Existentiell rastlöshet

Den resande Skriftställaren i Kairo

Söderkisen Stig Claesson, uppvuxen under de svåraste, fattigaste förhållanden som präglade hans personlighet och politiska läggning åt vänster, och som, efter vad jag kan förstå, inte tyckte om att kallas "Slas", var en jäkla baddare på att publicera sig. 

   Runt åttio utgivna böcker blev det, om jag räknat rätt. Men den typiska stilen. En "Slas", förlåt nådige herrn i författarnas himmel, kände man omedelbart igen när man började att läsa en bok ur Claessons hand. En alldeles egen röst, icke att ta miste på.

   Mot bakgrund av att han fötts med "ett saltkorn i halsen", som man sade under min uppväxt ("kalvar skall dricka mjölk", ett annat talesätt), kunde produktiviteten tyckas närmast förbluffande. Men han är i gott sällskap. 

   Flaskan och pennan kan ingå ett, om än inte alltid lyckligt och harmoniskt, äktenskap. 

   Även om Jan Myrdal brukade citera ytterligare ett folkligt talesätt: "Först tar mannen supen, sedan supen mannen." Han refererade ibland till den svåger, kanske ex-svåger rättare sagt, som skrev boken "Systemet" (ett annat ord för "bolaget") och som enligt Myrdal söp ned sig.

   Det räcker, ur nämnda äktenskapsperspektiv, med att nämna Gunnar Ekelöf (läs förresten Jesper Högströms biografi!) och Ernest Hemingway (besök, för all del, hans bostad på Kuba och barerna där han hängde i Havanna!). 

   För att inte tala om universalgeniet Pentti Saarikoski. Aldrig en rad, dikt eller översättning (till exempel från grekiskan till finska) utan att ha alkohol i kroppen.

   Vad med kvinnliga saltkorn, för att inte fastna i könsblindhet? Hur var det med den oförvägne krigskorrespondenten, jag tänker på spanska inbördeskriget som hon bevakade med republiksympati, "Bang"? Danskan Tove Ditlevsen? 

   Jag är medveten om att jag rör mig försiktigt, som Bambi på isen. De feministiska litteraturvetenskaparnas vassa blick sticker i nacken. Nå, jag gör så gott jag kan. Och söker ingen akademisk meritering.

Claesson var inte "bara" en hejare på att skriva, även en fullfjädrad resenär. Direkt efter andra världskriget begav han sig till Jugoslavien, tillsammans med många andra volontärer, för att deltaga i återuppbyggnaden  av landet efter nazisternas reträtt. 

   Medverkade i dragandet av järnvägsspår. 

   Om detta har han förstås skrivit, "Brev till en hembygdsgård" en av böckerna, fattas bara. Han levde ju sitt liv skrivande, med de sparsmakade, avskalade orden i sin makt. Och skrivit har han om frändskapen med Pär Rådström, flera gånger medresenär. 

   Boktiteln "Om vänskap funnes", just om relationen med Rådström, är ovanligt välfunnen. Claesson var en fena på att rubricera sina stilistiskt lakoniska böcker. 

   Det ser så enkelt ut i dessa. Men det vete fasen om det inte låg mycket arbete bakom. Det enkla är det svåra. Inte bara att trycka på knappen.

Kanada och Paris fanns bland målen på Claessons karta. (Västergötland, på vischan, som de säger i Tjockholm, i en stuga utan moderna bekvämligheter, blev han dock alltmer troget.) 

   En förlorad värld där det, inte som nu, kostade skjortan att resa och att bo på hotell, turistskatten ännu inte uppfunnen. 

   Sartre gjorde det senare hela livet, kvartade på hotell. En avundsvärd tillvaro, slippa vardagligt hushåll, kunna koncentrera sig på skrivandet. Det viktigaste i tillvaron. 

Vad drev Claesson att skriva och resa? Jag tittar djupt in mig själv, söker identifikation, försöker att förstå min egen, ständiga längtan ut och bort. Även om jag försöker att hålla mig på Holmen, alltid med datorn i knäet, nära till bokstävlarna. 

   Existentiell rastlöshet, är det det vi talar om? Jag smakar på begreppet. Det känns inte fel.

   Förstärkt med den allt starkare insikten, allt medan åren går som de plägar göra, att man lever bara en gång. Och fort går livet. Skriv (!) upp det!