Partiledaren som slutade som trivselambassadör

Tom Alandh är näst Stefan Jarl min favorit bland svenska dokumentärfilmare. Jag tror att jag sett allt som gått att se av honom på SVT. Men hans två senaste produktioner har lämnat mig likgiltig. 

En om hans far. Hans handlag som filmare fortfarande styvt, men det kändes som om han tvingades fylla ut med material han tidigare använt. Det förlänade det annars självbiografiskt såriga verket en lätt pliktskyldig ton.

Filmen om Håkan Juholt, Partiledaren som kom ut ur kylan, hyste jag stora förhoppningar om. De skruvades upp efter alla upprepade puffningar - nu skulle jag äntligen få veta vad som sig bakom kulisserna tilldrog. 

Jag såg den på Hotell Läckö i Lidköping vid Vänern. En i mina samtidströtta ögon historiskt "avstannad" stad där vi genom åren har bevittnat flera 1 maj-tåg med blåsorkester och allt. Och bibringats den nostalgiska känslan av den socialdemokrati som var. 

Juholt som kortvarig partiledare, manövrerades bort med draghjälp av skandalsökande medier som Expressen och andra gamar, förmedlade samma tillbakablickande känsla av den socialdemokrati som en gång var, min mammas socialdemokrati. Den "äkta" socialdemokrati som hon förblev lojal mot ända in i döden.

Men Alandhs dokumentär stannar i ytligheter och floskler, bilden av Juholt och hans öde fördjupas inte. Kameran följer Juholt som ambassadör på Island. När han fixar och donar i köket och klarar sig utan personal, eller bjuder in till party med Elvis Presley-musik. 

Elvis är Juholts store idol. I en scen i filmen tittar han i ensamt majestät på en upptagning från jag tror Las Vegas. När Unchained Melody framförs av en uppsvälld Elvis på upphällning, rösten svajar, gråter Juholt. 

Men, vänta nu. Jag struntar i uppräknandet av sillsorter och annat som enligt Juholt bara måste finnas på hans bord när gäster väntas. Varför störtades Juholt - egentligen? Alandh - kom igen!

Vad är det för motsättningar som råder inom S och där mannen från Oskarshamn - som innerligt avskyr symbiosen, "klägget" kallar han det, mellan huvudstadens journalister och politiker - hamnade på fel sida? 

Hatades han av dem som kallats "kanslihushögern"? Eller av pragmatikerna? De cyniska realpolitikerna? 

De maktberusade som anade att han med sin vänsterretorik kunde störa samarbetet med borgerliga partier? Väck inte den björn som sover, jag menar det folkliga missnöjet. 

Jag blir inte klokare av att se dokumentären. Ingen av de inblandade, kuppmakarna och intriganterna, ville tala med Alandh. Mejlade avvisande, om de svarade överhuvudtaget - som Mona Sahlin. 

En, säger en, får han telefonkontakt med: förre LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin. När hon, efter att ängsligt uttryckligen ha frågat, får veta att hon blir den enda i gänget som uttalar sig om den fula dumpningen av Juholt, hoppar hon genast av. Utan att säga ett knyst. Beklämmande.

Inte vet jag om Juholt hade förmått återuppliva den socialdemokrati som dog. Mammas socialdemokrati som kämpade för rättvisa, solidaritet och jämlikhet. Dokumentären lämnar mig inte besked, kvar stannar förvirring och uppgivenhet. 

Och jag är tveksam, en fluga gör ingen (S)ommar. Glöm ideologiska spetsfundigheter, makten framför allt. Jöken sista spiken i kistan. 

Numera är Juholt ambassadör i Sydafrika. Mysgubben, såsom Alandh framställer honom och politiskt ofarliggjord, är åter inne i värmen - på behörigt avstånd. Men fel värme. 

Damberg vår räddare i nöden?

Jag inhämtar på SVT Nyheter att var fjärde lärare på olika sätt har hotats av elever. Tänker omedelbart två saker. För det första att det kan föreligga ett mörkertal, att det är värre än vad Lärarförbundet (jag tror det är källan) signalerar. 

Känsligt för den enskilde läraren att tillstå hot, avslöja att densamme kanske tappat greppet på sin egen arbetsplats. Eller så tas nu bladet från munnen, det har helt enkelt gått för långt. Kan vara så också. Hoppas på det senare. 

Undrar i nästa stund vilka som hotar sina lärare, barn till från utlandet inkommande? Frestas tro det. Vi urinnevånare är föraktade av dessa, enligt dem inte värda någon respekt. Bland oss lärarna. 

Det händer saker i skolan som skulle ha varit fullkomligt otänkbara på min tid. Jag minns ett enda fall, en teckningsläsare i realskolan som trakasserades. Han hade nerverna utanpå skjortan, lättrubbad och tacksam att ge sig på. Så fult av eleverna, oförlåtligt.

Men det var den ende. Annars tukt och förmaning som gällde, ordning och reda. 

Och även om jag alltmer kom att lida av skolleda, musiken och mitt rockband trängde undan skolan, lärde jag mig mycket och som stannat kvar. Det märker jag än idag. 

Det värsta är att jag tänker att i Löfvenland saknas ett överjag. Och naturligtvis är det kopplat till 2015 och därefter. Det ger oss inte hela sanningen, men en stor del av den. En migrations- och integrationspolitik som inte varit någon - ett enda stort haveri.

Sverige har förvandlats från internationell förebild till avskräckande exempel, "se upp så det inte blir som i Sverige". Jag skäms. 

Samhällsbegreppet är relativiserat. Vi lever inte i ett homogent land längre, det land jag växte upp i och som också präglade skolan. Det talas om parallellsamhällen - vad sjutton är det, får jag lust att utbrista. 

Det kan bara finnas ett samhälle, allt annat är kaos och närmast  något som liknar ett nedbrytande inbördeskrigstillstånd. Framför mig ser jag Libyen, Balkan - sönderfall. När en stark centralmakt saknas. Måste vi hamna där?

Det farliga är den utbredda rädslan för att inte klart utsäga att vissa kulturer och sociala tillstånd är bättre än andra, därför till varje pris måste försvaras. 

Jag kan inte längre förstå hur ett överjag - gemensamma normer och värderingar som håller samman samhället - skall kunna återskapas. Häromdagen skrev Birgitta Sparf om Rinkeby och var inne på detsamma. 

Jag orkade inte läsa hennes inlägg till slut, sorgen för stor över hur det numera är. Mitt land har tagits ifrån mig, en tung känsla som varje dag infinner sig. 

Vi är förlorade. Jag slår på tv:n till lunchtoasten. Damberg surrar, en S-märkt apparatskij och billig amatörskådespelare som bistert försöker hålla statsrådsmasken. Räddaren i nöden? Skulle inte tro det. Tror han det själv? Men maler på. Vem tar honom längre på allvar?

Ingen fara!

Jag hör hockeyspelare efter hockeyspelare stolt deklarera att de strävar efter att "hjälpa" laget. De säger inte att de vill "bli en i laget", utan de kommer just för att hjälpa. Jag tänker i mitt stilla sinne: lagandan, klubbandan - vart tog denna vägen? Den kräver ingen "hjälp" och hör sen. 

Är pengarna boven i dramat, måste detta med kärleken till en klubb kastas på nostalgins sophög? När "mitt" lag Brynäs ledning uttalar sig om en spelare, kan det komma: "anställd". Jag bara väntar på att få höra "medarbetare". 

Alla dras över en kam. Anonymiseras, förvandlas till utbytbara kuggar i det organisatoriska maskineriet. Utan kontrakt tillgängliga på en "marknad", så talar "sportchefer" och "klubbdirektörer".

Herregud! Var är elden? Giv mig bättre tider åter!

Ibland skriver jag om "Brynäsandan" och utgår ifrån att alla förstås vet vad som åsyftas. Kanske tarvas en utläggning. 

Jag brukar notera "Virvelvinden från Vuollerim" på stans gator, Lars-Göran Nilsson. Blixtsnabb på isen, avsågad klubba som han höll i med en hand. En fröjd att bevittna hans framfart på isen. 

Jag har en gång, utan att lägga band på mig, tilltalat honom på trottoaren. Till och med pekat på honom och vördnadsbjudande med darr på stämman utbrustit: - En av de största! Jag tror inte att han tog illa upp. Tvärtom. 

Nå, han avslöjade en gång hur han till en början skrämdes av den tuffa stämningen i Brynäs omklädningsrum inför en match. Nästan så att han tänkte hoppa på Lapplandspilen och återvända norrut, tyckte det var rent otäckt hur spelarna gick an. Rena tigerburen. 

Det skreks och bråkades högljutt, med Tigern (!) i spetsen, om hur man skulle spela. Det var spelarna - alla spelare men kanske med de tongivande i spetsen - och ingen mer eller mindre allsmäktig "coach" som bestämde taktiken.

Väl samstämda och överens slöt man leden, skrinnade sammanbitna ut på isen för att sopa densamma med motståndaren. Det kallar jag Brynäsanda! Alla för en - en för alla. Som bortblåst förliden säsong under Peter Andersson som lekte boss och höll på, kulturförstörare. 

Klart det gick åt skogen. 

Häromdagen på Leufsta värdshus i Norduppland, i samband med en rejäl och mättande lunch på fläsk och raggmunk. En man klev artigt och förekommande åt sidan när jag var på väg till bordet. Jag tackade förstås, möttes av svaret: - Ingen fara! 

Ett uttryck som smittar, ofta kan höras. Inte: - Ingen orsak. Aldrig det civiliserade, gentlemannamässiga: - Jag ber. Utan: - Ingen fara. - Nå, vilken tur då! Höll den knarrige gammgubben på att muttra i Leufsta. 

Själv försöker jag så gott det går att vara uppmärksam på föreliggande smittorisk, inget vaccin finns för närvarande att tillgå. Jag vill ju gärna hjälpa (hoppsan!) det svenska språket att bestå i en vårdad, nyanserad form.

Bild: hockeysverige.se

Ro hit passet!

 

Varje morgon läses Berliner Zeitung och Berliner Morgenpost. Tilltalet i mejlen från den senare, det vill säga chefredaktören Christine Richter, är alltid så förbaskat trevligt: "Guten Morgen, lieber Herr Ekstrand!" 

Och därefter färska nyheter från Europas hjärta, det känns med ens som vore jag på plats. De välbekanta ljuden, dofterna, gatorna. 

Dagen kunde sannerligen inte börja bättre. De svenska morgontidningarna lämnar jag därhän, av hälsoskäl. Onödigt sätta fart på det redan höga blodtrycket med alla rapporter om våld och kriminalitet i ett förfallande Löfvenland, till synes ingen ände på eländet. Bespar mig!

Bara att tillstå, jag är svag för det formella och korrekta. Att man använder titlar, inte säger "du" som i det europeiska utkantslandet Sverige. Där allt vad hyfs och artighet är som bortblåst. 

Om du vill veta hur bra det en gång var, leta fram "gamla" svenska filmer på SVT Play. Så hövligt som det låter i dessa, så skall och borde det än idag låta. Och hör sen.

Jag minns hösten 1993 när jag varje månad hämtade mitt stipendium från en tysk stiftelse som finansierade min vistelse som gästprofessor vid Freie Universität. Tilltalet där på Tyska Vetenskapsakademin utmed Dresdener Straße i Berlin som höll i pengarna! 

När högste chefen var på plats, en barsk äldre kvinna i vit blus och blå dräkt, då hette det från den alltid lika korrekta Frau Müller som betalade ut pengarna: "Herr Professor Doktor Ekstrand." Annars nöjde hon sig med "professor". Men nu fanns det öron. 

- Jo, jag tackar jag, sa han som förväxlades med Oscar II i Konsumbutiken. 

Man säger inte "du" i Tyskland. Jag begick misstaget att en gång dua institutionssekreteraren. Det gjorde jag inte om. Hon markerade genom att några gånger lägga tyngdpunkten på "Professor" i Professor Ekstrand. Då fattade jag min blunder. 

- Alla fall, som Lindeman säger för att ta ny sats. 

Berlin öppnar sig äntligen, om än långsamt, efter de förkvävande pandemi-restriktionerna. Utomhusserveringar, Biergärten, museer, Freibad som det i Wannsee, Freiluftkino  i Kreuzberg und so weiter. Härliga tider, strålande tider! 

Jag besökte Berlin förliden oktober, greps av den nedbrytande känslan av ängslig spökstad med bemaskade människor som tysta ryggade och höll avstånd. Inte mitt älskade pulserande Berlin.

Men, nu. Längtan överfaller mig med full kraft. Berlin aldrig så vackert som denna tid på året: med grönskande lindar och Spree som glittrar. Men frågan är om jag som svensk måste hålla mig tills det där vaccinationspasset kommer, det lyser ju varnande rött om covid-Sverige. 

Drömmer om att få sätta mig på planet med riktning den nya storflygplatsen Berlin-Brandenburg Lufthafen Willy Brandt i Östberlin, därefter med S-Bahn och U-Bahn mot universitetsstadsdelen Dahlem. Blundar och längtar. Oh, mein Gott, vad jag längtar. 

Hit med passet, Drygerman! Eller vad han nu heter det zombieliknande statsrådet med den släpiga, sömniga rösten. Berlin väntar ju!

Bild: Balkong i Prenzlauer Berg, Östberlin. 

Tupparna i Toscana

Toscana, detta böljande paradis med alla sina vingårdar, de senare populära att uppköpas av amerikanska filmstjärnor med många bucks på fickan, motsvarade på alla plan mina mycket högt ställda förväntningar. 

Precis så vackert som jag föreställt mig det, som spelades upp en feel good-film. Jag hade kunnat svära på att jag hörde ljuv bakgrundsmusik, typ Vivaldi eller Corelli.

En stor upplevelse att få komma till den med behag åldrade staden San Gimignano (bilden) med de omtalade tornen. Strosa runt på gatorna iförd halmhatt och sandaler, läcker gelato, smakande limone, i nypan. 

Men varmt, så attans varmt under hela vistelsen mitt i den värsta högsommaren. 

Temperaturen kunde avläsas med hjälp av den raggiga byracka som vaktade, nåja vaktade och vaktade, vingården där vi hyrde en lägenhet. Var det mycket varmt, lufsade han försiktigt ut och lade sig under ett stenbord i trädgården, till skydd mot den brännande solen. 

Och förblev där liggande under dagen. Djupt sovande vad som än utspelade sig runt omkring honom. Vid solnedgång slank han in i huset, till vilket ytterdörren alltid stod halvöppen.

Var det alltför hett för att det skulle vara det minsta behagligt att vistas utomhus under den brännande solen, lämnade han inte huset. Utan förblev snusande i sin flätade korg i den behagliga svalkan inomhus, gosedjur mellan framtassarna. En ekorre i tyg.

Det krävdes ingen termometer, bara att hålla ögonen på jycken. Avvek aldrig från sitt inlärda beteende. Efter hur hunden agerade kunde den väntande dagen planeras, vilka kläder som var lämpliga. 

En tidig morgon väcktes jag av ett förfärligt, högljutt kuckelikuande strax utanför huset. Det trängde in trots tjocka träluckor för fönstren. Nyfiket snabbt upp med fönstret för att undersöka vad det i himmelens namn var fråga om. 

Under värdinnans sovrumsfönster några tuppar som med sträckta halsar gav ljud på hög volym upp mot fönstret. De var definitivt ute efter att väcka sin matmor, påkalla hennes uppmärksamhet.  

Fönstret öppnades långsamt, som skedde det motvilligt av någon anledning. Den yrvakna värdinnan kastade, efter ett skuldmedvetet ”scusa”, ut något ätbart till de hungriga. Det var som om ljuden ändrade karaktär när tupparna väl börjat frukostera. 

Lät mer belåtet, mindre uppfordrande och irriterat. Så där ja, nu är allt som det ska. Dagen kan äntligen börja och inte på fastande mage. 

Varje morgon och samma tid exakt samma procedur. Uppe med tuppen, som man brukar säga - kunde inte stämt bättre än här. Aldrig att den unga värdinnan, inte under vår vistelse i alla fall, föregrep frukosterandet genom att kliva upp före tupparna och överraskande ta dem på sängen. 

Värdinnan talade utmärkt, felfri engelska. Men jag pratade aldrig med henne om det som förundrade mig: Att det inte var bara en enda tupp på gården. 

Jag trodde i min okunnighet inte att tuppar - dessa vandrade fritt omkring på gården, dag som natt efter vad jag förstod, något hönshus inte att upptäcka - kunde samlas i flock utan att det utbryter kurr med vassa näbbar och klor. Emedan det skall demonstreras vem som är herre på täppan.  

Tupparna i Toscana kunde utan tvekan samleva utan att bråk uppstod. Kanske är de av en särskild sort dessa i Toscana. En sort som aldrig tuppfäktas, aldrig gör upp om vem som skall vara boss. 

Och som inte mycket mer begär av tillvaron än att frukosten serveras på samma tid varje dag. Kanske befjädrade damer att förlusta sig med. Men jag såg ju aldrig några, måhända fanns de på granngården i fjärran.

Utan damer - osökt tänker jag Cornelis´Hönan Agda - inget liv att tala om för en tupp. Det kan jag inte tro. Att dagligen serveras frukost räcker inte.

Prata först och tänk sen!

Det hände på mina ledarskapskurser, framförallt från utländska studenter och "trots" att de plöjt tjocka så kallade managementböcker, att en undran skickades ut: 

- Vad utmärker ett gott ledarskap, Dr E? 

Mitt enkla svar alltid detsamma, utan vare sig akademisk finess eller krånglighet:

- Om du känner dig fri och obesvärad, vågar agera och ta till orda utan att vara rädd för att göra det - då råder ett gott ledarskap.

Med andra ord skapandet av en frigörande atmosfär, där man vågar vara sig själv. Frestande referera till hockeylaget Brynäs förliden säsong och en gammaldags auktoritär tränare, Peter Andersson, som inte förmådde åstadkomma en dylik atmosfär. 

Kanske hade någon intalat honom att han var karismatisk. Därför kunde styra och ställa med de professionella spelarna, peka med hela handen. Det barkade åt skogen som vi vet. Brynäs var på fallrepet men spelarna fixade det. 

Jag har alldeles nyligen haft förmånen att under en veckas tid observera spanjorers lunchbeteende. Kors i taket, vad söderns folk snackar och tjattrar under sena och långa luncher med mycket mat! Oavbrutet, värre än italienare, ett annat snacksaligt folk. 

Jag förstod inte ett smuck, men gavs förklaringen att de tuggar om - ingenting. Snacket ett självändamål. Håll grytan kokande, som de uppmanar inom Frälsningsarmén.

Jag kunde tröttna på knäpptysta sessioner, påminnande om likvakor, med mina studenter (de högljudda, glada italienska alltid undantagna). Otåligt från Dr E:

- Prata först och tänk sen!

Salig mor var ordförande i Husmodersföreningen i Sandviken. En gång var en höjdare  från Stockholm hedersgäst vid ett medlemsmöte. Flott namn, kan tyvärr inte minnas det, Ankarstjärt eller nåt sånt.

Vår granne Hilda, medlem, i husmodersdräkt (se bild) på plats i Folkets Hus B-sal. Hilda brukade utkämpa ordentliga råkurr med sin Ture. Jämnt skägg, våfflor åt båda hållen. Så inget skäl ringa landsfiskalen för att denne skulle rycka ut och avbryta kvinnomisshandel. 

Det kunde lika gärna vara Ture, "de tävlar i samma viktklass" som amatörboxaren farsan konstaterade, som förlorade på poäng. Och dagen efter en fajt sträckte de och pussades som vore de nyförälskade, till allas vår ohöljda förtjusning. Ett sällsamt passionerat par på Bruket. 

När det inbjöds till frågestund i det anrika Folkets Hus som sedermera dessvärre brann ner, begärde Hilda först av alla ordet. Mamma anade omedelbart oråd, men vad skulle hon göra: - Varsågod! Hilda: - Men vilka fina tänder, fru Ankarstjärt har!

Tablå. And the rest was silence. 

Om jag så här i efterhand bedömer min mors ledarskap i nämnda förening, och särskilt vid detta tillfälle, måste jag dela ut betyget gott. Hilda lade ju inga band på sig, helt ohämmad.

Men om aftonen till kokkaffet och smörhönorna suckades det från fru ordföranden: - Hon är allt bra händig! 

Ut och jobba med dig!

”Om man skall vara kvar på Hennes måste man säga ja och amen till allt som påbjuds uppifrån.” 

Ung, kvinnlig anställd inom den stora koncernen som naturligtvis inte vågar framträda med sitt namn. Risk för repressalier från tyranniska chäfer om man tar bladet från munnen, öppet kliver fram. Yttrandefrihet på en svensk arbetsplats? Glöm det. 

Exemplet är inte unikt, ingen enstaka röst. Utan vittnar snarare om något generellt på samtida svensk arbetsmarknad. Jag har ju även hört om förhållandena på Espresso House och andra arbetsplatser, liknande vittnesmål från rädda medarbetare, måna om sitt jobb. 

Management by fear, detta ökända fenomen som borde vara utrotat inom moderna organisationer. Men förefaller vanligare än någonsin. 

Förr slog sig Sverige för bröstet med sin fulla sysselsättningspolitik och anställningstrygghetens arbetsmarknad. Ett föredöme för andra länder denna blågula arbetsmarknadspolitik. 

Allt som bortblåst och väck över en natt. Nu talar vi dagligdags om sms-ekonomi och gigekonomi. Fenomen som normaliseras i språkbruket, som vore de oundvikliga naturtillstånd och inte kunde motverkas. 

Ord är viktiga, tenderar omedvetet att framkalla positiva associationer. Varför inte säga som det är? Daglönarsystem. Timspring. Slaveri. När profitörerna förskönande surrar om "flexibilitet" och "job-on-demand".

Tillfällig anställning utgör en allt vanligare anknytningsform till en arbetsplats. Allt mer avlägsen blir den fasta anställningens trygghet. 

Och man skall ovillkorligt stå till den nyckfulla arbetsmarknadens förfogande. Inga skyddsnät: försämrad a-kassa, svårare att bli sjukskriven. 

Ut och jobba med dig, du rättslöse! Vad väntar du på? Är du arbetsskygg?

Arbetsköparens marknad och fackets försvagade roll. En för den inkomstberoende lönearbetaren minst sagt olycklig kombination. 

Även professionella, högutbildade och som genom sin formella legitimation borde vara självgående och starka på en arbetsplats, hotas av otrygghet och utsatthet. Sedan länge sker en försvagning av de professionella, en deprofessionalisering. 

Ingen professionell grupp - journalister, läkare, universitetslärare - är längre fredad och undantagen. 

Förr skulle man vara en Stann-Anders, inte en Hopp-Jerka. Den senare fördömdes av arbetsköpare och fack. På samtidens arbetsmarknad utgör däremot den senare figuren idealet. 

Dock ofrivilligt. Och det gäller att stå med mössan i handen, om man vill komma ifråga för ett "gig".  

Det oorganiserade prekariatet växer. Allt fler, i skiftande branscher, dras ned i liknande prekära villkor. Samtidigt brist på sammanhållning och just organisation, var och en sig egen (o)lyckas smed. 

Marxister brukar skilja mellan klass i sig och klass för sig, prekariatet (dock ingen klass i den traditionella marxistiska  bemärkelsen) tillhör den första kategorin. Splittrat och heterogent, icke-relaterade individer i samma situation. 

Only the fittest survive, en devis att kludda på toalettspegeln. Att betrakta varje morgon. 

Ken Loach´s verklighetsnära film Sorry we Missed You (2019) fångar på pricken den "nya" arbetsmarknaden, det hänsynslösa arbetslivet. Rena rovdriften på människor, i längden pallar ingen. Bara en fråga om när man inte orkar längre, utan brakar ihop. 

Lägg till robotisering i allt högre takt. Kampen om de kvarvarande, icke-robotiserade och okvalificerade jobben ökar. Huggsexa vidtar, inga höga krav blir möjliga att ställa för den hugade. 

Enda alternativet: grundtrygghet i form av en generell medborgarlön. Men var är den folkliga mobiliseringen, den politiska rörelsen? Jag ser varken det ena eller det andra. 

PS. Inom ramen för EU:s "sociala pelare" diskuteras nu så kallade "minimilöner" för samtliga länder inom unionen. Gamle fackbasen Löfven har inte satt ner foten, tvärtom. Hög tid med andra ord att ta kamp.