Lämnade jordelivet och sin son

Särskilt denna dag påminns jag om det. Smärtar till av minnen och saknad när jag bläddrar i fotoalbumet. Skuggan faller tung.

Vi förunnades inte många år tillsammans. Under min Sturm und Drangperiod, en vilsen och sökande tonåring i behov av en faderlig auktoritet som kunde vägleda, blev han allt tröttare.

Blodcancern, leukemin, bröt ned och försvagade honom. Svårt att hjälplöst bevittna. Ingen bot fanns. Friluftsmänniskan, spänstig och rask, försvann mer och mer, utdraget på fyra år innan det var över.

 

Kan det ha varit åldersskillnaden, han hade hunnit fylla fyrtiosex när storken seglade in med mig över Bruket. Det kändes ju aldrig avspänt mellan oss, fadern och sladdbarnet. Jag måste alltid leta efter vad jag skulle säga. 

Under fisketurer. Fotbollsmatcher på Jernvallen. Eller när jag följde med till hans arbete nere i Verket och han skulle demonstrera hur snabbtelefonen fungerade. 

Han gick iväg, anropade mig någonstans ifrån, jag visste inte vad svara där i andra änden. Hans anrop förblev obesvarat.

Alltid samma sak. Aldrig något spontant från mig. Ibland rent tokigt och malplacerat. När jag skulle haspla ur mig något för att bryta pinsam tystnad.

Sista året pappa levde spirade en värme mellan oss. Som om vi insåg att det var ont om tid. Kärlek måste visas innan det blev för sent. 

Tafatt närmade vi oss varandra. Fostrade till att aldrig använda starka ord eller prata öppet om känslor. Allt lämnades till ordlösheten, rättare sagt det svårtolkade kroppsspråket. 

Jag glömmer aldrig den där höstdagen i tamburen på Smedsgatan. Jag stod med väskan packad och klar för att återvända till Upsala och universitetsstudierna efter några dagar med mammas omsorg, icke minst tvättandet av smutskläder. 

Pappa, alltid fint klädd i väst och slips, tog farväl. Hörapparaten på plats, inte dagens diskreta modeller.

Jag klappade om honom. Han, svag röst och tårar i ögonen, alltmer gråtmild av orkeslöshet: "När kommer du hem nästa gång?" 

Denna gråmulna julidag är det hans dödsdag. 11 juli 1971, en strålande vacker sommardag, lämnade han jordelivet. Och sin son. 

Jag sommarjobbade på Ulleråker när telefonsamtalet kom, skyndade mig till tåget men hann inte upp till hans dödsbädd. 

Foton: Glad pappa tittar ut från tältet på Öland sommaren 1954. Hemvärnsmannen i Norge.