Hynek Pallas och den oetiska migrationspolitiken

Bild: Bokförlaget Atlas

Hynek Pallas föräldrar flydde på 70-talet till Sverige från realsocialismens stalinistiskt formade Tjeckoslovakien. Kritiska mot den totalitära regimen, med uppenbar risk för att hamna bakom lås och bom. Väl i Sverige - bortom stalinisternas hemliga polis - skrev de under Charta 77. 

Med medborgerliga krav på att regeringen skulle respektera de mänskliga rättigheterna, enligt Helsingforsavtalet 1975. Ett undertecknande och ställningstagande som, om de bott kvar i hemlandet, med största sannolikhet renderat dem arrestering.

Vad visste vi svenskar, vid Europas utkant, den tiden om Tjeckoslovakien, numera Tjeckien? Den sportintresserade kände förstås till det skickliga hockeylandslaget som Tre Kronor hade det svårt med. Och kanske den slitstarke löparen Emil Zátopek.

Själv minns jag Lennart Hyland när han i direktsändning i radion på sitt kulsprutesnabba vis refererade en landskamp mot tjeckerna på Hovet. Stängde in mig i mitt rum på Smedsgatan för att få vara ostörd.

Den kulturellt intresserade visste förstås att Franz Kafka härstammade från Prag. Denna upplevelserika stad som jag kan längta återse för att flanera i, sitta på kaféer och tankeflyga.  Samma kulturellt orienterade kände förstås till Jaroslav Hašek och soldaten Svejk.

Den politiskt intresserade visste säkert vem Václav Havel (en av undertecknarna av Charta 77) var. Och att han som president, efter fängelset som bröt ned hans hälsa, bjöd in Frank Zappa och Rolling Stones som samtalspartners till palatset i Prag. 

Där en gång "mannen utan hjärta", som Adolf Hitler kallade Richard Heydrich, "slaktaren i Prag" andra, huserade innan han föll offer för ett attentat. Mannen som satt ordförande för Wannsee-konferensen 1942, där det beslutades om "den slutgiltiga lösningen".

Jag handledde en uppsats, i företagsekonomi, hör och häpna, om dissidenter och motstånd som åsattes den medvetet tvetydiga titeln "Det omöjliga utanförskapet". I densamma utgjorde Havel ett case.

En varm dag i augusti 1968, närmare bestämt den 21:a, efter det sista sommarlovet, väntade jag och min kompis Conny, trötta och hungriga efter att långhåriga och hippieliknande ha försökt lifta med start i Helsingborg, på centralstationen i Husqvarna på tåget hem till Sandviken. 

I etern hörde vi att ryssarna med tanks gått in i Tjeckoslovakien och stoppat samhällsexperimentet "en socialism med mänskligt ansikte", med Alexander Dubček som frontfigur.

Förresten, var det egentligen en bra devis, "socialism med ett mänskligt ansikte"?  Vad skulle en socialism med ett omänskligt ansikte vara? För mig blir det tårta på tårta, det första. Utan ett mänskligt ansikte ingen socialism. 

Klart det inte var genomförbart i Tjeckoslovakien, i skuggan av Storebror, den ryska björnen. Försöka bryta sig ur östblocket.

Hynek Pallas följer jag. I mainstreammedierna. På någon av de kultursidor jag dagligdags scannar, i SvD, Expressen, Sydsvenskan och HD. Läser hans krönikor, recensioner och debattinlägg med för det mesta stor behållning.

Och jag kan skriva under mycket på det han, filosofiskt jonglerande med begreppet migration, för fram i essäsamlingen "Ex : Migrationsmemoar 1977 - 2018". Han är klok och vet av egen erfarenhet vad han talar om. Kan bli lite långrandig och mångordig ibland. 

Spydig, förlorar den intellektuella spänsten, när han kommenterar SD, som han djupt avskyr och varnar för.

Han för ett resonemang om medborgarrätt kontra mänskliga rättigheter som jag inte finner glasklart. Att det ena utesluter det andra.

Och jag tycker att han tar för lätt på den hotande islamiseringen, en följd av den hämningslösa migrationen efter 2015. Jag kan inte se att han med ett ord berör det problematiska med denna islamisering. 

Vilket förundrar mig. Han som insiktsfullt, intellektuellt anständigt, borrar i migrationen som ett samhällsförändrande fenomen. 

Det är inte islamofobi att varna för klaner, hedersvåld och teokratisk politik som sliter sönder Sverige. Det är inte att ställa sig på de reaktionära krafternas sida. Det är att vara realist. Klarsynt. Med de ideologiska glasögonen avtagna.

Jag har undrat över var i Sverige Pallas växte upp. Men så dyker namnet "Blodstensvägen" upp i hans bok. Aha, Eriksberg i Upsala! Där hade jag kompisar. I Gottsunda, numera enligt polisen ett så utsatt område, bodde han också. Dit har invandrare förvisats. 

Jag minns när Gottsunda byggdes. Så gammal är jag. Och jag minns att min kompis L, en kreativ man från Skövde som jag hade så mycket roligt ihop med, bodde där. Sedan ett antal år vilar han på Gamla Kyrkogården i Upsala. 

Jag har inte, trots vägledning från hans käresta, lyckats finna hans grav.

FOTNOT Uttrycket "den oetiska migrationspolitiken" syftar på att Pallas efterlyser en etisk sådan. Oklart vad det innebär och hur det ersätter dagens migrationspolitik. Öppna edra hjärtan - på nytt?