En studentska, tack!

En studentska och en kaffe

Som jag understrukit flera gånger förr,  jag vet att jag är en tjatbox av födsel och ohejdad vana, så drog jag mig i många år för att bege mig till det Upsala där jag bodde på olika adresser i två decennier. Blåsenhus. Djäknegatan. Geijersgatan. Kolargatan. Flogsta.

   Man undrar förstås över varför denna avighet mot lärdomen och den eviga ungdomens stad? Gluntarnas och studentnationernas. Besjungen av Ulf Peder Olrog och Owe Thörnqvist. Pelle Svanslös stad. 

   Svårt att bortse från en oerhört besvärlig, fysiskt och psykiskt krävande tid på Ackis, när jag behandlades för en sällsynt tumörtyp. 

Men det fanns flera skäl. Ett trassligt privatliv stannade kvar som ett oluststråk i minnet. Problem med att få fatt i mig själv. Innan jag, lite bättre, kunde förstå mig på den där besynnerliga jeppen Ekstrand. 

   "En värld är varje människa, befolkad av blinda varelser i dunkelt uppror mot jaget konungen som härskar över dem", skrev Gunnar Ekelöf.  Vi har en tendens att vara osynliga för oss själva, glida undan våra jag. Och denna osynlighet riskerar dessvärre att bestå hela livet. 

   Farligt, när osynliga utses till chefer. Självinsikt ingen. Tar projicerande ut detta på medarbetarna.

   Fråga vilken psykoterapeut som helst. Men se upp så att det inte är en som sysslar med KBT. Det vill säga ingen "riktig" terapeut. Även om de i dagens anti-humanistiska klimat skär guld med täljkniv.

 

Kanske den polariserade atmosfären på Sociologen spelade in, lade sordi på tillbakablickarna, tvättade bort vemod och upsalaromantik från dem. Men om sanningen skall fram så var det, skam att säga, stimulerande att vistas i det konfliktfyllda. Hellre öppna konflikter än ränksmideri och hugg i ryggen. 

   Och stimulerande tillhöra Gruppen för arbetarrörelseforskning, förkortat GAF, som i belackarnas ögon blev RAF. Ni vet stadsgerillan i Tyskland.

   Tre av oss i GAF reste upp till Malmfälten. En stor och bestående upplevelse för mig att få samtala med delar av ledningen för gruvstrejken, Harry Isaksson, Elof Luspa och andra, det gav en inblick bakom kulisserna som var få förunnad. 

   Att resa, med många timmars tåg från akademikernas fäste till Gällivare Central, var som att bege sig på en upptäcktsfärd till ett annat land. Och så är det. Sverige är inte ett och samma. 

Stojet runt min avhandling bidrog till att förknippa Upsala med något negativt, att värja sig mot, sky. Det hade blivit för mycket, helt enkelt, med all uppståndelse. 

   Ett återseende med denna stad skulle innebära en rekapitulation av år där ljus och mörker blandades. Med mig själv förändrad, icke längre densamme som den jag en gång var. Du stiger inte ned i samma flod två gånger, visste redan Herakleitos. 

Men nu lockar och drar Upsala ånyo, borta aversion och avståndskänsla. Jag kvistar gärna ned från Gefle, sitter på Carro med datorn, avrundar dagen med ett besök på Hambergs Fisk invid där Gillet en gång låg. Den restaurangen håller vi högt, min livskompanjon och jag. 

   Häromdagen trotsade jag yrsnön och tuffade med Mälartåg till Upsala. Satt ett par timmar på Carolina, omgiven av högljudda studenter, stängd läsesal, det byggs om. Sedan på moddiga gator, snöras och istappar från taken, till Ofvandahls på Sysslomansgatan. 

   Där jag ofta häckade förr, i traditionstapetserade rum, tränade på att vara en kaféintellektuell, cigg i nypan.

   På samma kafé kunde en av mina husgudar, Michel Foucault, en gång i tiden iakttagas innan han tvingades lämna Upsala för Paris. Jag undrar var han närmare bestämt hade sitt bord. Knappast att någon av dem som jobbar där nu kan upplysa om det. 

Dyrt som attan på Ofvandahls denna januari. Trettionio kronor för ett litet bakverk, fyrtioen för blaskigt kaffe. Men skoj är det att knalla fram till disken och, likt Gustaf Fröding och hans punschpimplande kumpaner om än i skummare lokaler, be om en studentska. 

FOTNOT "Ett klassiskt svenskt bakverk som liknar en mazarin, men kännetecknas av sin gröna glasyr." (AI)