Allt motstånd är inställt tills något annat meddelas!

 

Jag försöker förstå varför jag uppfattar, något jag förvisso inte är ensam om att känna oro inför, Sverige som så intellektuellt trångt. Det är som om det råder en beröringsskräck när det gäller allt som kan uppfattas som kontroversiellt. 

   Snabbt skall det etiketteras, och snabbt skall det avgöras vad som är rätt och fel. 

   Är man kritisk mot enkönade äktenskap är man homofob. Försöker man peka på vad man upplever som en hotande islamisering är man fientlig mot muslimer. 2015 var det omöjligt att varna för risker med att öppna för en massmigration, utan att stämplas som främlingsfientlig.

   Att inte villkorslöst stödja Ukraina mot Ryssland är putinism. Kritik av Israels ockupation av Västbanken och dödandet i Gaza är judehat och antisemitism. 

   Snart är man väl anti-amerikan om man dristar sig till att anlägga kritiska synpunkter på Trumps imperialistiska framfart i Venezuela och kanske inom kort på Grönland.

Det förefaller i princip omöjligt att föra ett förutsättningslöst resonemang i termer av risker och konsekvenser. Även i termer av alternativ och nyansering. Den enda vägens åsikter och politik är det som gäller. När tåget går, och det i en enda riktning, se för guds skull till så att du är med ombord. 

   Sverige är därför ett föga intellektuellt stimulerande land. Den medborgerliga medvetenheten är låg, det skall inte bråkas och protesteras, åberopas några grundlagsfästa rättigheter. Snarare är det undersåten som utgör svenskens persona, sitter fastnaglat i det kollektiva DNA:t. 

   Ett arv från bondesamhälle och livegenskap? Djupt nedborrat i själen?

Var skulle "något annat" kunna börja om man får för sig att ändra på sakernas tillstånd? Var skulle mottänkandets platser kunna finnas? Om vi bortser från sociala mediers skrän och hets. Affektion utan argumentation. 

   Förtjänar nämnas, i nätsammanhanget, gör dock de tappra sajterna 8 dagar och lindelof.nu till försvar för det förnuftiga resonerandet. Erbjudande motståndsfickor för alla oss, en krympande skara, som vägrar att jama med.

   Jag har långt erfarenhet av högskolevärlden, om vilken man kan få för sig att där om någonstans råder det högt i tak och det kritiska tänkandet frodas. Jag minns betygshetsande studenter, snabba med att trycka dit "flum" på allt som tycktes krångligt och onödigt. (Vad AI ställer till med, vågar jag knappt fundera över.)

   Och rädda, lydiga kolleger. Blickande hundlikt mot ledningen.

En indikation på det intellektuella klimatets status är att man lätt kan namnge personer som sticker, eller har stuckit ut. Och då syftar jag inte på "influerare" och kändisar av diverse slag. 

   Vilhelm Moberg och Jan Myrdal. De namn jag, kanske för att jag är fyrtiotalist, och man skulle kanske en feminist inflika, spontant kommer på. Den senare kännetecknad av att inte frukta att ta i just kontroversiella frågor, vrida och vända på dem som en sann refraktär. 

   Därmed en främmande fågel på svensk botten, fördömd av andra författare och opinionspåverkare. Till och med av Svenska PEN som enligt statuterna skall värna om det fria ordet.

   En annan klimatindikation är vilka frågor som står högst på dagordningen, som anses viktiga av gemene man. 

   Inte undra på att regeringen kan få igenom en gummilag om "hot mot rikets säkerhet". Utan någon större diskussion. Lagen anses väl inte viktig av en bredare krets. Det finns viktigare saker. Matpriserna. Räntorna. Solsemestrar. Vädret. Jag moraliserar inte, endast konstaterar.

Förutom att det känns trångt, känns det osäkert att som reflekterande individ, om jag tillåts uppfatta mig som en sådan, att leva i ett land där inget av större vikt får diskuteras. 

   Om repressionens vind börjar blåsa allt starkare, vilket det finns tendenser till, har i tysthet tillkännagivits att allt motstånd är inställt tills något annat meddelas.