Anders Björnsson - särlingarnas skyddshelgon

Foto: Bokförlaget Korpen

Min husgud Michel Foucault har försett mig med flera, samhälle och liv upplysande, begrepp. Anders Björnsson ger mig ytterligare ett. 

Han fokuserar på det latenta, ett begrepp som tycks mig tilltalande i sin uppslagsrikedom. 

Underströmmar som aldrig blir till stormfloder. Särlingar, samhällets undermedvetna i dess utkanter. Bärare av, påminnande om, det vi andra förträngt och som blekt våra existenser. 

Födda som original, slutande som kopior som det brukar heta.

Många är de. Särlingarna. Marginalisterna. Utbrytarna. De avvikande. Utstickande. Om än i minoritet. Bortom majoritetssamhällets tillplattande hegemoni och stäckta livsprojekt.

Självtillräcklighet kanske det mest utmärkande. En solitär, en särling, avbryter inte sig själv. Till skillnad från det som sker i den mer eller mindre tvångsmässiga, kommunikativa samvaron med andra.

Anders Björnsson, en särling i det intellektuella Sverige, söker upp Bengt Berg. Den egensinnige poeten i Värmland som var kompis med fotbollslegendaren från Torsby, "Svennis" Eriksson.

I Varberg finns den excentriske socialisten och miljonären Lasse Diding, kompis och trätobroder med Jan Myrdal. Klart att Björnsson måste bege sig dit.

Apropå Myrdal, detta vandrande referensbibliotek. Inget ämne var honom främmande, inget för irrelevant att skriva om. 

Politisk konst. Viner. Avträden. You name it.

Men jag vet inte om han skrev så mycket om naturen som Björnsson. 

Men nog lika mycket om det avskilda. Det perifera. Det koloniserade.  

Den senare har rört sig såväl i de europeiska metropolerna som på sidan om allfarvägarna. 

Vandrat i utkantssverige. Botaniserat i samhällets bakfickor. Påmint om slocknade orter. Kartlagt spår efter människor som en gång fanns där. Men sedan försvunnit in i den kollektiva glömskan.

Efter Myrdal kanske stilisten Björnsson är vår siste encyklopedist. Lärd​ och samtidigt mycket underhållande. Nu i boken Det latenta upproret (CKM Förlag 2026). 

Skriver jag en memoar, frågar han sig, en smula oroligt. 

Spelar roll, svarar jag. Underhållande och lärorikt är det hursomhelst för oss som får resa med. 

Viktigast. 

Att genrebeteckna boken är omöjligt. Och onödigt. Liksom tidigare blandar Björnsson friskt stilar. ”Notiser” kategoriserar han det, opretentiöst. Texter tillkomna i luckor, pauser. 

Kanske av ohejdbar lust?

Mini-essäer blandas med utkast till brev som aldrig sändes. Idéer om dödsrunor som aldrig slutfördes.

P O Enquist fastnade uppgivet i de inställda upproren. I mina ögon fångar Björnsson både ett samhällsläge och något utmärkande för våra liv. 

Allt det spännande och oförlösta finns i det latenta. Det är hoppets livshållning som jag gärna tar till mig.

I mina ögon förblir Björnsson, med egen erfarenhet av den sig delande vänsterrörelsen som liksom kom av sig och pyste ut, en i sinnet sann radikal. Beredd att gå till roten med allt. Ingen kappvändare eller opportunistisk omprövare. 

Han tänker vidare. I nya steg. ”I denna tid vill jag skapa mina egna ord”, summerar Björnsson, 

Låt mig följa med!

Även publicerad på lindelof.nu 2026-09-04