Dissidenternas like och spionchefen

Foto: SVT Play

Fråga mig inte hur det gick till. Jag är förvånad själv. Inte minst över min oförvägenhet den gången. Inte min vanliga stil. 

   Jag brukar alltid i Berlin ägna en av dagarna åt att promenera förbi där vi bodde i lånad lägenhet hösten 1993, på Alte Jacob Strasse i Kreuzbergs utkant, kasta ett getöga upp mot vardagsrumsfönstret. Efter att med U-Bahn nått Hallesches Tor.

   Sedan fortsätta förbi där muren en gång brutalt skar av och delade staden i väst och öst. Vidare över en bro och så till vänster mot Nicolaiviertel, stryker förbi en port med entrétavla över dem som bor där. 

   Genom att Jan Guillou gjorde en intervju med mannen som bodde i just den uppgången, vet jag vart fästa blicken bland alla namn: Wolf.

Dömd till kvartersarrest när Guillou träffade honom efter Anschluss. Markus Wolf. Chef för Stasis utlandsspionage HVA . (Fotot nedan, från Wikipedia.) Länge anonym. Inte för inte benämnd "Mannen utan ansikte". 

   Men så, under ett besök i Sverige, fotograferades han i smyg av Säpo. Och hans identitet kunde röjas.

   Det har påståtts att John Le Carré använde honom som förebild för ryssen Karla i sina böcker. Men det låter jag vara osagt. 

1986 lämnade han sin tjänst. På egen begäran. Jag misstänker att han sedan länge förstått vartåt det lutade med DDR. Muren skulle inte stå i hundra år till, som Honecker lovade när DDR 1989 fyllde fyrtio år. 

   Försökte han lura sig själv, den grå statschefen med den pipiga rösten? Skulle inte förvåna mig. Eller togs han med överraskning, som Ceausescu i Rumänien, när det demonstrerades mot honom och hans anhang? 

Lägenheten, utomordentligt fint belägen i ett hus med Spree nedanför fötterna, utsikt mot Domen en bit bort, begärde Wolf som avgångsvederlag.

   Porten brukar alltid vara låst. Men så denna söndagsmorgon hade tidningsbudet, antar jag, glömt att låsa. På DDR-tiden hade samma stackars bud väl hamnat i Stasis Gefängnis Hohenschönhausen. 

   Jag slank in. Smet ut ganska snart igen. Men fick en fix idé. Satte mig på en bänk i närheten och skrev för hand en förfrågan om kontakt, lade i familjen Wolfs brevlåda. 

   Återvände till det typiska DDR-hotellet Unter den Linden, som då fortfarande fanns. I korsningen Friedrichstraße - Unter den Linden. Hörde inget från Wolf. Men väl hemma i Sverige, det hade väl gått ett par veckor, seglade det plötsligt in ett mejl från honom.

Det ledde till en längre mejlväxling mellan oss om Europas framtid och den politiska utvecklingen. Wolf, utgivare av böcker, mer beläst än de flesta. Författare och titlar kunde bollas som aldrig annars. Intellektuellt stimulerande för undertecknad. 

Jag var hembjuden till Andrea och Mischa Wolf. Men tackade nej. Tack och lov. Det var inte endast utrikesspionage - han avskydde ordet "spionage", menade att det handlade om informationsinhämtning för att undvika ett tredje världskrig - han ägnade sig åt. 

   Han höll även ett öga på universiteten och republikkritiska, det hette så, studenter, kunde jag så småningom utläsa av för honom komprometterande dokument.

Den oväntade kommunikationen mellan mannen som alltid stod på dissidenternas sida och den mot DDR-staten lojale spionchefen minns jag, som vore det igår, när jag ser den norska tv-serien "Agenten. Pappas liv och løgner" (2025). 

   Egentligen handlar den inte om faderns hemliga liv som agent åt CIA och andra underrättelsetjänster, utan om en sons sökande efter sin far, vem han var, egentligen. Ett slitstarkt tema. Det vet alla vi söner. Fråga bara mig.

FOTNOT 9 november är ett ödesmättat datum i Tysklands historia. Och en 9 november gick Wolf bort. 2006.