Australien nästa?

Bokus

När jag läser bokrecensioner, vilket sker dagligdags till tiokaffet och den sockerfria Apelsinkakan, det har blivit en vana som jag ogärna avviker ifrån, intar jag en skeptisk hållning om det strösslas med för många superlativer. 

Jag saknar genast ett kritiskt anslag. En analys av texten, inget referat, tack. Inget som liknar en baksidespresentation.

Från mer än ett håll har det påpekats att det som förr kunde benämnas litteraturkritik inte längre förtjänar att kallas så. Definitivt inte "kritik". Någon sådan, värd den förpliktigande benämningen, existerar inte i samtidens digitaliserade medielandskap. 

Texterna förväntas vara korta och "catchy". Inga komplicerade, krävande alster. Lättuggat ska det vara. Inte för inte nås vi av alarmerande rapporter om att dagens universitetsstudenter inte orkar läsa "svåra" texter. 

Den flitiga användningen av AI har inte gjort saken bättre. Intellektuell lättja befrämjas.

Alltför ofta, när nya böcker anmäls, kunde man tro att det är ett utskick från förlagets marknadsavdelning. Språket är inte den seriösa kritikens. Utan ytligt och tillrättalagt, påminnande om braskande reklam för att locka köpare. Klatschiga rubriker.

Till saken hör att kulturavdelningen i mainstreammedierna är det som nyhetsfabrikernas ekonomiknuttar skär ned på först av allt. Eller slår samman med Nöje. Därmed försvinner en traditionell litteraturkritik. 

Fredrik Böök. Curt Bladh. Margareta Abenius. Klara Johanson. För att blott nämna några på den litterära stjärnhimlen från förr. Stjärnor som slocknat medan diverse "influencers" seglat upp.

Rent avskräckt, för att förstärka det inledningsvis deklarerade, blir jag, om det är för mycket positivt som blommar på raderna. Däremot, om någon uttrycker sig negativt, gärna nedsablande, vaknar mitt intresse. 

Aha, här kan det finnas något värt att titta närmare på! Kanske är jag en konstig typ, lockas av det negativa. Må så vara.

Jag älskade när di elaka, Bengt Jahnsson i DN ("en slugger som ofta slog sig själv", enligt Leif Zern) och Allan Fagerström i AB ("inte alltid en nyansernas älskare", har jag för mig att Lars Kleberg uttryckte sig om honom), skrev om teater. Jag livades upp. Det var underhållande.

Eller när en furiös Sven Stolpe gick an som värst. Verbala likvideringar. Lustmord så det stod härliga till.

Det jag söker efter i recensioner är det lovande. Jag försöker att läsa mellan raderna och ana mig in "bakom" texten, lista ut om boken, eller filmen för den delen, som är föremål för exponering är värd att kika närmare på. 

Om den appellerar till mig. Får mig att, helst nyfiken i en strut, bege mig ut på upptäcktsfärd.

Jag är inte bara konstig. Jag är även motsägelsefull. För om jag konsekvent skulle följa min övertygelse att inte intressera mig för det som höjs till skyarna i spalterna och tv-magasinen, hade jag inte valt att införskaffa en bok av Richard Flanagan från Tasmanien. 

Lånad som e-bok på Stadsbiblioteket: Fråga 7. 

Den har sannerligen prisats av entusiastiska anmälare. Nästan som om de  har legat i för att överträffa varann i den samstämda hyllningskören. 

Titeln Fråga 7 är inspirerad av den sparsmakade Anton Tjechov (en av mina favoriter, för övrigt). Be mig inte att reda ut den. För det kan jag inte. Hur jag än grunnar på den. Över min nivå.

Simsalabim. Nu händer det som sällan sker. Jag hamnar i en bok som jag har mycket svårt att släppa. Jag försöker att läsa något annat, så som Nils Håkansons, i och för sig roliga, bok om bandy, men återvänder snart till Flanagan. 

Om jag säger att jag njuter i fulla muggar av hans utsökta stil, så ljuger jag inte. 

Vad "handlar" den om? Trist undran. Och inte vet jag. Den innehåller allt, skulle jag säga. Blandar och ger på det mest självklara sätt. Den är självbiografisk, barndomen återskapande, poetisk, dokumentär, filosofisk, geografisk, naturvetenskapligt kunnig. 

Beslöjad av ett milt vemod som smeker sidorna. Jag kan inte minnas när jag senast läste något liknande. Om jag ens gjort det.

Och plötsligt får jag en vild lust att bege mig till aboriginernas kontinent. De urinnevånare som folkmördades, något som mycket sent omsider erkändes av kolonialmakten. 

The land down under. 

Den initierade Flanagans inlevelsefulla, för att inte säga kärleksfulla, skildringar av en mångtydig, nej, jag ska inte luras till att skriva magisk, natur bär skulden för denna min uppflammande reslust.

Jag hör det stackars kreditkortet muttra. Men mitt nuvarande mantra lyder som bekant: man lever bara en gång. Skulle man hålla på och räkna pengar för att spara dem, kom man ingenstans.

lindelof.nu 2026-02-10