Inte kan man väl påstå att Nietzsche var en rolig fan?

Det påstås att humor och intelligens går hand i hand. Det ena kan inte tänkas (!) utan det andra. Samtidigt som jag sitter och funderar på detta, flashar kändisarna Per Andersson och Henrik Schyffert förbi på tv-skärmen. Roliga? Intelligenta? 

De presenteras som "komiker", Schyffert även som "skådespelare". 

Usch. Jag vet inte vem jag tycker mest illa om. Den förstes popularitet, han dyker upp i alla upptänkliga sammanhang, till min förtret ofta i allsångsprogrammet Lotta på Liseberg, är mig fullkomligt obegriplig. I mina ögon är han bara ytterst påfrestande. 

Den andre, stockholmarn som trodde att en vansinnig migrationspolitik inte kostar var och en av oss finansiärer mer än en glass och en kvällstidning, eller hur han nu fick till det. Nyttig idiot, sa man förr om dylika figurer som tjänar de härskande utan att fatta det själva.

Säga vad man vill om Nietzsche, en stor filosof. En av de största och skarpaste bland de moderna tänkarna. Men rolig? Nja. Likadant med en annan av mina husgudar, Michel Foucault. 

Nära vänner till fransmannen, som for runt i skär sportbil under sin Upsalatid, har nämnt hans dödsskräck och det ihärdiga mörkandet från hans sida att han var AIDS-sjuk bortom bot. Men rolig? 

Jag har pratat med människor som upplevde honom föreläsa live på Collége de France i Paris. Infångande men utan publikfrieri. Traditionell föreläsning med näsan djupt nedstucken i manus, uppläsande utan att söka kontakt med det månghövdade auditoriet.

På svensk botten har vi  varit - jo, det måste till min sorg skrivas i imperfekt - begåvade (!) med offentligt förekommande personer som varit skarpa i bollen och underhållande. Borta äro alla jag syftar på. Och genast blev offentligheten tristare och fattigare. 

Vi är ett litet, föga intellektuellt präglat land i Europas utkant. Med en massa provinsiella värdegrundshögskolor, några fräcka nog kalla sig "universitet". 

Föregångna av en fördummande, undersåtesproducerande gymnasieskola. Bara att granska Pisa-undersökningarna, skrämmande läsning.

Vännen Gunnar Adler-Karlsson, verbalt slagfärdig och alltid med glimten i ögat. Den eldfängde Sven Stolpe, hisnande dräpande i sin polemik. Inte ens hans motståndare kunde undgå att roas av hans oförskämda tirader. Den knarrige, härligt docerande Lars Gustafsson. 

Västerås störste sons disputation i Upsala rena stå upp-showen av högsta klass. I närvaro av Jan Myrdal, som inte fått det erkännande han förtjänar som intellektuellt underhållande kunskapsförmedlare. Giganten verkar för övrigt dessa dagar helt bortglömd.

Det slår mig att det bara är män i kategorin. Ja, vad göra? Intelligenta kvinnor, mer eller mindre flitigt synliga i den blågula offentligheten, är inte särskilt roliga. Sedan får de och deras fans säga vad de vill. Kanske skojfriska privat men det vet jag inget om. 

Bratt-Wittström, Linderborg. Två exempel. Den första värst, överlägset dryg och skolfrökenaktig. Den andra klok men humorbefriad i sin framtoning. Möjligtvis är de rädda att framstå som oseriösa i det manliga etablissemangets ögon.

Kanske har jag i hastigheten glömt någon som förtjänar att nämnas, en sådan som Nina Lekander, oförutsägbar och kul att läsa. 

Feministerna skulle väl humorbefriat (!) säga att jag är genusblind. Äh, bara jag är rolig, så. Men det må andra bedöma. 

Tjoflöjt, som Evert Bäckström, säger. Hans skapare släpig och alltid underhållande. 

Bild: Wikipedia