Längta det som icke längre är?

My hometown doesn´t look the same, as I step down from the train (Evergreen, uppdaterad)

När mamma expedierade i Konsumbutiken utmed Barrsätragatan tog mormor hand om mig. Hon och morfar bodde på Seegatan blott ett par stenkast från mammas arbetsplats, i en av Konsul Göranssons brukskåkar. 

Mormor gick bort i kräfta 1959, samma år som jag fyllde tio. På tok för tidigt, sextiosex år gammal.

En rakt igenom snäll och varmhjärtat omtänksam Oma. Men hon blev riktigt arg på mig en gång när hon tyckte att gossen betedde sig bortskämt. Och det markerade hon tydligt mot. Inga sådana fasoner i vår släkt!

Jag har inte många minnesbilder av min älskade mormor Elin. Hon tillhör ett liv som inte längre är. Inte på mycket länge har varit. Och minnena blekna efterhand likt gamla fotografier, för att travestera John Berger. Det förflutna suddas långsamt ut, likt en försenad tanke.

Mina arton första levnadsår tillbringades i lilla Sandviken, dit morfars far kom på 1880-talet. Staden grundades 1862. Den nyligen bortgångne, legendariske lokaltidningsmurveln Jörgen Larsson sände mig en gång en informativ tidskriftsartikel om sandviksmålet. 

I denna hävdades att dialekten präglades av inflyttarna. 

De strömmade till från när och fjärran. Tungomålet utgjorde en sammansmältning av olika dialekter, många ingredienser i samma gryta. Själv "dönade" "Jögga", som alla kallade honom, på. 

Inte hörde jag något dialektkonglomerat i hans breda idiom, där prickarna över o var ett måste, som i "söva".

C, en jämnårig kompis från tidiga tonår, träffar jag oregelbundet för ömsesidig livsavstämning. Han bor kvar i stan. Och har tvingats uppleva ett radikalt förändrat Sandviken efter att den politiska ledningen oreserverat sagt ja till en stor andel migranter med utomeuropeisk bakgrund. 

Det socialdemokratiska kommunalrådet välkomnade tacksamt dessa ur ett krasst intäktsperspektiv, trodde karln att statsbidraget är permanent? Eller jämförde han i sin enfald migraterna med de arbetssamma inströmmarna från 1800-talet? 

Inbillade han sig att de skulle visa arbetsvilja? Plikttroget dra sitt strå till den gemensamma stacken. Dela samma syn på att hugga i och göra rätt för sig som de infödda.

Den som icke kan försörja sig själv hamnar på kommunens socialbidragsbudget, att underhållas av skattebetalarna utan att de tillfrågats om saken. Dessvärre har också den ökade kriminaliteten i migrationens spår skapat en otrygg livsmiljö i den forna idyllen. 

Under min uppväxt ett mönstersamhälle med lugn och ordning. En fredad plats på jorden. Bortom krig och elände. En plats att sakna. Men vad båtar dylik saknad? Framkallar endast melankoli och förstämning.

Min mamma brukade strängt deklarera: - Vissa saker gör man bara inte. Inget att diskutera eller motivera. Nu görs de sakerna. Min kamrat från tonåren undviker att beträda stadens gator vissa tider på dygnet. Han kan riskera stöta ihop med ungdomsgäng som attackerar honom.

Jag minns hur jag tog mig hem till Smedsgatan sent om natten. Inte så sällan lite glad i hatten. Befarade dock aldrig att något skulle hända. Nu sätter jag inte frivilligt min fot på stadens gator, oavsett tid på dygnet. 

Till mina föräldrars grav beger jag mig, står även en stund i minneslunden. Men kyrkogården däruppe på åsen ligger en bra bit på sidan om centrum.* Jag behöver inte låta blicken förmörka mitt sinne. 

Längta det som icke längre är? Aldrig mer kan bli? Meningslöst. 

* Att allt fler infödingar söker sig ut mot Storsjön, slår sig ned året runt där, tolkar jag som att de flyr den stad som blivit. 

Foto: Hyttgatan i Sandviken på 1940-talet.