vid frånvaro, men dessa kunde vi skriva under åt varandra. 

Jag hade som mest 100 timmar under en termin. Mamma skulle ha gråtit blod om hon vetat. Men musiklivet större än gymnasiet. 

Bra mycket mer än femtio år har gått sedan our years of rock'n'roll. Svårfattbart. Våra respektive liv, C:s och mitt, tog sig efter ungdomen radikalt olika vägar. Han till det stora företaget, jag till universitetet i den eviga ungdomens stad. Och så förflöt alla åren. 

Snarare rusade. Life is what happens to you. 

Men skrapar man på de grånade sjuttioplussarna med knarrande leder och täta toalettbesök finner man det som en gång var gemensamt - och bestående. Och hör sextiotalsmusiken svagt i bakgrunden. Those were the days, we thought they would never end 

Aldrig blir det som förr. 

Förlåt en gammal man som aldrig försitter påpeka att han anser att det var bättre förr. Ingen idé säga emot gubbstrutten. Han lyssnar inte. 

Bandets första trummis begravde vi i höstas, en regnig och dyster dag, social distans påbjuden mellan de närvarande sörjande. Trumpinnar skickades med på den sista färden. 

C och jag är rörande överens: det skall dröja länge innan man om någon av oss kan säga: ännu en.

It's my life som Burdon sjöng. And I´ll do what I want. Hoppas ett bra tag till. 

R I P Hilton.