Ingen att fråga

 

”En gång betraktar vi världen, i barndomen. Resten är minne.” Nobelpristagaren Louise Glück i diktsamlingen Meadowlands. (Hon skriver, by the way, förbaskat bra, tag och läs henne om du inte redan gjort det.)

Kanske stämmer det att jag betraktade världen i en svunnen barndom. Men jag minns inte. Jag minns ju nästan ingenting från min barndom. Och är osäker på om det försvinnande lilla jag minns förtjänar att benämnas minne eller om det är något jag fått mig berättat.

Minnet blir något sekundärt, något som finns där i bästa fall. 

Som när jag låg och slumrade i skönt värmande sommarsol på en brygga, jag kan ha varit kanske fyra år. Rörde på mig i sömnen och föll i det inte alltför djupa insjövattnet. 

Min mor, led av närmast panisk vattenskräck kan tilläggas, fanns i närheten, drog snabbt upp mig i ena benet. 

Jag minns, om det nu är det jag gör, känslan av fasa. På väg att drunkna? Dödens kalla andedräkt? Och därefter - ett livslångt sysslande med döden i tanke och skrift? Vet inte. 

Men kanske berättade min mor för mig om olyckshändelsen, mer än en gång, eller för sina väninnor medan jag med öronen på helspänn lyssnade från rummet intill. Och jag har sedan broderat, gjort incidenten bättre. Men jag kan se det hela framför mig - i minnets ljus. Tror jag. 

Ivar Lo har utförligt skildrat, rentav visualiserat sina allra tidigaste levnadsår, imponerande detaljerat. Liksom Delblanc i Livets ax som jag nyligen läst om. Men osäker i det senare fallet på vad som är biografi och vad som är påhittat, om det nu spelar någon roll. 

Jag sätter en femma på det senare. 

Delblanc använde sin barndom, han plågades av en ruskig uppväxt med en djävul till far, i sitt skrivande, vred upp den till mytologiska dimensioner. En oslagbar mästare på att fabulera.

Grönska är glömska, enligt Nietzsche. Ligger något i det. En terapeut jag träffade för många år sedan uppmanande mig först av allt: - Berätta något för mig från dina första sex år. Vad som helst. 

Jag kom i uppmaningens kritiska stund inte på någonting fast jag verkligen kämpade, det var tomt, blankt. 

Hon menade att det handlade om förträngning, jag ville helt enkelt inte minnas. Hon hade en poäng, får väl ge henne det. Det hade krävts psykoanalys för att ta sig ned i de förslutna källarvalven. Men hon var inte psykoanalytiker.

Mycket i mitt liv är borta, utsuddat. Kanske undermedveten förträngning - i jagets tjänst - av det jag av olika skäl inte vill minnas. Präglat av skuld och ånger, särskilt gentemot mina barn. Det gör för ont att minnas, jag lamslås om jag försöker, avbryter.

Det värsta av allt: sådant jag numera mycket långt fram i livet, placerad som jag är i dödens decennium i åldersglappet mellan 70 och 80, skulle vilja veta mer om från min barndom, därmed förhoppningsvis kunna hjälpa det slumrande minnet på traven - det är totalt borta. 

Det finns nämligen ingen att fråga. Inte en enda. Alla som skulle kunna svara är borta. Som bortsopade från jordens yta. Förutom någon avlägsen släkting. Men ingen av dem som var mina närmaste, mina dagars upphov och min syster. 

Lever jag som en man utan minne, för att dramatiserande anspela på Aki Kaurismäkis storslagna film Mannen utan minne? 

Ängslan och lådans hemligheter

 - Ängslan, vilket konstigt ord!

Utsagt i en av Per Gunnar Evanders miljöträffsäkra böcker. Jag tror bestämt att det var Berättelsen om Josef. Ängslan hör inte hemma på det, inte minst mentalt sätt, stålhårda bruk där metallarbetaren Josef trots allt ängslas. Kommentaren fälld av tålmodig hustru. 

Den påbjudna ordningen, som inte behövde regelfästas i skrift, var glasklar och omutlig. Om du inte kan låta bli att ängslas, håll för guds skull tyst om det, framförallt om du är man. Du är väl inte nervklen! 

Avslöja det inte för någon. Du kan riskera dra på dig händig-stämpeln. Händig lika med konstig, avvikande, inte som andra. I fjärran det hotfulla Ulleråker, väntande.

Vårt förakt för svaghet som en bok av filosofen Harald Ofstad, kartläggande svaghetsföraktets bakomliggande värderingar, hette. Inte bara dominerande i Tredje Riket. Även brukssamhället präglades av det.

Göran Norström, liksom Evander uppvuxen i brukssamhället Sandviken, berättar i en av sina böcker om hur han nästan exakt  på samma klockslag varje dag överfalls av en nästintill förlamande ångest. 

Till skillnad från Josef hos Evander kan han skriva, använda ord, sätta namn på sin existentiella plåga. Han är ju journalist och författare med ordet i sin makt. 

Han befrias inte från ångesten men det blir någorlunda möjligt att med ordens hjälp förhålla sig till den, viss distans kan upprättas. Även om det måste kompletteras med dämpande tabletter. Ekelöf höll smärtan sällskap utan att ha något val, Norströms ofrivilliga sällskap stavas ångest. 

Vad jag minns måste Josef i sin ordlöshet ut och lubba för att inte ätas upp inifrån av sin ängslan. Jag utgår ifrån att han lubbade där inga elaka bruksblickar kunde fånga honom. Inte riskera att någon slängde ur sig ett giftigt Tränar du inför DM? efter honom.  

Tidigt började jag skriva. I blå linjerade skrivböcker med gul blyertspenna som ideligen måste vässas. På raderna fästes sådant jag inte kunde eller vågade prata med någon om, det var för känsligt och utlämnande. Inte ens kompisar. 

Pappa kom en dag hem med en brun, inte alltför stor låda med rejält hänglås från Verket. Nyckeln, utan dublett, lämnade han över till mig med allvarlig stämma: - Den här ska du ha, Lars Gösta. 

Sa inte mer än så. Ingen fråga från mig om varför denna låda. Inte hade jag uttryckt något önskemål om någon sådan heller. Vad skulle jag med en låda till?

Underförstått samförstånd mellan far och son utan föregående krusiduller?

Jag gömde nogsamt nyckeln när jag inte befann mig i lägenheten. Lådan stod, ruvande på sina hemligheter, under sekretären i mitt pojkrum. 

Jag misstänkte att min mor, ständigt orolig för vad det skulle bli av sladdbarnet som höll sig så mycket för sig själv, kunde frestas öppna den för att skärskåda dess innehåll. Så in med nyckeln i en sko. Långt in. 

Efterhand blev lådan också, förutom töntiga erotiska alster inspirerade av smygläsning av Piff och Cocktail införskaffade i kiosken vid Centralporten till Verket, förvaringsplats för alkoholhaltiga drycker i flaskor. 

Lyfte man på lådan, skramlade det avslöjande. 

Inte vet jag om min mor gjorde det någon gång. I så fall sa hon ingenting. Det hade hon nog gjort i så fall. Rädd som hon var för att jag skulle börja "festa" och bete mig. Hon hade alltid exempel på människor på bruket som det gått illa för. Festade eller bråkade.

Om man inte pratar om svåra saker, använder ord, försöker klä livets besvärligheter i ord, finns de inte. Jag är uppvuxen med denna brukets odiskutabla sanning. Förbluffande, kanske snarare inte, att min ofta tigande far försåg mig med min låda. 

Han måste ha förstått att jag verkligen behövde den. Emedan livets svåra ord inte fick uttalas.

I vuxenålder en ständig kamp från min sida mot att inte placera saker i den numera osynliga lådan. Tiga och fortsätta tiga. En svensk man tiger.

Ord, man måste använda ord. Bryta lådans makt.

Vad säger du då, Årsunda?

I realskolan undervisades vi i tyska av en lärare som var en riktigt otäck en. Om än mycket ämneskunnig, det krävdes på den tiden av lärarna, med uttal som en infödd. 

Men han hade lagt sig till med den obehagliga vanan att tilltala bondgrabbarna, om vi kallar dem så, med ortsnamn. Tydligen höll han reda på deras mantalsskrivning. Eller var det dialekten som satte honom på spåret? Själv bosatt i Gefle. 

- "Vad säger du då, Årsunda?" - "Något att tillägga, Färnebo?"

Man hörde föraktet i hans röst. Överlägsenhetens iskalla ton. Ren mobbning av elev. Och detta hände på den tiden när man inte sprang till rektorn så fort man hann för att man kände sig kränkt och ville anmäla. På den här tiden rådde ordning och lydnad. Och alltså mobbning.

Varje gång vi medelst bil passerar särskilda orter, bland dem Årsunda, i Gästrikland ser jag adjunkten framför mig. Med tillbakakammat, slickat hår som blänkte äckligt blåaktigt av pomada. Det gick rykten om att han tog sig en och annan klämtare. Vad vet jag. 

lngen av grabbarna från landsbygden fortsatte på gymnasiet. I bästa fall tog de realexamen. Under en föreläsning om Søren Krøyer jag höll på PRO:s kursgård i Gysinge satt en av dem i publiken, bosatt i bygden. 

Han kom fram efteråt och hälsade glatt, jag kände mig generad. Litet skamsen. 

Göran Norström kallade det en gång adjunkturernas Gästrikland. Kunde man inte bli något annat efter att icke ha läst snävt yrkesförberedande ämnen, det vill säga humaniora, i Upsala kunde man alltid bli adjunkt. 

Widegren, en gång kulturredaktör på GD på den tiden när man varje morgon med förväntan bläddrade sig fram till kultursidan till skillnad från nu när man snabbt bläddrar förbi, berättade att han noggrant såg till att läsa sådana ämnen i Upsala som garanterat inte ledde till något "riktigt" jobb. 

"Onyttiga" heter det numera. "Flummiga" kanske till och med. Vad skall man med sådana ämnen till, man får ju inget jobb. Och det är ju därför man läser, för att kvala in bland löne- och amorteringsslavarna. Bildning? Kritiskt tänkande? Äh, sånt trams!

Nå, journalist blev han ju Widegren, om än inte med legitimerande examen från någon av de besynnerliga journalisthögskolorna. Skriva kunde han ju. 

Själv blev jag något slags lärare. Säkert en usel pedagog, jag läste aldrig pedagogik på universitetet, halkade in i högskolevärldens lärargärning på ett bananskal. 

Kanske var jag någon enstaka gång bra, när jag hade roligt själv och glömde hålla ögonen på mina associationer. Hamnade i ett flow.

Men annars. Stackars studenter som råkade mig i salarna. 

Nuförtiden skickas högskolelärarna på pedagogikkurser. Det handlar inte om att de skall bli bättre pedagoger. Det är ett lydnadstest. Makten vill veta var den har sina pappenheimare. 

Och det utses - den enskilde ansöker fäaktigt om det - "excellenta" lärare bara för att splittra kollegiet. 

En gång begick jag en artikel där jag varnade för "den galna pedagogiksjukan". Många läsare hörde av sig. Kolleger runt om i landet som knäpptysta suttit av pedagogikkurser, kanske spelat luffarschack eller dagdrömt, bara för att kunna tillgodoräkna sig dem. Och lidit. 

Nå, det går att vägra. Eller?

Vad vet vi om dem vi präglas av?

En julafton, i slutet på 50-talet och inte i tid till det framdukade julbordet med alla dess hemlagade läckerheter, anlände Alfred påtagligt påstruken. Med ett rejält blåöga. En granne hade "bjudit in honom på en grogg". 

Det hade nog inte stannat vid bara en. Hur blåögat uppkommit reddes aldrig ut. Hans dotter försökte intala sin undrande son att "morfar har gått in i en skåpdörr". Hördes på hennes röst att det knappast var sant. 

Hennes man förargades över svärfaderns tilltag, fräste till: - Komma full på julafton! Vad ska folk säga! Den lille gossen hängde på, varnad av modern för "ful sockerdricka": - Jävla gubbe! Det gav hans mor ledsna ögon. 

Alfred hade ganska nyligen blivit änkling, hustrun gick bort i kräfta, gossens mamma menade att det kunde placera en försoningens hinna över hans julaftonsberusning. Han var bedrövad, visste inte hur klara livet som änkling. Hjälplös, kunde inte ens koka ägg. 

Det gick ett par år, skedde ganska ofta att den inte längre lika lille gossen, utan att först höra om det passade eller gick för sig, knatade över till Alfred i pensionärshemmets enrummare. Där bjöds han på Trocadero och han satte sig att bläddra i Folket i Bild.

Medan Alfred pysslade med sitt, lät gossen vara ifred. Precis så som gossen ville ha det. Inte bara hos Alfred. Hos gossen fanns en tendens till en "solitär läggning" som en folkskollärare som läst på Uppsala universitet bekymrat uttryckte det. 

Det gjorde gossens moder, produkt av det konforma brukssamhället med insikt i vad som riskerar hända med den som avviker och inte är som alla andra, ängslig. 

Långt senare visste gossen, som nu blivit man, att Alfred när han själv knappt hunnit bli man umgåtts med planer på att emigrera till Amerika. Men hans fästmö blev sjutton år gammal med barn och de planerna, drömmarna om ett liv västerut i Chicago, bara att lägga på hyllan.

Alfred kunde vara riktigt le, vass i munnen och skrämma människor. Gossen däremot hans ögonsten. Aldrig ett ont ord till honom. 

Så småningom föreställde sig gossen, nu vuxen och ganska så klok åtminstone enligt eget förmenande, dessutom liksom skolläraren läst på Uppsala universitet, att Alfred kunde liknas vid ett mynt med två sidor. På ena sidan le, elak. "Uppåtsidan."

På den andra, "nedåtsidan", sorgsen över att hans liv blev som det blev. Inte det liv han en gång drömt om.

Han kom aldrig iväg från den lilla staden i skuggan av Verket. Förskräckligt många år inlåst i grottekvarnen, ett livstidsstraff. Moderlös tidigt och redan som trettonåring började han gå skift. Läkarintyg utfärdat om att han var fullt arbetsför och kunde jobba natt. 

Om sitt inställda livsprojekt pratade han aldrig med gossen. Oklart om han gjorde det med någon annan. Förmodligen tog han ut sin sorg genom att vända på myntet och vara le. Kanske utan att förstå det själv. 

Fotnot. Bild på en ek. Texten inspirerad av Sven Delblancs barndomsskildring Livets ax. Hur präglas vi, hur blir vi dem vi är? Vad vet vi om dem vi präglas av? 

Kanske ett Ingenting men inte just nu

Området där landmärket Gävle Galvan huserade passeras. Fabriksmiljön användes i teve-filmen Tretton dagar, byggd på en bok av Gävlefödde Lennart F Johansson. Göran Stangerz spelade med bravur en ung, känslig rebell som försöker bryta sig ut. 

Misslyckas. Tas ned av de människor som omger honom och som valt anpassningens väg. Arbetarklassens självdisciplinering och självförtryck. Jag upplevde det själv. Men bröt mig ut.

Nu är fabriken, om än inte minnet av den, borta, marken rensad och tillplattad, jag vet inte i väntan på vad.

Utlandsregistrerade, Tyskland och Polen på skyltarna, tunga fordon håller i närheten. EU:s öppna, arbetsköparvänliga gränser med negativa konsekvenser för lönenivåerna, bortsett från politrukernas. Öppna edra hjärtan och sänk edra löner. 

Eller vad han nu kastade ur sig den där göken som utan att låta sig hejdas av några betänkligheter berikat sig på skattemedel. 

Så vidtar den långa Skansbron, samsas med ett järnvägsspår, omgiven på båda sidor av vatten som strömmat in från Östersjön, ut mot Fredriksskans. Förr kunde man besöka hamnen, inte längre, den är säkerhetsklassad, skyddas mot terrordåd om jag förstått det rätt. 

På avstånd, bakom taggtråd och varningsskyltar, skådar man stora runda cisterner bulla upp sig.

Det händer att man möter kraftfulla lok som drar en lång rad vagnar lastade med bränsle på väg till Arlanda. "Lokis", lokföraren, har vi tagit för vana att vinka till. Han vinkar alltid glatt tillbaka. En gång signalerade han med lyktorna. Trevlig fyr. 

I fjärran den bolmande Korsnäsfabriken, ingående i Billerudskoncernen. Belägen i Bomhus som jag under en föreläsning i organisationsteori med hjälp av en karta beskrev som ett "samhällsläger". 

Överskådligt för att möjliggöra kontroll av fabriksslavarna och deras familjer. Som om det behövdes. De klarar ju det utmärkt själva. (Göran Palm skrev träffande om Själens furir.)

Liksom Konsul Göranssons Bruket i Sandviken. Ett av Robert Owen inspirerat mönstersamhälle. Syrenbersåer och hallonbuskar åt maskinbetjänarna, deras kvinnor och ungar. 

Studenterna betraktade mig och min karta misstroget utan att säga något: - Gud, vad han alltid tar i. 

Då skulle de varit med när jag använde Auschwitz-Birkeanu som ett exempel på den perfekta organisationen. Genomtänkt från början till slut och rakt igenom, från ankomst till krematorier. Visade gapande åhörare den för en organisationsteoretiker imponerande organisationsplanen. 

Frågade först: - Vad utmärker en perfekt organisation? Uppmanade sedan: - Ge mig ett exempel om ni kan!

Därefter den makabra organisationsplanen - förbjuden lukta människa - över dödslägret. 

Dessa promenader ut mot det Fredriksskans, som det aldrig nås fram till, har kommit att betyda mycket för mig. Det är som om den omgivande naturen, där en svanfamilj med fem ungar ingår, fömedlar känslan både av stillastående och förändring. 

Och på ett märkligt sätt gör det mig lugn till sinnet. Den sinnesro jag alltid ber om. 

Jag läser för andra gången Delblancs Slutord från 1991. Öppet, utan att väja för obehagliga detaljer, skriver han om sin skelettcancer, hur den bryter ned honom. Om den snara död han med skräck omtalar som Ingenting. En svår tanke att ta till sig. 

Likaså tanken inget liv utan död. Försöker vända på det i livsbejakande riktning. Döden väntar men just nu i denna stund lever jag. 

Ett Berkeley ett ljusår bort

                                                                                                                                                                                                                            

Till den amerikanska studentrevoltens Berkeley University på östkusten invid Stilla havets surfingvågor, som Beach Boys Brian Wilson besjöng med hisnande kommersiell framgång, erbjöds jag möjlighet att åka på konferens. Allt betalat och klart. Bara att packa. 

Men ohälsa satte p.

Det var och förblir en besvikelse för det gamla rödskägget, nu lär han aldrig få se det beryktade universitetet inifrån. Skulle inte tro det. 

Detta Berkeley, en del av UCLA (University of California Los Angeles). Mytomspunnet. Herbert Marcuse (författare till en av mina husbiblar: One-Dimensional Man). Angela Davis (bilden). Plus andra stora elefanter som dansat där.

Hade mer än gärna satt upp Berkeley på min jag-var-faktiskt-där-lista. Tillsammans med Harvard (inbjuden som visiting professor), Freie Universität (välkomnad som gästprofessor), Kunstakademiet i Trondheim (gästprofessor), Suez Canal University (gästföreläsare) och andra. 

Men så blev det icke. Ohälsan är det glada upptäckandets osvurne fiende.

Men ändå nu dessa den gröna vinterns pandemidagar till Berkeley med hjälp av Sven Delblanc. Ett år som visiting professor, eller som det ordagrant hette "acting associate professor". Skildrar det i Åsnebrygga (1969) som jag nu läser för andra gången (som e-bok). 

Vilken bok! Wow! 

En sprakande vital miljö med svarta pantrar på samhällsscenen. Förgrundsfiguren Eldridge Cleaver inbjuden att gästföreläsa i sociologi. Stoppas. Beslutet möts av våldsamma protester och batongbeväpnade fascistiska snutar på campus. Tårgas. Men han tillåts till sist föreläsa. 

Ronald Reagan guvernör i Kalifornien, skamliga meriter från McCarthys hetskampanjer, bekymrad över att kommunister infiltrerat det konfliktfyllda universitetet. Enligt hans föga analytiska förmenande. 

Delblanc äcklas av denne bisarre, ynklige figur, skummande av raseri i teve över radikala studenter.

SDS:are (Students for a Democratic Society) samlar in pengar och demonstrerar mot Vietnamkriget. Den mest kände och ledande gestalt Tom Hayden, gift med Jane Fonda, tyvärr bortgången för några år sedan.

Demonstrationer. Stormöten. Underjordiska tidningar. Vissa hukande professorer, anande FBI:s närvaro. Det sjuder, står aldrig stilla. "Att bara observera är omöjligt", Delblanc efter en tårgasattack som även drabbat honom.

Utan att romantisera, jag bara konstaterar: ljusår till dagens svenska högskolevärld med politiskt medvetslösa studenter och fäaktiga anställda (tigande värdegrundsmedlöpare).

I kursen ”Advanced Swedish" har Delblanc inte fler än sex-sju studenter. Ljusår från dagens svenska massuni med genomströmningskrav, kvaliteten kraftigt sänkt. Lägg till alla chäfer som tillsatts i en för verksamheten skadande linjeorganisation. Delblanc nämner inga chäfer.

Studenterna antecknar flitigt. Inte som nu, smartphones till hands så de kan hålla ett öga på Facebook och Instagram. Rasfrågor (värt notera Delblanc skriver "neger" gång på gång utan att reservera sig) diskuteras utan föregående trigger warnings och rop på safe spaces.

 Inget hot om anmälningar, ingen kränkningskultur. Ljusår, som sagt. Ljusår. 

Hårda, öppna diskussioner. Som det skall vara. Jag njuter när Delblanc skriver om "den intellektuella gemenskapens närhet".

Delblanc’s Berkeley förmodligen ett annat än det jag skulle ha upplevt långt senare väl på plats. Kanske lika bra jag inte kom iväg. Trist hursomhaver behöva skriva så. Ett nederlag.

En inställd resa till Berkeley är ingen resa.

Avslutande ord till Sven Delblanc, kunde tjäna som en devis passande Berkeley den gången: "Är frigörelse möjlig? Att ställa frågan är att besvara den. Och svaret är ja."      

Fotnot. När jag läste Åsnebrygga för första gången delade jag inte Delblancs samhällsanalys och radikala pessimism. Nu gör jag det. Värdekonservativ på gamla da´r. "Konstruktivt konservativ", som Delblanc säger.

Bild: (c) peoplesword.com

Är du helt ding?

Jag hade en gång en kollega - en orolig själ och fascinerad av den mänskliga rastlösheten som fenomen, mig obekant om hon utsatte fenomenet för ett sociologiskt (över)teoretiserande men det skulle inte förvåna mig ett dugg - som alltid hade Santana på när hon skrev. 

Mycket hög för att inte säga dånande volym. Hörde inte om man försökte tilltala henne. Knappast ens om man skrek. 

Själv måste jag förr, efter småbarnsåren vill säga, alltid ha knäpptyst omkring mig när jag slog mig ned vid datorn. Ingen störande, uppmärksamhetsstjälande musik. Nuförtiden och sedan länge alltid barockmusik (ålderssymtom?) i lurarna. Minst två timmar per dag. 

Corelli har blivit en stor favorit. Lyssnar även gärna på Vivaldi. Och Telemann. 

Jag vill minnas att Per Wästberg, en författare och akademieledamot som jag inte läst en enda bok av, en gång avslöjade i en intervju att han alltid har musik på när han arbetar. Men ondgjorde sig samtidigt över att han efter en kort stund upphörde lyssna till "själva" musiken. 

Den fungerade "endast" stämningsframkallande, förvandlades till blott ett inspirationsmedel. Och? Vilket var problemet?

Jag föreslog en gång en regissör att lägga på bakgrundsmusik så att skådespelarna hörde och påverkades av den medan hon filmade. Så som vi åskådare påverkas av filmmusik, svårt att tänka sig en film utan musik. 

Man studsar till om det någon gång så är fallet. Det uppfattas som ett mycket märkbart stilgrepp. Inte ens Bergman kunde väl låta bli musiken i Tystnaden? Eller Viskningar och rop? Har jag fel?

Instruktören tittade, utan att säga någonting, på mig som om jag inte var riktigt funtad. Musiken lägger man ju till efteråt, det vet ju alla, är du helt ding?

När flickidolenTommy Blom (på bilden långt efter glansdagarna), sångare i Tages från Göteborg, gick bort begick jag några minnesrader i Gefle Dagblad. Det hade slagit mig, således i efterhand, att mina tonår varit fullkomligt omöjliga utan musik. Om än inte Tages. 

Det var som om de snabbt förbiilande åren i Sandviken var tonsatta, de krävde tonsättning. 

Väggrammofonen som pappa hängt upp oumbärlig. Till mammas förtrytelse. Särskilt när Jimi Hendrix trätt in i mitt liv och dönade på för fulla muggar. All along the watchtower och andra pärlor.

Även utanför pojkrummet - hela tiden musik i bakgrunden. Framförallt i relationen med tjejer. Hjärta och smärta i öronen så det stod härliga till. Den bästa förälskelsen - i musiken. All my loving I will send to you. Förälskelsen kort men musiken lång. 

Livet levdes genom, tack vare nära att jag skrev, sextiotalspopen. Jag ville att det skulle vara exakt som i texterna. Men den grå verkligheten, denne grymme korrigerare och barske tillrättavisare, vägrade lyssna. Tondöv. Det skar sig. 

I came to her door, no reply.

Nota bene. Skrivet med Nyårskonsert från Wien i SVT2 i bakgrunden. Direktsänd - utan publik. 

Bild: (c) svd.se