Hur berätta om Tredje riket?

 

"Det är alltid en anspänning att gå på bio tillsammans med tyskar när ämnet är deras anfäders skuld. Luften är tunn i salongen, kriget är oerhört känsligt /.../" Jag citerar Lotta Lundberg i SvD 240729 när hon recenserar en film om Tredje riket som nyligen hade premiär i Tyskland. 

Ännu en, blir min spontana kommentar. Tv-bolagen i Tyskland vet att om tittarsiffrorna sjunker: kasta in något om Tredje riket. Dokumentär eller spelfilm. Helst en hel tv-serie. Då får du publik. 

Densamma verkar aldrig tröttna på dessa tillbakablickar, få nog. Som om det nationella såret gång på gång måste petas upp på nytt, aldrig tillåts läka. En undermedveten, kollektiv bearbetning pågår, utan slut.

I detta fall en spelfilm med fokus på Hitler och hans trogna propagandaminister Goebbels som liknade propaganderandet vid konsten att måla. 

Alla replikerna i filmen är autentiska och hämtade direkt ur verkligheten, inget har hittats på. 

Lundberg menar att filmmakarna vågade inget annat: "Temat Hitler anses för allvarligt för att låta sig fiktionaliseras."

Jag minns när jag såg "Der Untergang" för första gången, i en salong som fylldes upp till sista stol. I en biograf i universitetsstadsdelen Dahlem i Berlin. När ljuset släcks, smyger sig några åskådare in. Utan möjlighet att identifiera i mörkret. 

Samma åskådare gled ut från salongen innan filmen var slut och ljuset hunnit tändas på nytt.

Klart jag undrade, omöjligt att låta bli, vilka de var. Kopplingen till Tredje riket. 

Hur utforma narrativet, som det heter nuförtiden?  Hur skall det berättas om fasan och det systematiska mördandets nazipräglade år? Som Lundberg påpekar är det så gott som alltid ur offrens perspektiv som det sker. Spielbergs "Schindlers list" kanske det bästa exemplet.

Jag minns att det hördes kritiska röster i Tyskland när "Undergången" visades. Man menade att Hitler framställdes som allt för mänsklig, den vedertagna, entydiga bilden av den ondskefulla diktatorn nyanserades. 

Trots att Bruno Ganz i huvudrollen gapade och skrek, i sin gestaltning fullkomligt lysande och bättre som Hitler än Hitler själv. Frestande att skriva.

Jag minns också en utställning om Tredje riket i Historisches Museum utmed Unter den Linden. I samma veva hade Timur Vermes roman "Er ist wieder da", om hur Hitler återuppstår, kommer tillbaka från de döda och bejublande tas emot, givits ut. 

Och blivit en enorm försäljningssuccé. Liksom den efterföljande filmatiseringen.

Utställningen föregicks av en hätsk debatt i medierna om det verkligen var lämpligt att visa den, vad  riskerade den att skapa för reaktioner och känslor? Som om trollen lockades fram på nytt om det lyftes på stenar. 

Jag såg den, tillsammans med en grupp skolelever, strikt fotoförbud rådde. De gick knäpptysta genom salarna fullspäckade med tidstrogen rekvisita bakom glas, nästan andäktiga, tog anteckningar. Inget problem för läraren att hålla ordning på klassen.

Hur berättar man om Hitler och Tredje riket utan att det blir "fel" reaktioner hos de unga? När barnbarn till SS:are intervjuats har man kunnat notera: "Jag beundrar morfar, han stod för någonting. Till skillnad från pappa, som bara fjäskar och kryper." Fel, fel, fel. 

Bussresorna från svenska skolor till Auschwitz, vad framkallar de hos de unga eleverna mer än tårar och förstämning? Blockerar sorgen det nödvändiga tänkandet? 

Missförstå mig inte. Jag är ingen cyniker. Men djupt oroad. I en tid när fascismen förefaller vara på frammarsch i Europa. 

Foto: Nobel entertainment

/Även publicerad på lindelof.nu 2024-07-31/

När livet var stenkul

P, en av dem som brukar läsa mig, undrar om jag skrivit någon gång om Blå Tåget. 

Skulle jag, annars, kunna tänka mig att göra det? Hur ser jag på bandet? Jag får för mig att han nyss kommit i kontakt med Blå Tåget och förtjust klivit ombord. Förlåt den lättköpta metaforiken.

Jag kan inte på rak arm påminna mig att jag ägnat det kultförklarade bandet några rader. Hittar, efter ett snabbt grävande i datorns manushög, en text som adresserar mannen som stod för slamret (trummiskollegan Janne "Loffe" Carlssons uttryck), Leif Nylén. (Bilden nedan)

Det var väl han som skrev Tågets mest kända låt, "Staten och kapitalet". Som egentligen heter "Den ena handen vet vad den andra gör". Tungfotad titel den senare, den förra bättre, mer catchy. 

Låten gjorde de osnutna förortsgrabbarna från Rågsved, med Thåström i spetsen, en häftig cover på. 

Var det måhända självaste socialdemokratiska finansministern, den grötmyndige Gunnar Sträng, som inspirerade Nylén? Sträng med sin oförblommerade hyllning till storföretagsamheten: "Det som är bra för Volvo är bra för Sverige." 

På Arosmässan i Västerås 1969 undslapp sig klassamarbetsmannen hånfullheter om "skäggiga, slipslösa unga män". 

Och sådana fanns det gott om, när Blå Tåget var i ropet. Jämte det blå tåget rullade de uppfordrande ramsor skanderande demonstrationstågen. En tid i ungdomlig rörelse, bortom den stelnade socialdemokratiska.

Den från Norge bördige Nylén var inte bara en självlärd trummis, ännu mer en mycket kunnig kritiker i DN. (Jämsides med legendaren Torsten Bergmark.) Med en alldeles egen stil, en fröjd och njutning att läsa honom. Stilist av guds nåde. 

Till hans förtjänster hörde att han inte skrev långt, snarare drogs han mot det knapphändiga och sparsmakade. Önskar fler vore likadana. Men det korta är det svåra. Väga ord på guldvåg.

Det var hans bok om den moderna konsten jag reagerat på i texten jag fann. I densamma nämner han inte den tyske allkonstnären Joseph Beuys, en av mina husgudar. Kanske minns jag fel, kanske Beuys omnämns, men i så fall alldeles för lite. 

Boken, titel "Den öppna konsten" om jag inte tar fel, gömmer sig någonstans i mina hyllor. Men jag ids inte ge mig ut på jakt efter den för att säkerställa mina påståenden. Ni får tro mig ändå.

Min misstanke var, och fortfarande är, att Nylén inte gillade Beuys andliga sida. Konsten skall stå fri gentemot allt översinnligt, vara sekulariserad och konkret vardagsnära, Nyléns "moderna" ståndpunkt. 

Men han borde ha uppskattat antiinstitutionalisten Beuys vidgade konstbegrepp, vilande på performances och happenings. 

Helt i linje med Blå Tågets approach. Några välanpassade svärmorsdrömmar typ popbandet Mascots, Sveriges Beatles, var de inte.

Jag tog aldrig upp Beuys med Nylén, fast jag hade chansen när jag en gång träffade honom i det lilla hus invid ett vattendrag i Solna som han bebodde tillsammans med Grupp 8:s Louise Waldén. 

För att återvända till inledningens försynta undran: grabbarna i Blå Tåget, Leif, de Geer, Rasmuson, Berger och någon till, var oförvägna amatörer, må man väl säga. 

Spelade hellre än bra. På den tiden "kunde" ju alla som ville spela. 

"Punk" sa man om tillskyndarna. Med det engelska bandet Sex Pistols som idoler: "God save the Queen / The fascist regime." 

Om det lät för räligt, rent musikaliskt? Det var som det skulle. Ingenting för skönandar. Ju råare, desto bättre.

För mig skänker proggarna Blå Tåget ett orakat ansikte åt en härlig tidsanda. Uppkäftig, upprorisk, agitatorisk, anarkistisk, himlastormande, antiborgerlig, lustfylld, olydig. 

Som i filmen "Livet är stenkul" (1967) av Södergamängen Janne Halldoff. Ett charmigt tidsdokument, om än ingen Oscarskandidat. Mai Nielsen som fräck yrhätta. 

Bosse Widerbergs "Heja Roland!" (1966) gestaltade på ett roligt sätt den tidstypiska kritiken av reklambranschen. (Redan 1957 hade Sven Lindqvist höjt stridsfanan i skriften "Reklamen är livsfarlig".)

Behöver jag säga att jag som gammalt rödskägg, oförbätterlig 68, tilltalas av gruppen som återuppstod för konserter på Moderna Museet (var annars?) inför fullsatt salong? 

Men tiden är en annan. Och andan. Jag saknar den tid och anda som var. 

Nej, jag är inte bara nostalgisk. Men något väsentligt har gått förlorat. Samtiden skaver. Livet är urtrist.

Leif Nylén är inte längre bland oss. Och häromdagen gick Dageby. En efter en sätter de punkt. 

Bild överst: YouTube Music

/Också publicerad på lindelof.nu 240801/

Macca har allt - utom tiden

"Du kan ingenting ta med dig dit du går" ("En fattig trubadur", text: Arne Pärson)

Paul McCartney är flitig som få på Fejsbok, som den zuckerbergska surrarenan heter i min veckoavis Kalle Anka. Jag är inte vän med honom. Men uppdateringarna han så gott som dagligen gör når även mig, häckande inte långt från Nordpolen, som Lars Gustafsson positionsbestämde det. 

Han dokumenterar ett liv som kunde tyckas en fattig trubadur, vilket jag ju i och för sig inte är, bortsett från trubadur, som förbaskat läckert och därmed avundsvärt. 

Ena dagen håller han till på en paradisö med sin Nancy. Bilderna luktar solskyddsolja lång väg, palmerna vajar, havet är korallblått. Nästa dag dyker han upp på en exklusiv modevisning i Paris, för att skänka glans åt dottern Stella som han fick med den i cancer bortgångna Linda. 

Inte sällan finns trumslagare Ringo med på ett hörn, alltid glatt signalerande peace & love med sitt V-tecken. De verkar ha tät kontakt, de två återstående beatlarna.

Åren har skoningslöst gått som de gör för alla som inte rycks bort i förtid, icke minst rockstjärnor, minns Brian Jones, Hendrix, Joplin och andra. 

Det märks på de bilder Paul, utan att låta sig blygas, lägger ut från badstränder, när han inte har mycket kläder som skyler. 

En gammal mans kropp. Borta den äppelkindade, korgossliknande basisten som fick hänryckta tonårstjejer att dåna när han skakade på sin moppfrissa och log gulligt mot dem från scenen.

Macca är rik som ett troll, men han äger inte tiden. Jag undrar om han någon gång betänker detta oundvikliga faktum och grips av, ja, vad i så fall. Dödsångest? Insikten om alltings förgänglighet? 

Kanske skriver han snabbt, han är ju flyhänt och enligt kompisen Ringo en workaholic, en trudelutt för att skingra tankarna. 

Pengarna och tillgångarna  kan inte köpa honom en evig konsert, för att anpassa metaforiken efter hans musikutövande. Han sjöng, som alla vet, om hur det kunde tänkas bli när han skulle fylla sextio-four, nu är han åttio plus. Blev livet som han tänkt sig?  

"Jag gråter hellre i en Rolls än i en folka", ungefär så uttryckte sig den begåvade fransyskan Sagan. Och det kanske man kan skriva under på. Tja, jag vet inte, för jag har aldrig ens suttit i en Rolls. Knappast ens kommit i närheten. Men en begagnad folka hade jag i min ägo, vit till färgen. 

Utan att gråta. Jo, när det skulle till en kostsam reparation och jag hade inte mycket kosing som doktorand i Upsala. Löste det genom en momsfuskare ute på Uplandsslätten. Rödskägget i mig avskyr skattesmitare. Men vad gör man som fattig trubadur, om än inte det senare? Och jag behövde kärran.

En ekonomiskt sett framgångsrik bokmånglare jag kände i Gefle, "den antiintellektuelle bokhandlaren" som en vän till mig spydigt men träffande brukade kalla den alltid snacksalige och inte så lite skrytsamme månglaren, avslöjade för mig att han inte planerade spara några pengar åt barnen att ärva. 

Villan skulle de få, inget mer, pengarna användas av bokhandlaren att ha kul för: "Förresten har svepningen inga fickor."

Macca har allt, bokhandlarn ganska mycket, jag en futtig statlig pension efter det stora bedrägeriet när politikerna förstörde det utmärkta ATP-systemet, men en sak har vi gemensamt alla tre, även således miljardären McCartney: vi äger inte tiden. Den äger oss. 

Du kan inte höra liemannen tassa nära dig, men han är där. Jag lovar. Skriv en låt om det du, Pålle! 

/Även publicerad på lindelof.nu 20240727/

Alternativt boende, alternativt liv

Flanerar i en stad som gjord för en yrkesflanör, som jag kaxigt brukar titulera mig efter pensioneringen från den statliga disciplineringsanstalten. Disciplinering står här för ideologisk sådan, hela värdegrundsbatteriet som svenska högskolor lydigt anammat och applicerar. 

Därmed har de övergivet det stolta, akademiska idealet om att institutionalisera ett kritiskt tänkande, utgöra en oas för ett sådant. "Kritik" betyder numera en rättesnöresstyrd "normkritik".

Staden som åsyftas är de många kanalernas. Nej, jag pratar inte om Venedig. Utan Amsterdam, inte för inte kallad "Nordens Venedig". 

Min framlidne vän, tillika förläggare, Gert Nilson älskade denna stad. Lika mycket, tror jag, som han älskade arkitektsnillet Gaudis Barcelona. Hur förstå hans kärlek till Amsterdam? Inte längre möjligt att spörja honom om detta. 

När jag stannar till och smått längtansfullt betraktar de många husbåtarna på Amsterdams kanaler inbillar jag mig att jag funnit svaret på min undran. 

Dessa flytetyg ger antingen ett primitivt eller ett nästan lyxigt intryck. En stor bredd med andra ord i husbåtsfenomenet. Men gemensamt för alla husbåtar, oavsett standard och utformning, är att de synliggör ett alternativ. 

De sänder betraktaren en tydlig påminnelse om att något annat är möjligt än det som kommit att uppfattas som enda boendeformen eller självklara livsstilen. Vattenytan bär ett

utvecklat, kanske vågar jag skriva ögonöppnande, alternativ. Det stör ett inrutat, bekvämt tänkande. 

Alternativt boende, alternativt leverne. Som fristaden Christiania i Köpenhamn, hatad av de slemma bostadsprofitörerna. En fristad inte endast färgad av pushers, enligt fördom och rykte, utan av entreprenörsanda och kreativa, konstfulla individer. 

Gert Nilson var en alternativens beskyddare, medveten om den inneboende, horisontvidgande potentialen i alternativet som livsrum, alternativet som den frisläppta tankens språngbräda. 

När jag besökte honom sista gången i hans bostad i Örgryte hade han samlat på sig ett gäng aktuella böcker om trädhus. Tala om ett alternativt boende! Högt ovan marken, terra firma. Fågelperspektivets bostäder.

Hans bokförlag Korpen profilerade sig som utgivare av alternativ litteratur, i allt väsentligt alternativet till fyrkantig och förutsägbar sådan. I gränslandet mellan vetenskap och konst. En, sammanfattningsvis, tankestimulerande utgivning. Med författare som Johan Asplund och förläggaren själv.

Appellerande till modet att tänka bortom allt som kunde tyckas givet och färdigt, ändligt och avklarat. 

Jag vet inte om en husbåtarnas filosofi formulerats explicit någon gång. Jag vet heller icke vilka som bebor dem i Amsterdam, om det blivit ett medelklassalternativ. Eller vad det kostar att förtöja dem. Konsulterade AI, men fick inte något tillräckligt konkret svar.

Roligt dock läsa att man kan befrias från förtöjningsavgift vid låg inkomst. Nyfiken på hur det fungerar. 

Jag piggas upp av dessa husbåtar i Amsterdam. Av den uppbrottskittlande tanken att det faktiskt finns alternativ. Själv bor jag på land, om än nära vatten (inga husbåtar!), i en bostadsrättsförening med åldrade grannar. Småborgerligt inlåsta äro vi alla i boende och ande. Rejält förtöjda. 

Blir du angivare?

Stasi rörde sig enligt uppgift med en kvarts miljon så kallade Inofficiella Medarbetare (förkortat IM:are). Blint lojala mot staten, eller föremål för utpressning. Med kniven mot strupen vågade de inte annat än spionera på andra östtyskar. 

När arkiven i Stasis forna högkvarter på Normannenstraße i Berlin öppnades efter murens fall skadades många relationer svårt. Den inofficiella medarbetaren hade funnits alldeles i närheten. I vänkretsen, ofta ännu närmare än så. Ingen hade varit att lita på.

Gestapo hade inte många på lönelistan. Maktutövandet byggde på vanliga tyskars angiveri. Till och med barn angav sina föräldrar för förtal av führern eller ”defaitism”.

Högläsningen, från min närstående, av Anne Franks dagbok, jag har ju aldrig läst den, på balkongen i varma julikvällen framkallar en kuslighetens, jag finner inget bättre ord, obehagliga känsla.

 ”Kusligheten” som begrepp lånar jag från Heidegger.

Den i dagboken brådmogna, kloka, ofta drastiska och humoristiska Anne Frank känns kusligt nog inte långt borta. De Hotel Roemer omkringliggande husen måste ha varit samtida med henne. Det hus hon och sju ytterligare judar gömde sig i. Inte så förfärligt långt härifrån, promenadavstånd.

Högläsningen förstärker den bestående känslan av kuslig närvaro när vi står på trottoaren nedanför huset, stängt och tillbommat, på Prinsengracht 263. I vetskap om vad som väntade Anne och de övriga som gömde sig där uppe och försökte leva som om faran inte existerade. 

I grannskapet Westerkerk, vars dongande klockor Anne noterar i sin dagbok.

Amsterdam är en flanörstad som kan tävla med de främsta med avseende på detta. Paris och Venedig, för att inte nämna Wien. En alldeles speciell storstadsatmosfär genererad av kanaler, snirklande gator och gränder, fasadsköna byggnader och trevliga kaféer. 

Men man måste se upp för cyklisterna som framforsande på rödbelagda cykelbanor anser sig äga staden. Jag störs också av alla amerikaner som högljudda betrampar gatorna, tänker osökt och kanske långsökt NATO.

De åtta i det hus som vi står och blickar mot, granne med en kanal som härbärgerar husbåtar, angavs efter två års undkommande.* Ständigt i latent rädsla för att upptäckas, lystrande efter misstänkta ljud från huset och gatan. 

Anne och hennes syster Margot avled i tyfus sista krigsvåren 1945 i Bergen-Belsen. Modern dödades i Auschwitz. Fadern ende överlevande i familjen Frank.

Vem blir angivare? Finns det något särskiljande som utmärker angivaren som personlighet? Adorno skrev om den auktoritära personligheten, kan vi travesterande tala om den angivande personligheten? Tjallaren? Skvallraren?

Den norska tv-serien De sista dödsdömda (2023, kan ses på SVT Play) som noggrant dokumenterar de avrättade kollaboratörernas livshistorier pekar i riktning mot att vem som helst kan bli angivare. Beroende på omständigheterna.

En föga uppmuntrande slutsats. 

* Rosemary Sullivan reder ut vem angivaren var i Så förråddes Anne Frank (2022).

/Även publicerad på lindelof.nu 2024-07-22/

Vi äro tusenden!

Vernissage i Herrljunga där god päroncider tillverkas. Ekstrand nedbjuden för att tala. Genomarbetat manus med i axelremsväskan. Theo Pauckstadt från Königsberg, flydde hals över huvud tillsammans med sin mor undan den framryckande Röda Armén våren 1945, visar nya verk. 

En originell, på svensk botten ovanlig konstnär. Genom min bok om Joseph Beuys fick Theo och jag kontakt. Det var väl snarast så att han tog kontakt med mig. Och vi behöll kontakten några år.

Musik komponerad för det celebra tillfället i päronciderns huvudstad av en ung förmåga från Göteborg.

Vi kommer i samspråk. Han berättar att han går en utbildning på Högskolan för scen och musik i Lilla London. En av kurskamraterna en herre vid namn Ulf Dageby. Jag studsar till, det stämmer inte med min bild av den senare. Sökt sig till en högskola, en statlig institution? Dageby från en fri grupp? 

Tillika en uppkäftig och rebellisk sådan. Men studerandet indikerar en mycket ambitiös, bildningshungrande Dageby. Ivrig knyta an till klassiska musikskapare och en flerhundraårig tradition.

"Tältprojektet" i Kvarnsveden sommaren 1978, kan det ha varit det året, eller 1977? Midsommar firas på en campingplats tillsammans med tidigare strejkledarna Harry Isaksson, Elof Luspa och andra som rest ned från malmfälten. 

Med hjälp av Harry får vi upp vårt lånade tält. Utan honom hade jag, med tummen mitt i handen, inte fixat det.

Öppningslåt, signatur för föreställningen: "Vi äro tusenden". Ett klämmigt, medryckande stycke.  Häromdagen påmindes jag i en dödsruna över Dageby om att han skrev det, tillsammans med Peter Wahlqvist som vi rödskägg från Upsala hamnade i en, ska vi säga, intensiv diskussion med på småtimmarna den ljusa sommarnatten. 

Om socialdemokratin och vad att vänta från denna, enligt vår orubbliga mening, förstelnade för att inte säga slocknade rörelse. Vi gick hårt åt den blivande chefen för Stadsteatern i Stockholm. Vi fann honom lite väl naiv i sin politiska uppfattning.

Nog visste jag väl att Dageby skrivit öppningsnumret men hade glömt. Mitt minne är som det är, liksom mina tankar kort och flyktigt. 

"Sillstryparn" i Ulf Dagebys gestalt. Häcklade elakt schlagerfestivalen,  Stickan Andersson och ABBA. När vi fortfarande hade CD-spelare i bilen brukade vi dra igång låten, det första vi gjorde, när vi rullade iväg mot Krøyerland för flera veckors vistelse invid Vesterhavet.  

"Jäpp, nu är vi på väg!" Och vi sjöng, glada, med för full hals i den roliga texten: "Doing the omoralisk schlagerfestival."

Upsala i början på 70-talet, spartansk lokal, påminnande om en avskalad skolmatsal, nära Centralen och används numera som frukostmatsal av ett hotell. Nationalteatern på den provisoriska scenen, mäktiga rösten Totta som lead singer. Första gången jag hörde dem, en entusiast hade lockat mig med.

Dageby blev åttio. Det kommer mig för nära, futtiga drygt fem år från nu, riktigt obehagligt. Och jag kan inte låta bli att undra vad som ändade hans liv därute på en ö i Göteborgs skärgård. Hur hittade liemannen dit? 

Ulf Dageby började läsa juridik vid Lunds universitet, men tack och lov övergav han juridiken för musiken. Ett svenskt universitet kan lätt knäcka en unik begåvning. Dageby kom undan. Resten tillhör den progressiva musiken. 

Med Dagebys frånfälle är livet, för att travestera honom, inte längre en fest.

Kurt Salomonson läste jag nästan i smyg

Vid min pappas allra första nattskift nere i Verket utsattes han för en initieringsrit. En ”omtänksam” arbetskamrat: ”Lägg dig och sov en stund, du Gösta!”

Den godtrogne, unge mannen från Norduppland, lät inte uppmaningen länge vänta på sig. Intog horisontalläge. Sussade gott på en bänk i fikarummet när det stoppades in en snusbuss i hans halvöppna mun. 

Han avslöjade, inte så lite skamset, långt senare nesan för mig.

Initiering, samtidigt ett utslag av den självdisciplinering arbetarna på Sandvik upprätthöll. In i ledet bland oss andra ska du. Härdas och slipas av. Tidigt skall du böjas - av oss själva. Tro inte att du är något.

Jag minns historien om pappa och snuset när jag hörde att Kurt Salomonson är död. ”Arbetarförfattare” heter det i handböckerna om honom. Det säger mig inte mycket, en klisché. Om Salomonson skulle jag hellre säga "realist". Verklighetsskildrare utan skygglappar. Och utan att bäva för konsekvenserna.

Jag placerar honom i samma ohöljt verklighetsskildrande skara som Folke Fridell "(Syndfull skapelse"), Erik Johansson ("Tok Alfred") och Geflebördige Lennart F Johansson (TV-serien "Tretton dagar"). 

Göran Stangertz fullkomligt lysande i den senare som den livshungrande sonen som försöker bryta sig ut ur konform miljö och kvävande familj. Exteriörer från Brynäs och sedan länge nedlagda Gävle Galvan. 

Vad som förenar dessa pennans fritänkare ovan, varav Salomonson var en, är klarsynen som de vägrar att kompromissa med. Fabriksgolvet och vardagens verklighet bortom högtidstalens honnörsord: solidaritet, jämlikhet och broderskap. 

Och som i den grå praktiken, när förstamajtalen tystnat och fanorna vikts ihop, betyder föga. 

Salomonsons blick var oförställd och han skrev stilistiskt väl om det han såg. Utan att försiktigt tassa fram och ta hänsyn.

Stick inte ut, anpassa dig, var en av oss. Och, riktat till författare som dristade sig till att behandla facket och arbetarrörelsen: repa inte självbilden. 

Hylla, idealisera. Vi vill inte höra sanningen om hur det egentligen är. Nästan så att det liknar Proletären och ärrarnas romantiserade bild av arbetarklassen och proletärerna.

Med en socialdemokratisk mamma, benhårt lojal mot Rörelsen, blev det nästan som om jag läste Salomonson i smyg. Fast hon kanske inte ens kände till honom. Uppvuxen på Bruket rörsliparens dotter, under knappa förhållanden, den dåtida socialdemokratin lovade något annat och bättre. Att ifrågasätta detta var som att beröva henne det existentiella fotfästet. 

Salomonson gick ner i gruvan, hans universitet. Erfarenheterna därifrån ledde till debutromanen Hungerdansen (1955). Skildringen av malmfältens egenartade folk kommer nära mina egna erfarenheter av detsamma

Gruvdrift - inget för klenisar. Visa inte svaghet, vad du gör! En karl är inget fruntimmer. Inget känslopjunk. Bit ihop. 

Trilogin Mannen utanför (1958), Sveket (1959) och Skiljevägen (1962), notera de belysande titlarna på de två första, läste jag som en kritik av det välståndets efterkrigssamhälle som S höll på att skapa. När tilllväxten var god, ekonomin blomstrade.

Men där arbetet som något meningsskapande, för att inte säga självförverkligande, helt försvann ur fokus. Medan enbart dess instrumentella värde betonades. Lönen, pengarna. Vad med människovärdet som enligt Internationalen skulle "krävas tillbaka"?

”Femöringen framför människan”, fackets krav modesta för att gynna arbetsköparen. Inget systemhotande! En

”tradeunionistisk” hållning, för att citera Lenin. Fackföreningarna inga ”skolor i socialism” (Marx och Engels).

På fritiden skulle mening skapas, livet levas. Nu när arbetarna ”fick det bättre”. Kunde köpa bil och hus, till och med sommarstuga. 

Glöm alla revolutionära paroller. Och - lita på era representanter. Storavdelningsbildande och centralisering. Medlemmarna ”pappersmedlemmar”, krävdes ingen aktivitet av dem. Ombudsmännen trädde ställföreträdande in.

Salomonson blev, som jag har förstått det, efter sina skoningslösa skildringar något av en persona non grata inom S och LO. Ingen kritik av det stolta välfärdssamhället och dess brist på djupare livsinnehåll! 

”Pamparna” inom LO ville inte påminnas om sina ”försummelser” - ”sveket”. Akta dig så att du inte blir ”mannen utanför”. Salomonson aktade sig inte, hans integritet för stor.

Salomonson inspirerade. Lars Molins författarskap, hans solidariska och osminkade skildring av verklighetens folk, finner jag inspirerat av mannen från norr. Ta bara "Bomsalva". 

I redan nämnda "Tok Alfred" av Erik Johansson reser sig en medlem plötsligt upp på ett möte och föreslår att man skall diskutera livets mening. Ordföranden blir brydd. Men finner sig och föreslår bordläggning. Och bordläggning blir det. Det socialdemokratiska projektet i ett nötskal. 

Till skillnad från de silikosdrabbade, av LO ”bortglömda”, gruvarbetare Salomonson lyfte fram i ljuset fick han ett långt liv, nittiofyra blev han.

Foto: Gruvan i Laisvall 1965

/Även publicerad på lindelof.nu 20240717/

 

Varför inte bara köra!

Lars Gustafssons "Tennisspelarna" kastade jag mig, som ett hängivet fan till Västerås store son, förväntansfull över när den kom ut, 1977. I klassisk pappersedition, inköpt hos Lundeq. Den anrika bokhandeln i lärdomens huvudstad, det senare vad än lundensarna hävdar.

Varför jag fick för mig, en solig juliförmiddag nedsjunken i min sprillans nya stol Vedbo från IKEA, att läsa boken på nytt, det vete katten. 

Och vad spelar "varför" för roll, egentligen? Jag bara undrar.

Varför (sic!) måste vi ständigt fråga oss det. Istället för att bara "köra" som det heter på slarvig nysvenska nuförtiden. Jag kände en psykoterapeut som deklarerade att ordet "varför" var bannlyst under sessionerna. Det bara blockerar, tvingar fram försvar och missriktade överföringar.

Och vem kan, i vetskap om det omedvetna som nyckfullt styr, säga varför vi agerar eller talar som vi gör? Som om vi ständigt vore genomlysta och förnuftiga. Vi är ju inga Jan Myrdal. Långt ifrån.

Nå, jag köper boken, fast den gömmer sig någonstans i mina dammiga hyllor, i e-version hos Bokus till överkomligt pris. Även om e-böcker överlag tycks mig ha blivit lite väl dyra, Putins fel, förstås. Sigrid Combüchen, länge sedan jag såg hennes namn för övrigt, har utrustat boken med ett fylligt förord. 

Välformulerat, men tycks mig broderande och överarbetat. Som om hon konkurrerar med Herr G om vem av dem som först spränger stilistikens målsnöre (idiotisk metafor, jag vet, förlåt). Kanske hon också bakar in ett genusperspektiv.

Gustafssons bok handlar om hans tid som gästprofessor på Austin University i Texas. Han njöt av den akademiska titeln. Surkarten Guillou fräste att professor betyder i det amerikanska sammanhanget ingenting annat än universitetslektor. 

Det var han, det. Ingen större kärlek till herr Gustafsson. Strunt i det. 

Jag är nyfiken, så fort jag hinner användare av universitetsbiblioteket i Upsala, på hur Gustafsson fångade dåtidens campusmiljö. Glömt, mer ingående, hur han framställde det. Säkert på hans typiska facon.

Liksom Delblanc i "Åsnebrygga", även han gästprofessor. I hans fall Berkeley i Kalifornien. Mitt under studentrevolten, har jag för mig. 

Om sanningen skall fram kanske omläsningen av Gustafsson syftar till, som den obotlige nostalgiker jag är, att ännu en gång kunna konstatera att "det var bättre förr". Ur led samtiden på de högre lärosätena.

På Carolina Rediviva hänger detta onådens år många karriärinriktade studenter med den tjocka lagboken som något slags bibel framför sig. Förstelnade i förtid. Det är sannerligen långt till 68 och kritiskt tänkande. Arma själar!

Combüchen undrar, mer eller mindre explicit, varför Gustafsson skriver som han gör. Hans stil är ju minst sagt egenartad. Jag brukar säga att när jag läser Gustafsson, alltid med den allra största förtjusning, hör jag hans knarrande, docerande röst. 

Gustafsson har påståtts inte vara så noga med fakta. Men, hallå, vad är "fakta"? Bosch och något relativt, leve fiktionens suveränitet! Jag säger som Truman Capote: fråga aldrig efter om en bra historia är sann eller inte. 

Nyckelordet varför sitter som klistrat på mig. Häromdagen besökte vi vännerna Olle och Milena (en särdeles uppfriskande kvinna från Serbien, rak som en Autobahn i sin kommunikation) i deras sommarparadis i forna fiskeläget Utvalnäs utanför Gefle. 

Östersjön, kretsande fiskmåsar men fattigt på strömming eftersom väldiga trålare ägnar sig åt att dammsuga vattnet på fisk, två stenkast bort. I fjärran den bolmande Korsnäsfabriken. I denna region har fabrikerna fungerat som landmärken och ständiga påminnelser om knegandets nödvändighet.

Jag hade med mig min senaste bok. Milena bad mig skriva en dedikation. Självklart gjorde jag det. Jag avslöjar inte hur orden exakt föll. Men varför just dessa ord, i hastigheten nedklottrade? Kände mig missnöjd när vi vände  kosan in mot Gefle igen. 

Efter en god lunch med Skagenröra, vidare lax med färskpotatis. Milena skickade in Olle i köket efter sill och Raki. En från Balkan bördig förnekar sig aldrig, brännvin måste det vara. Därefter mastig chokladtårta.

Jag menar, summa summarum, nog vore det väl allra bäst om vi helt enkelt och definitivt slutade att säga varför hela tiden? I dess spår lätt ånger och genans. Kör, bara!

/Även publicerad på lindelof.nu 20240718/

Längta det som icke längre är?

My hometown doesn´t look the same, as I step down from the train (Evergreen, uppdaterad)

När mamma expedierade i Konsumbutiken utmed Barrsätragatan tog mormor hand om mig. Hon och morfar bodde på Seegatan blott ett par stenkast från mammas arbetsplats, i en av Konsul Göranssons brukskåkar. 

Mormor gick bort i kräfta 1959, samma år som jag fyllde tio. På tok för tidigt, sextiosex år gammal.

En rakt igenom snäll och varmhjärtat omtänksam Oma. Men hon blev riktigt arg på mig en gång när hon tyckte att gossen betedde sig bortskämt. Och det markerade hon tydligt mot. Inga sådana fasoner i vår släkt!

Jag har inte många minnesbilder av min älskade mormor Elin. Hon tillhör ett liv som inte längre är. Inte på mycket länge har varit. Och minnena blekna efterhand likt gamla fotografier, för att travestera John Berger. Det förflutna suddas långsamt ut, likt en försenad tanke.

Mina arton första levnadsår tillbringades i lilla Sandviken, dit morfars far kom på 1880-talet. Staden grundades 1862. Den nyligen bortgångne, legendariske lokaltidningsmurveln Jörgen Larsson sände mig en gång en informativ tidskriftsartikel om sandviksmålet. 

I denna hävdades att dialekten präglades av inflyttarna. 

De strömmade till från när och fjärran. Tungomålet utgjorde en sammansmältning av olika dialekter, många ingredienser i samma gryta. Själv "dönade" "Jögga", som alla kallade honom, på. 

Inte hörde jag något dialektkonglomerat i hans breda idiom, där prickarna över o var ett måste, som i "söva".

C, en jämnårig kompis från tidiga tonår, träffar jag oregelbundet för ömsesidig livsavstämning. Han bor kvar i stan. Och har tvingats uppleva ett radikalt förändrat Sandviken efter att den politiska ledningen oreserverat sagt ja till en stor andel migranter med utomeuropeisk bakgrund. 

Det socialdemokratiska kommunalrådet välkomnade tacksamt dessa ur ett krasst intäktsperspektiv, trodde karln att statsbidraget är permanent? Eller jämförde han i sin enfald migraterna med de arbetssamma inströmmarna från 1800-talet? 

Inbillade han sig att de skulle visa arbetsvilja? Plikttroget dra sitt strå till den gemensamma stacken. Dela samma syn på att hugga i och göra rätt för sig som de infödda.

Den som icke kan försörja sig själv hamnar på kommunens socialbidragsbudget, att underhållas av skattebetalarna utan att de tillfrågats om saken. Dessvärre har också den ökade kriminaliteten i migrationens spår skapat en otrygg livsmiljö i den forna idyllen. 

Under min uppväxt ett mönstersamhälle med lugn och ordning. En fredad plats på jorden. Bortom krig och elände. En plats att sakna. Men vad båtar dylik saknad? Framkallar endast melankoli och förstämning.

Min mamma brukade strängt deklarera: - Vissa saker gör man bara inte. Inget att diskutera eller motivera. Nu görs de sakerna. Min kamrat från tonåren undviker att beträda stadens gator vissa tider på dygnet. Han kan riskera stöta ihop med ungdomsgäng som attackerar honom.

Jag minns hur jag tog mig hem till Smedsgatan sent om natten. Inte så sällan lite glad i hatten. Befarade dock aldrig att något skulle hända. Nu sätter jag inte frivilligt min fot på stadens gator, oavsett tid på dygnet. 

Till mina föräldrars grav beger jag mig, står även en stund i minneslunden. Men kyrkogården däruppe på åsen ligger en bra bit på sidan om centrum.* Jag behöver inte låta blicken förmörka mitt sinne. 

Längta det som icke längre är? Aldrig mer kan bli? Meningslöst. 

* Att allt fler infödingar söker sig ut mot Storsjön, slår sig ned året runt där, tolkar jag som att de flyr den stad som blivit. 

Foto: Hyttgatan i Sandviken på 1940-talet.

Lämnade jordelivet och sin son

Särskilt denna dag påminns jag om det. Smärtar till av minnen och saknad när jag bläddrar i fotoalbumet. Skuggan faller tung.

Vi förunnades inte många år tillsammans. Under min Sturm und Drangperiod, en vilsen och sökande tonåring i behov av en faderlig auktoritet som kunde vägleda, blev han allt tröttare.

Blodcancern, leukemin, bröt ned och försvagade honom. Svårt att hjälplöst bevittna. Ingen bot fanns. Friluftsmänniskan, spänstig och rask, försvann mer och mer, utdraget på fyra år innan det var över.

 

Kan det ha varit åldersskillnaden, han hade hunnit fylla fyrtiosex när storken seglade in med mig över Bruket. Det kändes ju aldrig avspänt mellan oss, fadern och sladdbarnet. Jag måste alltid leta efter vad jag skulle säga. 

Under fisketurer. Fotbollsmatcher på Jernvallen. Eller när jag följde med till hans arbete nere i Verket och han skulle demonstrera hur snabbtelefonen fungerade. 

Han gick iväg, anropade mig någonstans ifrån, jag visste inte vad svara där i andra änden. Hans anrop förblev obesvarat.

Alltid samma sak. Aldrig något spontant från mig. Ibland rent tokigt och malplacerat. När jag skulle haspla ur mig något för att bryta pinsam tystnad.

Sista året pappa levde spirade en värme mellan oss. Som om vi insåg att det var ont om tid. Kärlek måste visas innan det blev för sent. 

Tafatt närmade vi oss varandra. Fostrade till att aldrig använda starka ord eller prata öppet om känslor. Allt lämnades till ordlösheten, rättare sagt det svårtolkade kroppsspråket. 

Jag glömmer aldrig den där höstdagen i tamburen på Smedsgatan. Jag stod med väskan packad och klar för att återvända till Upsala och universitetsstudierna efter några dagar med mammas omsorg, icke minst tvättandet av smutskläder. 

Pappa, alltid fint klädd i väst och slips, tog farväl. Hörapparaten på plats, inte dagens diskreta modeller.

Jag klappade om honom. Han, svag röst och tårar i ögonen, alltmer gråtmild av orkeslöshet: "När kommer du hem nästa gång?" 

Denna gråmulna julidag är det hans dödsdag. 11 juli 1971, en strålande vacker sommardag, lämnade han jordelivet. Och sin son. 

Jag sommarjobbade på Ulleråker när telefonsamtalet kom, skyndade mig till tåget men hann inte upp till hans dödsbädd. 

Foton: Glad pappa tittar ut från tältet på Öland sommaren 1954. Hemvärnsmannen i Norge.