Till natursköna Gysinge vallonbruk, med stolta anor från 1600-talet, beläget några mil söder om Sandviken tyckte min framlidne svåger Birger om att bege sig för att fiska i det stritt strömmande vattnet med sprittande laxar i huvudrollen.
Jag vet inte hur många gånger, om ens någon, som min älskade, tillika också bortgångna syster följde med på hans fisketurer. Hon delade inte hans begeistring över det ädla fritidsintresset.
När han inte fiskade dominerade fotbollen och stryktipset. Han hade ett förflutet som tekniskt lagd vänsterytter bland annat i idylliska Gestrike-Hammarby, där han växte upp, och i IFK Sandviken, i skuggan av SIF och SAIK.
I samma Gysinge, ja, i självaste pampiga herrgården, bedrev PRO kursverksamhet. En afton var jag ditbjuden för att tala om min bok om Søren och Marie Krøyer. Fördomsfull som jag är hade jag förväntat mig att ställas inför en samling ledbrutna nära döden-gamlingar hängande på rullatorer.
Men slöt upp gjorde ett gäng välbevarade och fräscha seniorer. Det utvecklades till en rolig sammankomst med många kunniga inlägg från den konstbevandrade publiken. Søren Krøyer kände alla förstås till, förminskande av hans mångsidighet, enligt Ekstrand, räknad som en av Skagenmålarna.
Efter den stora invällningen 2015 användes flera av de forna brukskåkarna, närmast i panik för bristen på logi var akut, för att inkvartera migranter. Att beskåda husen efter att de tagit dem i besittning bara trist. Persienner hängande på trekvart. Ovårdat och eftersatt. Jag moraliserar inte, bara konstaterar.
Ett av husen bär, jag vet inte sedan när, namn efter Gösta Sandin (fotot nedan till höger, taget av eldsjälen och den Sandvikens historia dokumenteradeTommy Hjort). När det begav sig socialdemokratiskt kommunalråd i Sandviken.
Min salig mor, tillhörande samma parti, respekterade och höll honom högt. Han var kommunalråd i den tid när man inte blev politiker för att sko sig och prata strunt. 
Ordning och reda skulle råda i den kommunala ekonomin. Politikerna vara föredömen. Inga lik i garderoben. Inga skumraskaffärer. Inget fiffel.
Politiken var ett hedersuppdrag, inget yrke. När jag läser om de socialdemokratiska politikerna i Malmö, Nils Littorin och Malmölistan håller förtjänstfullt örnögonen på de skattemedel förslösande jepparna, inser jag att det är ljusår till Sandins tid.
Metropolen vid Sundet befinner sig i förfall, här kan man verkligen använda ordet misskött, hålls under armarna av statliga miljardbidrag, annars skulle den sjunka som en sten. Socialdemokraterna i stan är i praktiken dess värsta fiende.
Vad de än försöker intala sig, skrålande Internationalen på 1 maj och viftande med röda fanor. Den bistra verkligheten talar för sig själv.
Leve Malmölistan! Och leve partiledaren Nils Littorin, den oförtröttlige och modige som på gatan konfronterar de skamlösa höjdarna ansikte mot ansikte!
Hör och häpna, alla ni som känner mig. Bodde jag i Malmö kunde jag till och med tänka mig, åtminstone, att kliva upp från sofflocket på valdagen och gå och rösta på de oppositionella.
Vad skulle hända, men det lär väl aldrig ske, om de skulle få makten i Malmö och styra staden med Köpenhamn inom räckhåll? Kanske skulle Gösta Sandin från sin himmel nicka belåtet. Även om hans partikamrater petats.
Jag misstänker att han inte skulle känna sig särskilt befryndad med dem. Inte med sådana socialdemokrater. Som med glasögon lånade av pionjärerna August Palme och Axel Danielsson på inte borde få kalla sig så. On ni frågar mig. Eller min salig mor.
En gammaldags socialdemokrat av det rätta virket. Kanske kunde detsamma sägas om herr Littorin?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar