Jag hör vad du säger

Tränaren Peter Andersson (bilden) i GD när han skall förklara varför Brynäs, tack och lov suckar jag och många andra hängivna supporters landet runt med mig, äntligen verkar ha vänt förlust till vinst: - Alla har fått säga sitt. 

Jaha. För mig är det rena självklarheten när vi pratar om modernt ledarskap. Den bild jag fått av den mytomspunne Andersson, som hälsades som en frälsare när han skrev på för ett av Sveriges mest meriterade lag, har varit den att han inte utövar ett modernt ledarskap.

Tvärtom. Snarare har jag tänkt gammal auktoritär Boork management. My way or highway. Som spelare som haft Boork som tränare avslöjat i förtroende för mig. Fattar inte att de lät honom hållas. Vilket jag också framförde till dem. Bort sådant ledarskap.

På kursen Sport Management som jag gav vid Högskolan i Gävle (HiG)* märkte jag snart hur drillade Brynässpelarna var. Legendariska namn allihop. Ove Molin, Tommy Sjödin, Janne Larsson och andra stjärnor. Vilket bländade mig till en början, om sanningen skall fram. 

Minsta uppmaning från "magistern" och den åtföljdes omedelbart utan ifrågasättanden. 

Apropå HiG minns jag chäfer som alltid deklarerade: - Jag hör vad ni säger. Det betydde förstås alls ingenting. De struntade blankt i vad medarbetarna sa eller tyckte. Särskilt en flane, en lömsk figur bosatt i Upsala, använde det som ett mantra.

Förre rektorn Leif Svensson, som försökte sätta dit mig för tjänstefel efter att jag i en satirisk artikel skrivit att jag utan undantag godkände alla studenter, inklusive deras hundar och svärmödrar, toppade med att efter en förhandling mellan honom och facket utstöta: 

- Jag hör vad ni säger och tar det med mig.

Ingen av oss fackliga representanter undrade, kanske blev vi perplexa eller också var vi redan luttrade och uppgivna, vad han mer exakt hört och skulle "ta med sig". För att göra vad med? Äh, bara floskler från Svensson. Han försökte fräckt dra oss vid näsan.

Jag känner spelare i dagens Brynäslag. Jag får väl höra med dem om vad Anderssons ord betyder i praktiken. Med mina chäfserfarenheter från HiG måste jag tillstå att jag är skeptisk. Det självklara ska inte behövas sägas. Praktiken skall tala. På isen bedöms ledarskapet. 

Men nog är det ta mig sjutton bättre fart på Brynäs nu än tidigare under säsongen! I går mot Oskarshamn rena klassiska Brynäsandan, som i fornstora da´r. En för alla, alla för en. I morgon Växjö borta. Tre poäng, om jag får be. Hör vad jag säger!

* Av för mig svårbegriplig anledning lades utbildningen ned trots det mycket stora intresset i omvärlden. Nå, jag har mina misstankar om skälet.

Bild: Karin Johansson, GD.

Inte polisens problem

Jag ser de två första avsnitten (av sammanlagt tio) av Tunna blå linjen i SVT. En polisserie. Svenskproducerad. Hyser alltid skepsis mot svenskproducerade filmer och tv-serier. 

Överhängande risk för ideologisering och tendentiös dragning mot det politiskt korrekta, det konstnärliga tar därmed automatiskt stryk. Till skillnad från danska filmer (häromaftonen Darkland från 2017 som jag utesluter kunnat göras i Sverige) och tv-serier som jag föredrar. 

De senare ser jag gärna om. Bland dem Krönikan. Och det lutar åt att ge mig på Taxa igen. Och Herrens veje.

Kors i taket. Jag blir denna gång positivt överraskad av en svensk tv-serie. Men måste se kommande avsnitt innan jag vågar mig på att slutgiltigt betygsätta. 

Jag kan inte tänka mig att svensk polis har något att invända mot den bild som presenteras av densamma. Hyggliga, hederliga poliser som gör så gott de kan. Snudd på idealisering. 

Man blir andfådd av den breda repertoaren under en normal polisdag. Skiftande ärenden avlöser varandra i en strid ström. Bortsprungna små barn. Gängkriminalitet. Prostitution. Knark. Att de bara orkar, de uniformerade.

Jag tänker snart: många av de problem polisen sätts att hantera är primärt inte polisiära utan politiska. Följder av en vansinnig migrationspolitik. Segregation och växande sociala motsättningar. Ett samhälle som spricker sönder i parallella sådana. 

Avsaknad av politiskt ledarskap. Inte minst kommunalt.

Det polisiära uppdraget blir per definition i allt väsentligt omöjligt. Formulerat på ett annat sätt: symtom angrips medan bakomliggande problem förblir intakta. Politikerna lämnar polisen i sticket. Trollar med munnen. 

Tomheten i Löfvens ord om att "gängvåldet skall knäckas" blir uppenbar när löftet ställs mot den osminkade verkligheten.  

Serien inspelad i Malmö. Jag lyssnade till Lasse Åberg* för drygt ett år sedan i staden vid Sundet när han föredrog om alla miljardslukande offentliga projekt i Malmö som inte leder någonstans. Politiker och tjänstemän har under en lång tid odlat en meningslös projektkultur.

Den speglas i tv-serien.Man tar sig för pannan. Det ena projektet galnare än det andra. För att ”förbättra integrationen” som det fagert kan heta. Symbolpolitik, kanske inte ens det. 

Skattemedel som kunde användas bättre förslösas - kunde lika gärna slängas rakt ner i Öresund. 

Invandrargrabbar vägrar backa, skriker könsord åt poliserna, även de kvinnliga, visar ingen som helst respekt för ordningsmakten. Samhället saknar ett överjag med vidhängande sanktionsmöjligheter. Nidingarna kan gapa sina vulgariteter utan att straffas. Det vet de.

Hotar en judisk affärsinnehavare med att han skall "gasas". Som vi vet är antisemitismen skrämmande utbredd i Malmö, redan så på det socialdemokratiska kommunalrådet Ilmar Reepalus tid. Utan att han gjorde något åt det. Judar förföljs på öppen gata. Skamligt. 

Ännu ett problem som är politiskt och inte polisiärt. Och serien blundar inte för det. 

Kommande söndag två nya avsnitt. Jag fortsätter att titta.

* Lästips: Lars Åberg, Framtidsstaden: Om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då? Karneval förlag 2017.

Vad är det för fel på detta folk?

I Berlin stora demonstrationer mot att allt strängare restriktioner införts med hänvisning till pandemin. Grupper av människor har till och med försökt ta sig in i riksdagshuset. 

Demonstranterna påminner i talkörer och på banderoller om Tysklands historiska erfarenheter av totalitära regimer. Nazismens. Stalinismens.

Nie wieder DDR! läser jag textat med svarta bokstäver på ett plakat. Sannolikt buret av östberlinare tidigare instängda bakom Muren. 

Det är de långtgående rättsstatliga implikationerna av lagar och restriktioner man varnar för. Icke minst med sikte på ett postpandemiskt samhällstillstånd.*

I Sverige uteblir, förmodligen beroende på ett klent medvetande om rättsstaten och vad som skulle kunna hota den, dylika folkliga demonstrationer, åtminstone vad jag vet. 

Och den politiska kastens fullkomliga struntande - kan dess skrupelfria agerande bli mer provokativt? - i att följa samma restriktioner som utfärdats åt folket framkallar inga rörelser på gatorna eller utanför maktens boningar. 

Generaldirektören för vad som numera allmänt kallas Myndigheten för Sol och Bad skickas till elefantkyrkogården i Rosenbad för sitt tilltag att kvista iväg på enligt honom "nödvändiga" semesterresor söderut. Snacka om parodi på straff! Bibehållen lön och alla förmåner. 

Han riskerar inte att rullas i tjära och fjädrar av en ilsken populas. Statsministern går också fri. Finansministern. Justitieministern. Det morras i de djupa leden över att makthavarna inte lever som de lär men det stannar därvid. Det blågula folket med knuten näve i byxfickan har talat.

Jag har sagt det förut: går man med på en sådan försämring av pensionssystemet som skett i vårt land utan att det blir ett stort folkligt uppror, då går man med på allt. Ett fogligt folk som torde vara varje makthavares våta dröm. 

Vad är det för fel på detta folk?! Vart blev revoltlustan av? Motståndet?* Varför denna frivilliga förslavning? Detta förfäande? 

Häromkvällen såg jag filmen A Hidden Life. Verklighetsbaserad. Om en bonde i en liten by på den österrikiska landsbygden som vägrade att svära Hitler lojalitet. Inga övertoner, han visste bara helt enkelt vad som var rätt och fel. Han tvingades plikta med sitt liv. 

Stod in i det sista emot alla försök till övertalningar typ ingen bryr sig ändå. Tror du det förändrar någonting? Han valde rakryggat att följa sitt samvete, ända fram till giljotinen i Berlin.

När jag tar del av de rättfärdigas, inklusive journalisternas, fördömande kommentarer efter stormningen av Capitolium i Washington tänker jag (utan att applådera de stormande): Folket skall hålla sig på mattan. Rösta vart fjärde år. Sedan krypa undan och inte störa makten. 

Varen undersåtliga! 

Varen med andra ord som svenskar. 

Vad är det för fel på mitt folk? Har i den svenska folksjälen internaliserats det tjänar ändå inget till?

* Frågan är om inte begränsningsförordningen, en följd av pandemilagen i Sverige, är grundlagsvidrig. Jag har inte noterat någon debatt om detta. I Tyskland skulle debatten inte utebli.

Bild: Ådalen 1931. Nittio år sedan. 

Knut Hamsun - mer än en medlöpare

"Hamsun räknas som en av 1900-talets mest inflytelserika litterära stilister, 

och anses av många ha gett upphov till den moderna romanen." (Wikipedia) 

Knut Hamsuns författarskap tillhör dem som jag har försummat. Och jag har lite dåligt samvete för det. Det är som om de samlade verken, många titlar tycks mig intressant nog välbekanta, anropar mig: - Och du skall kalla dig allmänbildad!

Jag kan inte ihågkomma att jag ens under mina "värsta" bokslukarår (läsa-ikapp-åren), och de blev många med läsandet av minst en bok per dag, tog mig an Nobelpristagaren på det sätt som jag borde ha gjort. Möjligtvis Sult. 

Eller också blandar jag ihop boken med filmatiseringen. Sveriges Klaus Kinski, Per Oscarsson, i huvudrollen. Lysande - som alltid.  

Men nu skall jag ta mig tusan läsa norrbaggen. Påknuffad av P O Enquists filmmanus Hamsun (1996) som jag laddade ned som e-bok från biblioteket. Jag tror inte att jag har sett filmen, i regi av Jan Troel (har för mig att det var hans drömprojekt). 

Kan dessvärre inte finna den på nätet för att närmare undersöka saken.

Det bildframkallande, inte särskilt ordrika, manuset griper tag och berör. Scenerna. Jag njuter av formen. Ingen långdragen epik. Associerar till Roy Anderssons speciella filmkonst, hans tablåer. Särskilt hans senaste, den vackra Om det oändliga från 2019. 

Hamsun var fanatisk Tysklandsvän, inbiten Englandshatare, avgudade Adolf Hitler som han till och med uppsökte. Det slutade inte bra. Han var oförsiktig med orden, retade upp den gallsprängde Führern. Gick så långt att tolken inte översatte allt. Vågade inte.

Hamsun fick åka hem med svansen mellan benen. Enligt ryktet ömkligt gråtande över den svidande nesan. 

Norrmännen, detta sin egen nation högt älskande folk (Ja, vi elsker dette landet, Norges nationalsång, text av Bjørnstjerne Bjørnson), bjöd ockupanterna väpnat motstånd. Och fortsatte bjuda aktivt motstånd under hela ockupationen. 

Modiga individer satte livet på spel. 

Till skillnad från danskarna som dock inledningsvis, det måste nämnas, tog till vapen nere på Sønderjylland april 1940 när tyska soldater var under inmarsch. 

Men böjde sig sedan gentemot övermakten ända fram till att Tyskland  var på väg att förlora kriget. Då tog motståndet ordentlig fart. Sabotage iscensattes. Ockupationsmakten stördes ordentligt. 

Inom parentes förstår jag nu, mer än jag tillstod då, varför en dansk bekant alltid svarade återhållsamt och med små ord när jag tog upp besættelsen med honom, som han upplevde på plats som pojke. 

Alltid mån om att lyfta fram vad han ansåg vara ockupanternas civiliserade och korrekta beteende mot de ockuperade. Lika mån om att förringa den danska motståndsrörelsen. 

Minns att jag försökte men lyckades inte få till ett längre samtal omkring filmen Flamman och citronen och dess skildring av den danska motståndsrörelsen.

Hans far var samarbetsvillig. Klart ämnet var känsligt. Kollaboratörerna straffades sedermera hårt i somliga fall.

Ingen som helst anledning försvara Hamsun (eller hans ännu mer fanatiska hustru Marie som turnerade med uppläsningar i Nazityskland). Han svek sina landsmän och straffades för det. Men han stod öppet in i det sista för sitt ställningstagande. Inget huttlande. Feg var han icke.

Värre alla de i Danmark som efter tyskarnas kapitulation var ivriga att sopa under mattan hur de knipit och krupit och därmed passivt hjälpt ockupanterna. 

Som i det sönderbombade Tyskland hösten 1945, när tyskarna skulle denazifieras. Ingen hade varit nazist, enligt egen utsaga. Ingen sett någonting, inga koncentrationsläger. Alla goda demokrater, alltid varit - även i Tredje Riket. 

Medlöperiet tar sig olika uttryck, dess ansikte inte ett och samma. Alla lika avskyvärda. Hamsun, med sin sturska närvaro i världen som fotot ovan förmedlar, var dock mer än en medlöpare. 

Han skulle mottagit det som en förolämpning och blivit mycket upprörd om man kallat honom så. Eller nazist. 

Han skulle ilsket ha hävdat att han värnade om sitt älskade Norge först som sist. 

Stor som författare, förvirrad som tänkare, även före tendenser till demens. Hans dröm om ett självständigt Norge, samtidigt utgörande en oskiljaktig del av ett Stortyskland, måste skrivas på förvirringens konto.

Nu till hans författarskap! 

Sevärda filmer och tv-serier med koppling till ämnet:

Jane Horney (1985) om kvinnan som beskylldes för att spionera åt tyskarna. DR1.

Rebellerna från S:t Petri (1991) om modiga pojkar i Aalborg. IMDb.

Flamman och citronen (2008) om den danska motståndsrörelsen. Viaplay.

Hvidstengruppen (2012) om en motståndsgrupp i Sønderjylland. IMDb.

Kampen om tungvattnet (2015) om sabotaget mot fabriken i Rjukan. Serie i SVT Play.

Den tolfte mannen (2017) om norskt motstånd. Netflix.
Invasionen av Danmark (2015) om det militära motståndet i Sønderjylland. Netflix.
De förbannade åren (2019) om dansk anpassning under ockupationen. SF/Anytime.

I Rom - äntligen!

 

Undran smyger sig oundvikligt på efter blott någon sida i den tyske författaren Simon Strauss Dagar i Rom. (Lindelöws 2020) Finns det överhuvudtaget ett Rom bortom resenärernas, framförallt författarna och konstnärernas representation av Rom? 

Rom möter besökaren filtrerat genom andra som erfarit och upptagits av staden, ingen chans vara den allra första på plats, förväntansfull kasta sig ut på gatorna med ofördärvad blick.

Goethe, Keats, Elsa Morante, Shelley. Några av många att nära förknippa med Rom, bidragande till bilderna av staden. De bilder som bekräftas när man första gången ankommer den eviga, i fler än en bemärkelse, staden vid Tibern. 

Det förefaller en paradoxalt nog som att man redan varit där. Allt står fram som märkligt välbekant.

Ankomsten en återkomst till turistifierade knutpunkter. Colosseum. Fontana di Trevi. Castel Sant’Angelo. Spanska Trappan. Vatikanen. Campo de’ Fiori.

Rom för mig, det är Pier Paolo Pasolini. Minns en resa sent hösten 1986. Knallade runt i ett kylslaget Rom, köpte Pasolinidikter på originalspråket trots bokhandlarens avrådan när han förstod att jag var svensk, men hade ännu inte börjat skriva om honom.

Hösten 2016 sammanförd med en gammal romare som kände Pasolini efter kriget. Delgav mig Pasolinis dåvarande bostadsadress, sökte upp den, andäktigt ståendes där på gatan, betraktandes huset. Blundade, Pasolinis Mamma Roma på näthinnan.

Simon Strauss huvudperson kan känna det som om sökandets livsresa nått sitt mål. I Rom - äntligen. För två sommarmånader. Nästan som en lättnadens suck undslipper han sig detta äntligen. Som om Rom länge inväntat just honom. 

Kanske utan han vetat det. Hur skulle han ha kunnat det? Det gömmer sig en kvarvarande, suggestiv outgrundlighet i staden och dess pompösa historia.

Han är inkvarterad snett emot det hus Goethe bebodde, den tyske landsmannen kastar sin skugga efter honom. 

Hos Lars Gustafsson, efter att han läst Walter Benjamins Passagearbete, stimulerades jag av idén om flanören som samhällskritiker, det vill säga en sådan i praktiken. Samhällsobservatör men inte delaktig. Den påträngande samhällsfomation, som flanören ofrivilligt ingår i, hålls på distans. 

Benjamins receptive flanör motsatsen till förströdd spatserare. Han noterar, dokumenterar, registrerar. 

Likaså Strauss huvudperson som registrerar och identifierar Rom ur ett mikroskopiskt perspektiv. Så länge han söker egna ord för staden, det han varje dag uppmärksammar, förmår han låtsas att den förblir bara hans och ingen annans, en text som likt Tibern flyter fram. 

En existensens flanör. Romantiker? Otidsenlig? Han är utanför, han har valt den betraktande positionen. Eller den har valt honom.

Melankolins finstämdhet, jag tilltalas mycket av den, fanns i Strauss omdiskuterade bok Sju synder, den smyger sig in under raderna även här. 

Huvudpersonen drabbas av hjärtsmärtor. Uteslutande somatiska eller själens signaler? 

Weltschmerz ”tonsätter” Strauss stil, han är såtillvida omedelbart inkluderad i en stor tysk tradition med von Kleist, Hölderlin och andra förgrundsgestalter.

Ska man, kan man leva fullt ut som en existensens flanör i någon stad, finns inget alternativ till Rom. Platsen att fundera över det förbiflackande livet på. Påminnas om döden, memento mori. Kvinnornas Rom. Kvinnor att förälska sig i. 

Sådan förälskelse går alltid över, kärleken till Rom däremot, med inslag av innerlighetens solbrända fläckar, gör det aldrig. Samtidigt gäckar Rom: "Staden kan inte vara trogen, den låter sig älskas av alla som tror på den."

Två böcker sträcklästa av Strauss. Väntar otåligt på nästa. 

Och längtar till Rom. "Efter ljuset, bruset, den innerliga lyckan."

Fallet A

Dagen efter min födelsedag somnade A in efter vad jag kan förstå en allt mer plågsam sjukdomstid. 

Genom åren höll vi kontinuerligt kontakt, även om det kunde gå långt mellan gångerna. Ibland hörde hon av sig för att kommentera något jag skrivit. Alltid med skarp, sanningsenlig penna, aldrig inställsamt.

När jag några dagar in på oktober månad förlidet år kände att jag bara måste höra av mig till henne var det för sent. Inget svar från henne på mina mejl. 

A lärde jag känna några år in på 90-talet när hon dök upp på högskolan som student, äldre än de flesta av kurskamraterna. Hennes levnadshistoria fram till högskolan är mig tämligen obekant.

Vaken och vetgirig, kanske mest i enskilda samtal. Till skillnad från högljudda kamrater som alltför gärna ville visa sig på styva linan i lektionssalen. (Sådana där som kunde reta gallfeber på Wittgenstein när han fortfarande var kvar i Cambridge.)

En kollega, Louise, och jag anlitade henne som assistent på våra kurser. Så småningom erbjöds hon fast anställning.

I och med den fasta anställningen började svårigheterna, "helvetet" höll jag på att dra till med. Hennes starka rättsmedvetande och okuvliga integritet föll inte arbetsledningen på läppen. Chäfer i total avsaknad av ledarskapsförmåga. 

Lägg till hennes höga fackliga medvetenhet och grundliga arbetsrättsliga kunskaper. 

Nog är det märkligt. Med sådana enligt min mening eftersträvansvärda egenskaper, sådana som alla medarbetare i en organisation skulle ha, borde man ju betraktas som en tillgång på en normal, psykosocialt sund arbetsplats och inte ett problem. 

Men det är klart, när merparten av medarbetarna fäaktigt tiger och kryper för ledningen, då sticker man förstås ut om man förhåller sig annorlunda. Man stör en chäfsförgiftad linjeorganisation som vilar på lydiga ja-sägare. 

Lägg till den personliga (officiellt heter det "individuell") lönesättningens disciplinerande funktion. Godtycklig och splittrande kollektivet. 

En lydnaden och anpassligheten hyllande organisation som därigenom, som en ofrånkomlig biverkning, skadar sin utvecklingspotential. Lydnad befrämjar ingen organisationsutveckling.  

Den plikttrogna A hade med all rätt svårt för alla olämpliga personer i arbetsledande positioner. Det var oundvikligt. De kunde inte tillvarata en medarbetare av hennes kaliber. 

Alltmer besviken, bitter och desillusionerad blev hon i denna osunda psykosociala arbetsmiljö. Den åt henne. Om det förkortade hennes liv, det låter jag vara osagt. Men utesluter inte.

Jag vet att hon räknade ned dagarna tills hon skulle pensioneras, hon längtade mycket det lönearbets- och organisationsbefriade livet, därtill chäfsfritt. 

Då slog sjukdomen till. Hon hann knappt gå i pension förrän livet var över. Det känns så 

fruktansvärt fel, så satans orättvist.

I rubriken skriver jag medvetet "Fallet A". Hennes öde nämligen och dessvärre inte unikt. Se fotnot. 

Dessa rader har skrivits under smärta och krävt att lång tid förflutit, framför mig A:s ansikte och röst. Jag har känt motstånd, sökt de exakta ord som gör A rättvisa. Och högskolan med alla dess chäfer. 

Fotnot. Arbetslivsforskaren Ingela Thylefors undersökte en grupp anställda som under benämningen Exodus och som behandlats mycket illa i sina organisationer. Utmärkande för de undersökta att de besatt samma egenskaper som A. Straffades på de skamligaste sätt för det. Jag brukade presentera undersökningen på mina ledarskapskurser och uppmana studenterna: - Om ni vill bli framgångsrika var raka motsatsen till dessa individer. 

Foto: (c) TT. Filosofen Hannah Arendt skrev om hur vi underlåter att välja och ta ansvar. Blir därigenom lätt maktens lydiga redskap. Känt exempel Adolf Eichmann. 

När är forskning vetenskap?

"Forskning visar” heter det, nästan som ett mantra, i de systembärande medierna. ”Forskare” intervjuas om ditten och datten - numera är klimatet och coronan populära ämnen, ett tag till Trump - med ett underförstått anspråk på att utgöra opartiska experter och sanningsvittnen. 

Presenteras med akademiska titlar som förväntas signalera formell auktoritet och kunskapsmässig tyngd. Inga "fake news", sanningsanspråket är ovedersägligt och garanteras av titeln. Om det inte är fråga om någon "skum" professor, typ Robert Faurisson. 

När jag var ung samhällsstuderande på den röda tiden i Upsala skiljde vi teoretiskt "sammansvurna", inte så litet dogmatiskt kunde det tyckas, mellan kritisk, vetenskaplig forskning och okritisk ”ideologiproduktion”. Nyckelorden var kritisk versus okritisk. 

Det förra ägnade vi, enligt egen uppfattning nota bene, marxister oss åt. Med syftet att skingra dimridåer och visa på, demaskera den objektiva verklighet som dolde sig bakom dessa. Klassamhället. Utsugningen. Förtrycket. 

Vi besatt, tvekade inte att stolt proklamera det, de nödvändiga teoretiska verktygen.

Ideologiproduktion sysslade däremot våra borgerliga, litet väl svepande beteckning skall tillstås, kolleger med. Dessa som med lättköpta alster strävade efter att dölja verkligheten. 

Dessa ytans befarare skrev okritiskt och - icke minst - trivialiserande. 

Gjorde sig ofarliga. Nyttiga.

Tjänade det beståendes intressen och hegemoni genom att bekräfta och ligga nära maktens problemformuleringar. Även om de aldrig, inte ens med kniven mot strupen, nog skulle ha tillstått det. 

På Sociologen svallade diskussionerna heta på seminarier och i korridorer. Till och med på institutionsfesterna. En rasande stimulerande tid! 

Därför har jag också aldrig gått med på, som förväntat är, att göra avbön och klä mig i säck och aska. Som många i min generation, kappvändarna. Med kända namn som Skytte, Aschberg och andra i spetsen. Mer eller mindre ömkliga, värst av dem alla kanske Skytte. 

”68” var en härlig tid! Därefter började förfallet, den dystra utvecklingen, fortgående intellektuella stagnationen. Högskolevärlden förgiftad till slut med "värdegrunder", "genus" och "identitetspolitik". Snacka om en ideologisk ockupation av lärosätena!

Diskussionen om vad som är det ena eller det andra, kritik eller ideologi, verkar numera stendöd. Man kan ”forska” om allt, hur trivialt det än kan förefalla. 

Men är det vetenskap – beroende förstås på hur begreppet definieras - vi talar om bara för att det det "forskas" om är "forskningsbart”?  Vi närmar oss den svårsmälta termen ovetenskaplig forskning, det låter väldigt knasigt, jag medger det. 

Exemplen på det ”beforskade" som det ordfult heter tycks inte sällan direkt löjeväckande.

”Forskare” ägnar sig åt att utreda hur mycket mjölk folk dricker och vilken sort. Hur företag kränger produkter eller marknadsför dem. Det kan man bli både tjugofemöresdocent* och (befordrings)professor (sådana har ökat i antal lavinartat) på. 

Lägg till att man inte behöver kunna skriva för att meritera sig akademiskt. De flesta legitimerade forskare skriver undermåligt. Men stilistik bedöms inte. Det kan de tacka gud för. 

Lars von Trier har deklarerat att han vill att hans filmer skall vara som ”stenen i skon”. Irriterande, inte lämnande skons bärare ifred. 

Naivt inbillar jag mig att samhället, för att inte stagnera, behöver autonom kritisk forskning: kollektiv självreflektion. Forskning som är som stenen i skon, inte tar något för givet. 

På den punkten var vi i och för sig klandervärda som brinnande marxister. Vi ifrågasatte inte tillräckligt våra egna utgångspunkter. Kanske kunde man anlägga Lars Gustafssons pregnanta distinktion mellan att låta teorin arbeta åt en och att arbeta inom teorin. 

Vi hemföll kanske mer åt det senare. Påverkade av fransmannen Louis Althusser, främst hans Filosofi från en proletär klasståndpunkt och hans analys av ideologiska statsapparater.  

Även om vi arbetade inom teorin, som Gustafsson sa, var vi kritiska mot den verklighet vi hade att förhålla oss till. Radikala. Och att vara radikal betyder ju att gå till roten med allt. Det gjorde vi. 

Själv skrev jag, utan att först lyfta fingret i skyn och läsa av vad som var passande icke minst för den eventuellt kommande karriären, en avhandling om LO och hur facket avlägsnat sig från medlemmarna - självständiggjort sig - och blivit ”medlemsoberoende”. 

Tvingades för denna bedrift löpa gatlopp i fackförbundspressen. Fördömd därtill av heltidsanställda ombudsmän med facket som födkrok. Självaste LO-ordföranden morrade. 

Mycket av det som i dag passerar som forskning borde mer rättvisande betecknas ideologiproduktion. En verksamhet som spelar den politiska och ekonomiska makten i händerna. "Forskning" som anpassar och låser fast.

Ideologiproducenterna mottager därtill ogenerat pengar från samma makt som de avstår från att granska i sömmarna. Jag tror att någon, med det nyspråk som kännetecknar den fördunklade samtiden, har kallat det att ”samverka”. Man belönas för att kollaborera.

Priset för att vägra ideologisera sig är att inte komma i fråga. För tjänster och forskningsmedel. Integritet kostar. Men uppvägs av att kunna se sig själv i spegeln. Och som Fidel Castro sa när han rannsakades: ”Historien skall frikänna mig”.

* Det här med "tjugofemöresdocent" kom jag på när jag läste ett sakkunnigutlåtande över en kvinna som sökte docentur vid Högskolan i Gävle. Den sakkunnige konstaterade att kvinnan med sina svaga meriter sannolikt inte kunde utnämnas till docent någon annanstans än vid nämnda högskola.

Fotnot: Text inspirerad av Lars Gustafssons ytterligt stimulerande, piggt frågeställande Filosofier (1975). Läst för andra gången. Texten kändes plötsligt viktig att skriva efter att ha fått veta att inspiratören och vännen Gunnar Adler Karlsson gick bort 28/12. Okuvlig sanningssägare - i hård motvind från rättänkarna och ideologerna.