När jag, som nu i skrivande stund med datorn i knäet, är solo hemma har jag till morgonkaffet SVT1 på, men utan ljud. Nå, jag slår på ljudet när "Lokala nyheter" aviseras. Varför heter det "lokala" och inte "regionala", förresten? Man täcker ju hela Gävleborg med rapporteringen, efter vad jag kan förstå.
Snökanonen spikas upp som första nyhet på löpsedeln, förstås. Studenter vid högskolan på Kungsbäck i Gefle tjänar några sekiner extra, genom att fatta skoveln och skotta snö. Med usla studielånsvillkor förstår jag dem mer än väl.
Jag minns mina extrakneg i ungdomens glada, nåja, dagar. En sommar planterade jag och ett gäng grabbar, var det med några tjejer?, skog uppe på Högbo Bruk. På ackord. Några futtiga ören per planta inhöstade vi. Klart det inbjöd till fusk! Skyffla ned en hel påse med plantor i samma hål.
När den av bruket anställde, minst sagt lakoniske, basen vände ryggen till. Det gjorde han för det mesta. Intog ryggläge i det sköna gräset. Filosoferade, antar jag. Kunde aldrig svara på några frågor om förskott och annat. Kanske beordrad inte göra det.
Inbjöd till att vara på honom med frågor. För att få se honom klia sig i skallen, långsamt utbrista: "Du, jag vet inte, jag har inte hört något."
Nuförtiden planterar man inte på samma primitiva sätt, med en hacka i nypan, som vi gjorde. Rena slavgörat.
Varje gång jag och min livskompanjon i bil på väg upp till frilufts- och rekreationsområdet, som Högbo förvandlats till, passerar "min" skog, vars träd hunnit växa sig höga, minns jag med skammens rodnande kinder, äh, jag hittar på, hur sneda mina rader blev.
Men det är väl preskriberat vid det här laget. Någon skogsplanterare av rang blev jag aldrig. Och jag älskar det öppna, danska landskapet. Inte en trädusling så långt ögat når.
Sommaren 66, när håret började växa sig långt och vi hade sparkat igång vårt band, hade jag jobb nere på Sandvik. Bland annat ingick fönsterputsning, jo, jag lovar. På den smutsigaste av fabriker! Rena Sisyfoskneget.
Symboljobb och inget annat. För syns skull. Blott för att vi gymnasister skulle kunna tjäna några spänn. Ett jobb, en sysselsättning, som egentligen inte behövdes, onödigt och bortkastat. Jobbarkompisarna rökte pipa, Greve Hamiltons tobak, som bara den. Inte jag.
En sommar två år senare, 68, nu var håret riktigt långt och jag kammade det bakåt för att försöka gömma undan det, men häcklades av gubbarna: "är du Jesus broder?", jobbade jag extra som blästrare, blåste sand genom rör för att få dem rena inuti. På ackord.
Återigen kände jag mig som den stackars Sisyfos. Kände aldrig när jobbet var klart. För att få tiden att gå, klockan på väggen verkade ha hängt sig med sorgset slokande visare, rökte jag efter ett visst antal rör. Cigaretter, inte pipa.
Så tröttnade jag på att noggrant och pliktskyldigt ta mig an rör för rör, först blästra ett efter ett, sedan kika efter om det blev rent. Tog vart tionde. Sedan vart tjugofemte. Det var som om det hela tiden regnade rör. Traversen släppte ned nya i mängd så fort det var tomt på min bänk.
Föraren struntade blankt i att jag med händerna i luften viftade avvärjande. Noterade det kanske inte.
Till slut blästrade jag knappt ett enda rör. Orkade inte. Skickade bara vidare. Hela surven. Men aldrig kom något rör i retur efter syning senare i produktionsledet. Rör efter rör bara passerade. Som livets flyende dagar. Lät bli poet på verkstadsgolvet. Som Stig Sjödin.
Inte visste jag då, hur skulle jag ha kunnat veta det, att jag många månvarv senare skulle skriva böcker om medborgarlön, tituleras "Mr Medborgarlön", och problematisera vad ett "riktigt jobb" är.
För mina strävsamma föräldrar, som tidigt skickades ut i arbetslivet, pappa som hjälpdräng hos snåla uplandsbönder, mamma servitris i en folkpark utanför Viken, var det inget problem. Ett riktigt jobb är ett som man får betalt för. Oavsett vad det är för slags jobb.
Och försörja sig måste man. Inte "ligga samhället till last". Det fulaste av allt. Det är bara att hugga i och hålla god min.
Arbetslinjen, min gosse, arbetslinjen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar