Du skall hjälpa mig - inte jag!

Begreppet maskerad depression - på engelska smiling depression - seglar plötsligt upp i mitt fragmentariska medvetande. Jag försöker minnas vem jag för länge sedan samtalade med om detta egendomliga - skulle Lars Gustafsson kunnat säga - psykiska fenomen. 

En psykodynamiskt inriktad terapeut hursomhelst - en av de ”seriösa” som jag brukar säga om terapeuter med denna teoretiska inriktning. Humanister i en genuin mening. Inga inkapslare eller nedsövare av medmänniskor. Terapi som en befrielsehandling. 

Samma terapeut menade att man ända sedan barndomen kan bära på en depression som först i vuxen ålder, det kan inträffa långt fram i livet, bryter ut. Och man förstår alls inte varför det sker. 

Man liksom överrumplas, tas på sängen av ett mörker som riskerar bli förlamande utan att man förstår varför det händer. Och vad det är som plötsligt förmörkar ens liv. 

Kanske kan detta förhållande ligga bakom att man maskerar? Det skulle kunna finnas en koppling? Man håller leende masken, men bakom samma mask hotar kaos och sammanbrott? Kanske förklarar det alla människor med stelnade, krampaktiga leenden. 

Det finns människor som ”gått i terapi” som det heter. Men som frustrerade avbrutit. ”Det händer ju ingenting.” Tiden bara går. Session efter session. Och de retar sig på terapeuten - projicerar skulle denne säga - som bara sitter där och knappt säger någonting.

En quick fix  är vad man är ute efter. Förståeligt men inte att rekommendera. Kanske det förklarar att beteendefokuserande terapier, typ den populära KBT, är så efterfrågade. Man ”får hjälp”. Man tilldelas ett ”körschema”. 

Man behöver inte plågas och få för sig att man väntar - utan att man riktigt vet vad man väntar på. 

I Durban, under en av många vistelser, såg vi tv-serien In Treatment ocb blev från första stund väldigt förtjusta. Den tycktes mycket verklighetstrogen, kändes ”dokumentär”. 

Iscensättande komplexa, mellanmänskliga sammanhang - det dominerande perspektivet relationistiskt. Allt sker mellan människor. Serien borde användas i utbildningssammanhang. 

I den förekommer hjälpsökande, förtvivlade människor som blir förargade på Paul, som terapeuten heter, och försöker provocera honom att bli mindre lyssnande och mer intervenerande och dirigerande. De vill ha valuta för sina pengar. Kräver "resultat".

Han överlämnar, det är terapins essens, till individen att själv ta ansvar för sitt liv och, om än mödosamt och plågsamt, börja erövra självinsikt. Pauls tålamod är den professionelles. 

Hans hantering av överföring och motöverföring som det heter på terapispråket. Känslor den hjälpsökande försöker få honom att härbärgera. Känslor han å andra sidan riskerar "skickar tillbaka". 

Paul är mycket skicklig. Men tvivlar ofta på sin förmåga. Söker upp sin mentor och handledare. Även Paul behöver ett öra. Som alla seriösa terapeuter.

Kanske var det den leende depressionen som präglade flera av hans patienter. Och de var fullkomligt villrådiga.

Det är synd om människorna, visste redan Strindberg. Och mest dem som i mörker vandra. 

Social distansering och det där med den "sociala biten"

När social distansering är påbjuden, de flesta omdömesgilla människor håller angivet avstånd, minns jag osökt en pensionerad metallarbetare i Sandviken: - "Det jag saknar från Verket är den sociala biten."

Strosar man på kyrkogården i samma stad, undgår man inte att på stenarna notera den relativt korta livslängden hos många som vilar under dem. Inte många år till skänks efter den sista utstämplingen. 

Förlusten av gemenskapen med arbetskamrater bidragande? Tjötandet som de säger i Göteborg? 

På 60-talet sommarjobbade jag på Sandvik. Till förmiddagsskiftet anlände gubbarna långt före instämpling - som förväntades ske den okristliga tiden 05.45. Drack kaffe. Pysslade. Småpratade om allt mellan himmel och jord. Gnabbades och retades. 

Själv hade jag, tonåringen med oklippt hår ned på axlarna och som en arbetskamrat ropade ”Jesu broder” efter, svårt att hålla ögonen öppna efter nattskift som aldrig tycktes ta slut. Slumrade till och vaknade av slamret från kaffekoppar och gubbarnas röster. 

När jag så småningom hamnade som anställningsägare på en högskola var det värsta med jobbet just ”den sociala biten”. Inklusive ”kick-offs” och ”workshops” på dyra konferenshotell långt från högskolan. 

Där vi brände ordentligt med skattemedel på logi samt god mat och dryck. Lekte sätta knorr på grisen, och liknande trams, under rubriken ”teambuilding”. 

Kopplingen till det dagliga arbetet? Svag. Bestående effekter att ta med tillbaka till högskolan? Inga. Men vi fick förstås ”umgås” och ”lära känna varandra”. Vi som inte frivilligt valt varann. Fy sjutton. Snacka om tvångssocialisering eller social terror. 

”Trivselfascisten” döpte jag en kvinnlig prefekt till som grep varje tillfälle att duka fram tårta för att fira något. Hon knackade på min tjänsterumsdörr och klandrade mig för att jag inte drack kaffe med de övriga på institutionen: - "Du borde visa dig oftare!"

Jag brast väl i ”social kompetens”. Glöm akademiska meriter och publiceringar. Dylika asociala företeelser. Prefektens bild av arbetsplatsen var något slags dagcenter. Att samlas på och prata strunt. Undervisning och forskning bisaker. 

Jag förmådde bara icke. Förmodligen försämrade det min lön att jag inte bjöd till. Individuell - det som borde heta personlig - lönesättning var införd. Med möjlighet till sanktioner i lönekuvertet gentemot den asociale medarbetaren. 

Så detta med social distansering under rådande pandemi har jag beaktande min arbetslivshistoria inga problem med. Tvärtom. 

Men jag saknar att samflanera i Vita bergen på Söder i huvudstaden med min själsbroder Hasse och i största enighet kommentera det allt dystrare världsläget. 

Kanske kan det fixas med munskydd och plexiglas? 

Bild: Gustave Caillebotte. Rue de Paris, temps de pluie, 1877.

Ögonblickets desertör

Fastnar i en dokumentär - Rolling Like a Stone - på oumbärliga SVT Play som jag långt in i kommer på att jag faktiskt redan sett. (Börjar Skriftställaren bli mjuk i bollen, jag bara frågar?) Men stannar ändå kvar och ser den till slut. 

Tommy Hansson (gick bort 2019) från Malmöbandet Namelosers - ett "skramligt" band med väl en enda hit, New Orleans, som jag minns dem - en av huvudpersonerna. 2005, när den nostalgiska dokumentären föreligger, förtidspensioneras han. 

Efter minst sagt halvhjärtade försök på den nyckfulla arbetsmarknaden. Det är han nöjd med. Slippa "stå till arbetsmarknadens förfogande". Förnedra sig, enligt den heliga "arbetslinjens" påbud. 

Ett vanligt kneg inget för honom, den gamle rockräven. Förstår man. 

Pensionär sextio år gammal, född samma år som Totta. Han som året  dokumentären premiärvisades gick bort i Göteborg.

Tommy Hansson tog sig aldrig ur 60-talet, the golden sixties. Inget han heller sticker under stol med i dokumentären. Tvärtom. Då var hans liv som bäst. Uppburen rockstjärna i Malmö. Hans identitet och självkänsla insydd i rocken. 

Utan och efter denna ett glädjelöst, innehållslöst svenssonliv.

Spelade på sedan länge nedlagda, mytomspunna klubbar i Malmö. Tivoli i Köpenhamn - fullt hus. Klasar av beundrarinnor. 

Åldrad, mustaschprydd, liknade han Hasse Alfredson. 

I dokumentären pysslar han om sina blommor och kastar ett längtansfullt öga bort mot den mäktiga Öresundsbron som han beskådar från höghusfönster i Malmö.

En tidigare medlem i samma sextiotalsband som jag solosjöng i träffar jag inte längre. Men när vi fortfarande, åtminstone en gång per år, sammanstrålade ville han alltid prata om 60-talet. Bästa tiden i livet. Enligt honom. Och han kunde minnas allt i detalj. Däremot inte jag.

Jag kämpar allt jag kan för att inte vara en ögonblickets desertör. Det är blott i ögonblicket och ingen annanstans den flyktiga livskänslan gömmer sig. Boken Livets känsla 31 entréer förmedlar denna insikt. (https://www.bokus.com/bok/9789197903592/livets-kansla-31-entreer/) 

Jag bjuder tappert motstånd mot att åka bakåt, som Tommy Hansson, till sinnets vemod. Och framåt - till nervös ängslan och oro. Vill stanna och bottna i ögonblickets evighet. Da sein, för att citera livsfilosofen Heidegger.

Men det är inte lätt. Jag sviker ständigt mig själv. Ögonblicket förinner. Livet. Jag deserterar. 

Ögonblicksdesertörer förtjänar att ställas inför - ja, vad det skall det kallas - existensrätt? Och hårt straffas. Med ett långt, urtråkigt liv.

Lev!

Bild: Brian Jones. Rolling Stones spelade 1965 både i Malmö och Köpenhamn. I dokumentären förekommer en flickvän till Brian. Han var upp över öronen förälskad i henne, ville hon skulle ta med till England: - "Kanske hade han levt i dag om jag följt med?" 

"Och när träffade du senast din far?"

Så hette den på originalspråket, med en närmast biblisk anstrykning. Den brittiska filmen från 2007 som bygger på en uppgörelsens, men samtidigt den långsamt vaknande försoningens självbiografiska bok av Blake Morrison. 

Den svenska titeln lyder: Tillbaka till Yorkshire. Intetsägande och utslätande. Nästan som Fem på nya äventyr. Ett av Enid Blytons pekoral. Oklart varför jag bibringas den långsökta associationen.

Matthew Beard, okänt namn för mig, spelar mycket övertygande, för att inte säga hjärtknipande, den olycklige sonen som förtvivlat försöker nå fram till sin far. Spelad av Jim Broadbent och som alltid lysande. 

En egocentrisk fadersfigur som kräver stort utrymme, tummar gärna på sanningen, flirtar ogenerat med fruntimmer men påstår sig älska sin hustru och familj över allt annat. Snålare än den värsta nordjyllänning. Vilket inte vill säga litet.

När fadern insjuknar och inte har långt kvar, frågar sonen (som vuxen spelad av Colin Firth med ett mer uttrycksfullt ansikte än annars) läkaren: - "Finns det tid?" Läkaren, lakoniskt: - "Till vad?" Sonen svarar svävande på målet.

Han vill reda ut saker som följt honom ända sedan barndomen med fadern innan det är för sent. Men så blir det inte. Inget allvarligare samtal på dödsbädden. När fadern fortfarande är vid medvetande öppnar han inte för något klargörande av det förflutna. 

Snoppar snarare av. Håller den karlaktiga stilen - självtillräcklig för att dölja svaghet? - ända in i döden. 

Frågan skickar i väg svar i olika riktningar. Men sätter fingret på den ömma punkten: När sker egentligen det som förtjänar att kallas ett möte mellan far och son? 

Kanske aldrig.

Jag har sett filmen en gång förut. Blir lika berörd nu. Även denna gång, hur kunde det vara annorledes, far tanke och minne till min egen far som gick bort samma år jag skulle fylla tjugotvå. Föregicks av fyra år med leukemi när han bara blev allt sämre. 

Det var som om han försvann mer och mer. Sjönk in i allt tätare tystnad. Och ensamhet. På väg mot gravens kyla. 

Starkaste minnet när jag rakar honom inför ett av de sista återbesöken på sjukhuset, med darrande händer förmådde han själv inte hantera hyveln, och han börjar plötsligt stillsamt gråta. Tårar rinner sakta ned över min hand. Ingen av oss säger något. 

Men i hans ögon det han aldrig någonsin yttrade med ord: "Jag älskar dig." Det är vad jag läser in.

Aldrig under de enligt min mening alltför få år vi fick tillsammans kom vi varandra närmare än så.

Pappa!

Släng er i väggen, Folkteatern!

Får plötsligt för mig, fråga mig inte varför, att jag mitt på blanka eftermiddagen skall se om Markurells i Wadköping i Öppet arkiv, denna härliga skattkista, på SVT. Serien om fyra avsnitt inspelad i slutet på 60-talet. 

När jag vid Sandvikens Högre Allmänna Läroverk (som det flott nog hette, en tackar) avlade min studentexamen i likhet med Johan Markurell. 

Oäkta son till knipsluge krögaren Markurell med ekonomiska muskler att sätta herrskapsfolk som häradshövdingar i konkurs. Han, som älskar "gossen" över allt annat på denna jord, vet inte att han inte är den avgudades biologiske far. 

Genom krögarens illistiga ränker, mutlunch och donation (en skickligt anlagd fälla), lyckas han få den studieklene sonen godkänd. Till priset av att sanningen uppdagas - och Markurells stora och ohöljda förtvivlan. 

Detta kallar jag teater på min ära! Lysande, fullkomligt lysande. Adolphson som Markurell. Eva Dahlbeck, Tor Isedal, Olof Thunberg, Åke Fridell, Jan-Olof Strandberg. Snacka om stjärnspäckad ensemble! Och samtidigt: de dödas ensemble. 

Alla borta nu. Slocknade stjärnor. Efter dem - tomrum. Samtidens skådespelare - blaha, blaha. Förutom enstaka undantag. Rolf Skoglund. Anki Larsson. Ingela Olsson. von Brömsen, förstås. 

Tv-teatern måste haft outtömliga resurser. Och vad den bjöd på, sedan. Vilken institutionsteater kunde väl tävla med den?

Apropå de senare. Framför skärmen kan jag engagera mig, kommentera och leva mig in utan att lägga band på mig. På en institutionsteater förväntas jag sitta knäpptyst, agera fjärde vägg. Nej, tack. Inte min karamell. Går heller aldrig på teater. Hellre tv-serier.

Men minns en helt fantastisk, direkt breath-taking, uppsättning på Volksbühne i Östberlin för många år sedan. Trainspotting i regi av den oförliknelige Frank Castorf. Ett geni Heiner Müller jämbördig. Ung publik. Ossisar. De "deltog" utan att leka mumier i salongen. 

Efteråt andades jag, alldeles tagen och förbi efter denna sprakande föreställning, ut på teatertrappan i den milda berlinernatten. Ringde Joakim Stenshäll, dramaturg på Folkteatern i Gefle under despoten Oskarsson. För att göra honom avundsjuk.

Tyvärr bortgången i alldeles för unga år, den briljante dramaturgen med en förkärlek för just tysk teater. Den gudarna älskar dör ung. Heter det. Grymt nog.

Till Folkteatern i Gefle beger jag mig aldrig. Ointressant. Livet för kort för sådan teater. 

När börjar SHL - förresten? Bästa tiden på året i Gefle, när det är hockeysäsong. Folkteatern - släng er i sargen! Jag menar väggen.

Handlar det "bara" om genus?

Det blev många år för mig inom högskolevärlden. Med en yrvaken, nästan förskräckt, start i Upsala hösten 1968. Rakt in i studentrevoltens omtumlande men uppfriskande föreläsningssalar. 

Klart att det kom att prägla mig och min syn på hur det bör vara på ett universitet.

Hade jag anlänt redan på femtiotalet till lärdomens stad och dess litterära sällskap, högstämd diktuppläsning till vita dukar och stearinljus, det fina universitetet, hade förstås min bild blivit en annan. Universitetet före massuniversitet och Vietnamkrig. 

En sluten värld bestående av skönandar.

Att många år senare inbjudas som gästprofessor till Freie Universität Berlin, ett av studentrevoltens verkliga flaggskepp, förstärkte bara denna min syn. Att få vistas i de lokaler där revolten fortfarande envist dröjde sig kvar i väggarna. 

Och fortsätter än i dag prägla universitetskulturen i frihetlig riktning. Det är bara att läsa på anslagstavlor och kasta ett getöga på alla affischer runt om på campus där det inbjuds till diverse spännande workshops. Det känns ofta som om det fortfarande är radikalt sextiotal. 

Mycket tilltalande för ett nostalgisk gammal rabulist. Det är rätt att göra uppror!

Klart det på vissa anslagstavlor även hänger nedsmutsande näringslivspropaganda från Siemens och andra, och fördummande meddelanden typ ”Så här skriver du din cv”. Men inte särskilt framträdande, snarare undanskymt. Inte en chans på FU!

De rapporter jag delgives inifrån den svenska högskolevärlden från före detta kolleger, jag är ju numera utstämplad, fyller mig närmast med fasa. Liksom från studenter som hört talas om mig och i förtvivlan och maktlöshet vänder sig till mig för moraliskt stöd och ett öra. 

Trots att jag sedan länge är bortkopplad. Men de anropande har fångats av något jag skrivit i offentligheten om högskolan. För flera år sedan. När jag forfarande iddes. 

De, inte är de många, vantrivs i den kvävande, repressiva atmosfär som blivit med värdegrundstänkandet och som till och med knackar på kursplanernas dörr. Studenterna i gemen kräver safe spaces och trigger warnings. Som vore uni ett föris. 

Föreläsaren måste ”varna” innan kontroversiella - vad nu det är, här gäller det se upp inom ramen för kränkningsdiskursen - saker uttalas. Kritiskt tänkande? Akademisk frihet? Argumentens makt? Glöm det. En indoktrinerande, rättning i ledet-anstalt. 

Jag läser en kritisk recension av Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhams nuytgivna Genusdoktrinen. (https://www.expressen.se/kultur/bocker/pagar-det-en-feministisk-revolution-pa-hogskolan/) Arpi är oförtröttlig i sitt skärskådande av en högskolevärld i förfall. Det vet vi som följer honom i SvD.

En politiserad och ideologiserad högskola. Medlöperiets tigande medarbetare. Instämmer dock i recensionens huvudkritik. Problemet är mycket större och äldre än genusdoktriner (lägg till det förfärliga ordet "jämställdhetsintegration"). Dessvärre.

PS. Belysande anekdot: en kursplaneskrivare insåg att chäfen, med makt att sätta personlig lön, och som  efterlyste mer av kvinnor på litteraturlistan, trodde att George Sand var en man. God natt!

Hämndens iskalla timma

75 år efter krigsslutet. Mycket med anledning av detta i de tyska morgontidningar jag varje dag plöjer på nätet. Aldrig tidigare visade foton. Kritiska röster från AfD har hörts om att det är en för positiv, firande ton i tillbakablickandet. 

Fosterlandet led ju ett smärtsamt, totalt nederlag. Inget att fira. Enligt samma röster.

Mycket också i samma tidningar om återföreningen. "Die Anschluss” som de kritiska, framförallt från öst, väljer att kalla DDR:s upphörande 1990. 

Ett stort, ännu ett frestande att skriva, med offentliga medel finansierat forskningsprojekt startas om mentaliteten, det står till och med ”själen” i en projektpresentation, hos östtyskar. 

Postulerande att det är en väsentlig skillnad på människor från västra och östra Tyskland. Muren står enligt denna uppfattning kvar - inuti människorna. Och det stadigt. 

Så torde projektets grundantagande vara, dess premiss. Man vet redan resultatet. Verkar det som. Ideologiskt impregnerad forskning. Vad säger ”undersökningsobjekten” öster om Berlin om denna, som det kunde uppfattas, stigmatisering? 

Är det inte "bara" en stereotypisk bild av ossisar som reproduceras? Under vetenskaplig täckmantel? 

Samhälleliga förändringsprocesser sker inte över en natt. Blir min slutsats. Trettio år ingenting. Svårt att acceptera för en otålig person som undertecknad. Blir dyster till sinnet när jag betraktar min egen Heimat.

Fabrikerna tystnar. Men fabriksmänniskan har inte stämplat ut. I anden. 

Min bild av Danmark under besættelsen har varit den att, till skillnad från Norge, det var förhållandevis lätt för tyskarna att styra det rödvita landet. Fler medlöpare och undergivna. 

Dokumentärserien Skandinavien i Hitlers jerngreb i dansk tv föranleder mig att nyansera den negativa bild jag haft av danskarna. Nog förekom motstånd! Aktivt och våldsamt sådant dessutom. 

Nog fanns det människor som vågade sätta sina liv på spel! Efter att undantagstillstånd utfärdats, dödsstraff för sabotage införts. Se gärna filmen Hvidstensgruppen från 2012! Vanliga människor som tog fram sitt mod. Människor att beundra och hålla högt.

Jag betar av de fem avsnitten av serien om Hitlers järngrepp i en följd. Vartannat avsnitt har danska undertexter. Trots att jag har vistats mycket i Danmark har jag svårt att följa med i de otextade avsnitten. Men jag sitter fascinerad, nästan omskakad. 

Det som bränner sig fast allra mest på näthinnan är ”retfærdighetens time” som ett avsnitt heter. När efter krigsslutet räkningen skulle göras upp med kollaboratörer och tyskertøser. 

Inte visste jag att det skedde under ofta så skoningslösa former. Mobbens herravälde. Lynchstämning. Likvidationer. Hyggliga danskar som plötsligt vädrade blod. Oförsonliga. Ingen misskund!

Ibland tog man gruvligt fel. Håven för grovmaskig. I den fastnade oskyldiga. Hämnden kan ofta vara blind. ”Kärleken är kallare än döden”, visste Werner Fassbinder redan i sin långfilmsdebut. Men vad med hämndens iskyla?

Jag känner en dansk man vars far i Frederikshavn var tyskarna behjälplig. Fadern satt häktad en kort tid efter kriget. Men fick behålla livhanken. Jag tänker: I Aalborg eller Köbenhavn hade han kanske mist sitt liv. I lilla Frederikshavn kände många honom. 

Men vad vet jag om det hjälpte honom? Känsligt också ta upp det med sonen. 

Och vad vet jag om jag själv hade prövats - i sanningens knivskarpa ögonblick? Hade jag anslutit mig till motståndsrörelsen? Eller tigande anpassat mig?

Jag sitter tryggt långt efteråt med facit i hand. Obefläckad.