"Du kan ingenting ta med dig dit du går" ("En fattig trubadur", text: Arne Pärson)
Paul McCartney är flitig som få på Fejsbok, som den zuckerbergska surrarenan heter i min veckoavis Kalle Anka. Jag är inte vän med honom. Men uppdateringarna han så gott som dagligen gör når även mig, häckande inte långt från Nordpolen, som Lars Gustafsson positionsbestämde det.
Han dokumenterar ett liv som kunde tyckas en fattig trubadur, vilket jag ju i och för sig inte är, bortsett från trubadur, som förbaskat läckert och därmed avundsvärt.
Ena dagen håller han till på en paradisö med sin Nancy. Bilderna luktar solskyddsolja lång väg, palmerna vajar, havet är korallblått. Nästa dag dyker han upp på en exklusiv modevisning i Paris, för att skänka glans åt dottern Stella som han fick med den i cancer bortgångna Linda.
Inte sällan finns trumslagare Ringo med på ett hörn, alltid glatt signalerande peace & love med sitt V-tecken. De verkar ha tät kontakt, de två återstående beatlarna.
Åren har skoningslöst gått som de gör för alla som inte rycks bort i förtid, icke minst rockstjärnor, minns Brian Jones, Hendrix, Joplin och andra.
Det märks på de bilder Paul, utan att låta sig blygas, lägger ut från badstränder, när han inte har mycket kläder som skyler.
En gammal mans kropp. Borta den äppelkindade, korgossliknande basisten som fick hänryckta tonårstjejer att dåna när han skakade på sin moppfrissa och log gulligt mot dem från scenen.
Macca är rik som ett troll, men han äger inte tiden. Jag undrar om han någon gång betänker detta oundvikliga faktum och grips av, ja, vad i så fall. Dödsångest? Insikten om alltings förgänglighet?
Kanske skriver han snabbt, han är ju flyhänt och enligt kompisen Ringo en workaholic, en trudelutt för att skingra tankarna.
Pengarna och tillgångarna kan inte köpa honom en evig konsert, för att anpassa metaforiken efter hans musikutövande. Han sjöng, som alla vet, om hur det kunde tänkas bli när han skulle fylla sextio-four, nu är han åttio plus. Blev livet som han tänkt sig?
"Jag gråter hellre i en Rolls än i en folka", ungefär så uttryckte sig den begåvade fransyskan Sagan. Och det kanske man kan skriva under på. Tja, jag vet inte, för jag har aldrig ens suttit i en Rolls. Knappast ens kommit i närheten. Men en begagnad folka hade jag i min ägo, vit till färgen.
Utan att gråta. Jo, när det skulle till en kostsam reparation och jag hade inte mycket kosing som doktorand i Upsala. Löste det genom en momsfuskare ute på Uplandsslätten. Rödskägget i mig avskyr skattesmitare. Men vad gör man som fattig trubadur, om än inte det senare? Och jag behövde kärran.
En ekonomiskt sett framgångsrik bokmånglare jag kände i Gefle, "den antiintellektuelle bokhandlaren" som en vän till mig spydigt men träffande brukade kalla den alltid snacksalige och inte så lite skrytsamme månglaren, avslöjade för mig att han inte planerade spara några pengar åt barnen att ärva.
Villan skulle de få, inget mer, pengarna användas av bokhandlaren att ha kul för: "Förresten har svepningen inga fickor."
Macca har allt, bokhandlarn ganska mycket, jag en futtig statlig pension efter det stora bedrägeriet när politikerna förstörde det utmärkta ATP-systemet, men en sak har vi gemensamt alla tre, även således miljardären McCartney: vi äger inte tiden. Den äger oss.
Du kan inte höra liemannen tassa nära dig, men han är där. Jag lovar. Skriv en låt om det du, Pålle!
/Även publicerad på lindelof.nu 20240727/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar