Ord som inte befriar

Bild: Nordic Posters

Jag har hört om en stad ovan molnen. Från salig mors favoritpsalm. Framkallade, varje gång hon hörde psalmen, något obestämbart i hennes ögon. Längtan? Tröst? 

Den spelades inte på den begravningsgudstjänst häromdagen uppe i Härnösand där jag var en av gästerna. 

Däremot spelades en låt, underbar text, med Fria Pro: Kan inte du och jag så kan ingen. (Lyssna, du hittar den på nätet!)  Motiverat med att den döde, en kämpe för rättvisa och solidaritet, tyckt om proggmusik.

Jag finner det svårt med begravningar. Jag pratade om det med den förrättande prästen efteråt. Efter att riskerat att, ännu en gång, trampa i klaveret genom att fråga "är även din man präst"? Ändrade mig snabbt till: "men det kanske är en kvinna?"

Och så var det. Prästen, en tuffing i skinheadfrisyr, var lesbisk. 

Nå, vi samtalade, vid sammankomsten med smörgåstårta och sedan kladdkaka, om prästers tystnadsplikt, vad den innebär och vad den kan utsätta den för som måste tiga, kanske plågad av samvetskval. Jag nämnde min favoritfilm framför alla andra: Tystat vittne med Michael Rourke. 

Han spelar en avhoppare från IRA, som hoppar av efter att av misstag ha sprängt en buss med skolbarn i luften. Flyr från Nordirland. Jagas för att likvideras av en utsänd av IRA, spelad av Liam Neeson.

Han bekänner sitt brott för en katolsk präst, under bikt, vilket gör den senare, i rollen Bob Hoskins, rasande. Prästen i Härnösand hade inte sett filmen i fråga, men tipsade om en annan film på samma tema. Jag tror att den hette Priest.

När man hör sina egna ord, om man tar till orda vid en begravning, är det som om sorgen förstärks. Orden befriar inte, som de annars kan göra. Prästen, jag måste bara inflika att hon sjöng så vackert under begravningen att änglarna torde ha gråtit, nickade instämmande. 

Men denna gång framkallade mitt korta tal till minne av den döde inga tårar. Jag vet inte varför. 

Efter minneshögtiden hade jag velat strosa omkring i Lubbe Nordströms "Öbacka", för att skingra mina tankar på vännen G som jag tagit ett sista avsked av. Men temperaturen hade klättrat upp till runt noll och det var glashalt på gatorna. Inte vågade jag, mitt gamla skröppel, mig ut på dem! 

Bara att invänta Norrtåg till Sundsvall, sedan kliva på SJ till Gefle, läsa ut Leif Strandbergs Kajak som jag tänker skriva om. Medan mörkret tätnade. 

Jag lever vidare. Efter att ha förlorat ännu en av de människor som en gång fanns (det finns inga andra), för att parafrasera Göran Sonnevi. Och som jag citerade i mitt tal.