 |
| Bild: Bokus.com |
När det berättats om spanska inbördeskriget 1936-1939 har två perspektiv dominerat.
Enligt det första, att det rörde sig om en svartvit kamp mellan onda, Franco och hans falangister, och goda. De sistnämnda hörande hemma på den republikanska sidan, bakom sig en folkvald regim.
Förstärkt av uppfattningen att det blodiga, nationen sönderslitande, kriget kunde ha vunnits av de goda, om inte de sovjetstyrda kommunisterna lagt sig i, med splittrande effekter på motståndet mot fascisternas kupp mot den legala republiken.
Den trotskisterna närstående, som jag har förstått det, brittiske regissören Ken Loachs film
Land och frihet driver den tesen.
Med dagens terminologi kan man säga att det ”narrativ” som varit den nostalgiska vänsterns, och som det värnats om i sorg över den solidaritetens vackra dröm som dog, har byggt på detta perspektiv.
Enligt det andra perspektivet så var det de manliga krigskorrespondenternas krig, med två internationella stjärnor i bräschen. Karlakarln, skrönornas mästare, Ernest Hemingway. George Orwell och hans sympatier för anarkisterna.
Men vad med kvinnorna? Bang. Lee Miller. Martha Gellhorn. De mest kända.
Kommunikationsforskaren Eva Åsén Ekstrand har ägnat sig åt de kvinnliga krigskorrespondenterna. Och därigenom uppmärksammat de föga kända svenskorna Gusti Stridsberg och Anna Lenah Elgström. Undersökt deras insats för den spanska saken.
Det är med stor förväntan jag kastar mig över Stig Hanséns Vid fronten. Martha Gellhorn i krig och kärlek (Ordfront 2025). Underrubriken kunde vara hämtad från Hemmets Veckotidning. Inget fel i det. Min mamma skulle ha älskat det.
Hansén, med vänsterblicken påkopplad, tillhör våra flitigaste publicister. Antingen ensam eller med parhästen Clas Thor.
Föreliggande bok kategoriseras som ”dokumentärroman”. En skvader? Både det ena och det motsatta. Omedelbart blir jag misstänksam. Vad är sant och styrkt, vad är påhittat, tillagt och broderat?
Och, i det senare fallet och avgörande, hur pass bra och övertygande är det? ”Bär” det?
Behöver Gellhorn ännu en fiktiv gestaltning? Finns det inte en ikoniserande risk med en sådan?
Gellhorn har redan utsatts för romantisering i filmen Hemingway & Gellhorn genom sitt äktenskap med Nobelpristagaren, ett förhållande hon därefter mycket ogärna pratade om. (Hanséns porträtt av Marthas make är en karikatyr, en nidbild.)
Som om hon inte varit den vassaste och modigaste korren av de två.
Hanséns bok börjar intresseväckande. Pang på rödbetan. Skildrar hur han står utanför Gellhorns dörr i London, där hon, kritisk mot sitt hemlands politik, efter att ha omhuldats av president Roosevelt och hans hustru, bosatte sig.
Hansén har lyckats få ett löfte om en intervju med legendaren, den svårövertalade.
Dokumenterat och intressant att läsa. Liksom hans resande till hennes uppväxt i Saint Louis i USA, där det visar sig att få kände till henne. Eller Gellhorns uppehälle i Havanna tillsammans med ”Papa”. Om än lite väl utförligt. På väg att bli en bok i sig.
Deras hus, Finca Vigia, utanför Havanna, besökte Eva och jag när vi reste till Kuba för att fira våra sextioåriga födelsedagar.
Hansén lever sig in i Gellhorn. Försöker retroaktivt uppleva med hennes sinnen. Kanske handlar det både om projektion och identifikation. Som mest det första.
Som bäst är han som journalist och inte ger sig in på att vara författare, skriva fiktion.
Han är ingen Hunter S. Thompson, ett av new journalisms ledande namn. Där fiktion och verklighet befruktar varann på ett överrumplande sätt. Hos Hansén tar det första över, han blir sin egen entusiasms fånge.
Jag kan tänka mig att Gellhorn varit ett ideal för Hansén som skribent. Engagerad, alltid på de undertrycktas sida, skrev stilistiskt rakt och enkelt. Inget dåligt ideal.
Synd bara att Hansén, och förlaget, fick för sig att det inte räckte med att levnadsbeskriva henne, utan att fylla på med egna fantasier, tänja på hennes liv.
Som när hennes resa till ett vintrigt, krigshärjat Finland kommer på tal, då är han riktigt i sitt esse. Grottar ner sig i sin egen story. Gellhorn försvinner i snödrivorna. Hansén ställer sig framför och glömmer henne.
Jag märker på mig själv hur jag skyndar på min läsning när han tar ut svängarna som värst.
Men nog är Gellhorns levnadsöde värt att påminna om. En uppmaning till intellektuella att resa ut i världen och rapportera om den.
Flera gånger under läsningen av Hansén leds jag till att tänka på en annan världsresenär, Jan Myrdal. Han och Gellhorn delade uppfattningen att det finns inget viktigare än arbetet, skrivandet. Även om könet, kärleken, konkurrerar. Mest hos den förre.
8 dagar 2026-01-21
För vad och vem skriver de som skriver? Hur många tankar tänks, och uttalas men kommer aldrig på pränt? Hur många tankar tänks, men blir aldrig sagda, och ingen hörde dem även om de blev uttalade? Hur många böcker blir aldrig skrivna?
SvaraRaderaSom en förutsättning för skrivandet ligger betraktandet, lyssnandet och tänkandet, inte som en motsättning till skrivandet, för utan att ha något att berätta/beskriva blir väl skrivandet andefattigt, eller ens möjligt? Några funderingar som uppstod ur din dagsvers.
Själv läser jag gärna, allehanda och olika kan fånga mitt intresse, och somt och smått kan få mig att reflektera. Att läsa är ju att se med skribentens ögon, men mina värderingar och erfarenheter smyger sig in, och med subjektiva glasögon formuleras också texten till min tolkning av ordens betydelse. Många gånger uppskattar jag de sakliga och nyktra betraktelserna, många gånger är det tilltalande med nerv och personlig energi. Fakta och fiktion behöver inte nödvändigtvis konkurrera, men det kan absolut bli outhärdligt när någon försöker förena dem i samma text.
Allt idag ska ju sälja och gärna med överskott. Påverkar det i för stor grad vad som publiceras eller trycks som böcker? Om urvalet av böcker som trycks är kontrollerat eller begränsat av kundgruppspreferenser blir ju kunskapsinhämtning styrd, hur nyfiken man än är på nya trycksaker. Eller är det tvärtom, att de publika medierna är så många och breda att de flesta tankar kan läggas ut, även de olämpliga och rent avvikande? Det seglar ju trots fram en hel del stolliga påståenden på det däringa nätet. Något som upprör mig personligen är att de som påstår sig vara rapporterande nyheter och händelser, i själva verket verkar vara drivna av dolda agendor. Det blir intellektuellt ohederligt och personligt förolämpande när "journalister" försöker påverka oss som lyssnar, när de så uppenbart ljuger eller presenterar en vald del av helheten.
Betrakta, lyssna, tänka - och sedan skriva. Jag tycker du, i ditt mycket intressanta inlägg, Johan, fångar min position. Åtminstone som jag själv uppfattar den. Dock, i skrivandet frigörs tänkandet, först då i mitt fall. I orden.
SvaraRadera