 |
| Mats Gellerfelt (Wikipedia) |
Enligt samtidens verklighetsförvrängande modevokabulär, kanske ska vi ändå inte dra till med den drastiska, orwellska termen nyspråk, även om det frestar, heter det inte att man som Skriftställare har läsare. Utan man har följare. Låter som om man är skuggad...
Många följare ska man dessutom ha, för att räknas som en i gänget. Oklart vilket gäng, dock. Tjockholmarna? Stekarna innanför tullarna? Jag skrotar vidare i provinsen. Som den tvärvigg jag är.
Kvantitet slår enligt den rådande uppmärksamhetsekonomiska diskursen kvalitet. Företagsekonomiseringen av samhället, att man skall kunna räkna och sätta siffror på allt, fortskrider på alla fält.
Jag har inte väldigt många läsare, förlåt följare, beroende på hur man värderar antal, förstås.
Men hellre engagerade och vassa läsare, än följare som inte önskar, eller ens förmår föra en dialog.
Jag är inte ute med håven. Men jag är stolt över er, mina läsare! Stolt över hur väl ni formulerar er, när ni kommenterar en text ur min hand. Det berikar mig. Skänker mig legitimitet.
Viktigt i de mörka stunder när tvivlet om det meningsfulla i det jag ägnar mig åt, mitt kontinuerliga skrivande, smyger sig på.
Genom internet exponeras texterna, de delas som det heter. Och jag har läsare över hela landet. Ja, till och med en person in the world down under, Australien.
När jag på stenåldern studerade i Upsala, undervisades alla vi som förväntansfulla anmält oss till kursen kommunikationssociologi om fenomenet opinionsbildare. [1] Är det samma sak som det som i dessa dagar kallas influencers? Det har jag inget enkelt svar på.
Men jag har svårt att betrakta en så kallad "influencer" som dottern till Pernilla Wahlgren, Bianca Ingrosso, som en opinionsbildare. Inte påverkar hon väl tänkandet, opinionsbildningen? Jag bara frågar. Inte hennes starka sida. Inte därför hon har blivit känd. [2]
Däremot lär hon, med sin maniska utseendefixering, få småtjejer att lägga sina veckopengar på smink och kläder. Hon lockar till lyxkonsumtion. Kanske även till plastikkirurgi. Och är redan, som relativt ung, ekonomiskt oberoende. Den lyckosten.
Den där Oksanen, som ser ut som en kopia av tsarinnans adept Rasputin i sitt vildvuxna, osköna skägg, är han en opinionsbildare? Jag skulle snarare kalla honom propagandist och krigshetsare. I första hand.
I Proletären för ett par veckor sedan hävdades det, jag lutar mig mot en initierad text, att han skarvar beträffande Finlands historia under trettiotalet och framåt. Han skapar sitt eget narrativ. Se där ännu ett begrepp ur samtidens fatabur.
Oksanen är en sån där nyttig en, som krigsmakten och vapenindustrin gillar högt och rent. Wallenbergs guldgosse. Mig upplyste han om att jag inte borde skriva på sajten lindelof.nu eftersom Knut Lindelöf tillhör dem som inte, i likhet med Rasputin/Oksanen, krigshetsar.
Och inte är russofob. Guilt by association? McCarthy-fasoner. Kalla kriget i repris. Samma anda. Är du inte med oss, är du mot oss.
Undrar vad den som flyr rakhyvlar tycker om att jag gärna medverkar på Stefan Lindgrens sajt 8 dagar. Lindgren lider ju definitivt inte av någon russofobi.
[1] Nowak och Wärneryd minns jag att författarna hette till en svårsmält kursbok som den stackars föreläsaren varken valt eller gillade.
[2] Som av en händelse föll blicken på en artikel i HD 20 mars. Elina Pahnke: Titta, de kan ju just ingenting. "The Lundgrens" får oss att se de rikas talanglöshet. I samma artikel nämns för övrigt Bianca Ingrosso som köpte en våning för 40 miljoner.
FOTNOT Med Hörnet avses Skriftställarens skrivarhörn i lägenheten på Holmen i Gefle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar