En ung polismans begravning

Idag begravs en ung polisman i Göteborg. En det demokratiska samhällets uniformerade beskyddare, sköts ihjäl mitt under tjänstgöring i Biskopsgården. Polismannen föräras en hedersbegravning. Det är mig obekant om något statsråd närvarar. 

Däremot vet jag att statsministern häromveckan hedrade offren i Utøya med sin närvaro vid en minnesceremoni.

Vad kunde, om något, ha förhindrat den tragiska händelsen i Biskopsgården? Fler poliser? Eller är mordet ett symtom på något som går utöver det rent polisiära och måste diskuteras som sådant? 

Utan att vi förlorar den starka medkänslan för den gravida änkan och polismannens anhöriga. Kanske snarare tvärtom.

Stefan Löfven besökte i oktober 2020 Tjärna Ängar i Borlänge. Inbjuden på förekommen anledning. Officiellt bor där 3 500 människor, merparten från Somalia. Men vattenförbrukning och andra kommunala uppgifter tyder på det dubbla antalet, 7 000.

Tjärna Ängar är sedan länge ett så kallat riskområde plågat av mycket stora problem. Kriminalitet. Klaner. Droger. Otrygghet. Utländska studenter vid Högskolan Dalarna placeras för att bo där under sin studietid.  

Men vill flytta därifrån så fort som möjligt. Det framfördes också direkt till statsministern när han gästade verkligheten. Vissa önskar till och med avbryta studierna och åka hem. Knappast kommer de, väl återbördade, att förmedla en positiv bild av vårt land. 

De mötte ett Sverige de inte förväntat sig, avslöjar de besviket. 

Någon positiv bild av vårt land lär inte heller de hundratals danska bilister som utsatts för stenkastning i södra Skåne sprida. En  av dem skadades så svårt när en sten krossade framrutan att han förlorade synen på ena ögat. 

Löfven är väl medveten om situationen i Tjärna Ängar, liksom stenkastningen. Danmarks statsminister Mette Frederiksen, för övrigt en partikamrat, har också tagit upp det med honom. En allvarlig markering vänskapligt sinnade länder emellan.

Inför kamerorna i Borlänge nedtonar Löfven läget i den beryktade stadsdelen, menar att man inte får glömma att det även finns de som trivs i Tjärna Ängar, stolta över att bo där. 

Men hur få bukt med de allvarliga problemen - i Borlänge och även annorstädes? Vi har ökat antalet poliser, svarar Löfven. Och fler brottslingar är frihetsberövade.

Det är som om Löfven svarar på en annan fråga. Genomgående omvandlas politiska frågor till polisära. Det är hans och regeringens taktik. Migrationspolitik. Integrationspolitik. Inrikespolitik.  Lämna det till polisen. Därmed slipper Löfven att ta ansvar. 

Statsledningen drar sig i praktiken undan sitt uppdrag - och svåra beslut.

Jag fruktar att vi i gemen demoraliseras av en sådan taktik som inte ger något synligt resultat. Våldet och kriminaliteten fortsätter, har blivit ett normalt vardagsinslag. 

Vi som direkt eller indirekt drabbas blir förtvivlade, uppgivna. Vi ser ingen utväg. Inga alternativ. Inget gemensamt agerande. Rädda sig den som rädda sig kan. Men hur?

S driver inte längre någon egen politik. De siktar på att behålla regeringsmakten 2022 genom att skrämma väljarna för SD. (Som i aktuella opinionsmätningar är nästan lika stora som S.) Det är det enda de har kvar att komma med. 

De heliga korna är ju slaktade. Med hjälp av centerpartiet och de gröna. Delvis av dörrmattan till vänster.

Idag begravs en svensk polis som mördades på öppen gata under tjänstgöring i ett av de parallellsamhällen som Löfven inte förmår avväpna. Den svenska flaggan på halv stång. Det framstår i mina ögon som djupt symboliskt. 

Bild: svenskakyrkan.se

Ska det gå åt helvete, ska det gå med musik

Statsministern beger sig till Utøya med anledning av att tio år gått sen dödsskjutningarna av unga socialdemokrater. Klart han skall göra det, visa solidaritet. Men varför åker han inte också och kanske först till Göteborg och träffar den unga, gravida änkan till den ihjälskjutna polismannen?

Eller till Flemingsberg för att ge sitt stöd åt familjen till de skottskadade små barnen, fadern har ju bett om det och samtidigt bett om att få veta vad regeringen tänker göra åt all kriminalitet. Ja - vad tänker regeringen göra?

Statsministerns uteblivande, vågar han inte eller vilken är hans (bort)förklaring, kan dessvärre tolkas som att han vänder de drabbade och även  oss andra, som frågar oss oroligt vad som händer med vårt land, ryggen. 

I tv ser jag Morgan Johansson debattera - nå, "käbbla" kanske ett bättre ord - med moderaternas Johan Forssell. Den senare använder det mycket allvarliga uttrycket "inre terrorism". (Det borde framkalla ett undantagstillstånd med insättandet av militär för att skydda oss.) 

Johansson rabblar som han brukar siffror: antalet poliser har ökat, fler har frihetsberövats och så vidare. Vad hjälper det, skjutningarna fortsätter bara. Hans siffror är i det perspektivet noll och intet värda. 

Inte ger det oss polismannen tillbaka, eller andra som fallit offer för den inre terrorns besinningslöshet.

Jag brukar, som den som följer mig vet, citera framlidne ledarskapsforskaren Richard Hackman som jag lyssnade till på ett seminarium vid Harvard: "Vill man studera ledarskapet i en symfoniorkester, lyssna efter hur det låter." 

Hackman redovisade sin forskning om internationellt erkända orkestrar med världsberömda, karismatiska dirigenter. Med nyter, mytbefriad blick.  

Klokt och avkylande all ledarskapsromantik. Det kan även citeras om mitt älskade hockeylag Brynäs där tränarna kommit och gått i strid ström, minst en geniförklarad. Inte har det syns på isen, det sistnämnda. Spelet har inte "låtit" bra.

Överfört: om du skall studera det politiska ledarskapet i Sverige, lyssna inte till vad Johansson och kompani säger - utan hur landet "låter". Bara att konstatera: Sverige saknar ledarskap. Det kan bara fortsätta att gå åt fanders. 

Bild: Herbert von Karajan. udiscoverbilder.com

Mannen utan ansikte - snarare två

Under sammankomsten på det jättelika, typiskt gråtrista DDR-hotellet Hotel Unter den Linden, där nu flotta gallerior ligger, i korsningen Friedrichstraße - Unter den Linden, hade han inledningsvis givit ett smått skrämmande intryck. 

Iskall, tonen nästan arrogant, hållningen överlägsen. En maktmänniska, van att bli åtlydd.

Så som jag uppfattat honom i tysk tv när han konfronterades med tidigare agenter i Västtyskland som dömts till långa fängelsestraff för spioneri. Det var som om han tvådde sina händer, fråntog sig själv allt ansvar fast han varit deras chef. Föreföll kusligt oberörd.

Efter sittningen i hotellets konferenslokal, ett antal akademiker från Sverige och han, slog han plötsligt om. På väg ut mot bilen. Det var som att vända på en euro. Från iskall till älskvärd, beklagade sin dåliga engelska, fast den var utmärkt.

Under något års tid hade vi mejlväxlat han och jag. Långa mejl - med litteraturhänvisningar främst till Marx och Engels - om vilken utveckling som kunde tänkas efter östblockets fall. Men även mer privata saker, han berättade om resor i Norge tillsammans med sonen. 

En kontakt som jag inledde, nyfiken på honom efter allt jag läst om honom. 

Jag föreslog en träff i Berlin och han tackade ja. Han trodde det bara skulle vara han och jag, irriterades när han förstod att så inte var fallet. Men stannade kvar i rummet. Samtalet blev ansträngt.

Han kallade sig själv kommunist, även efter DDR:s fall. Och verkade inte fullt ut nappa på att dra i den från mig föreslagna tråden att diskutera en möjlig tredje framtidsväg mellan realsocialism och marknadsfundamentalism.(Kanske i bakhuvudet den fängslad dissidenten Rudolf Bahro som var inne på samma spår.)

Några dagar efter att Muren fallit framträdde han tillsammans med några andra DDR-kändisar inför hundra tusen människor på Alexanderplatz, buades under hånfulla tillmälen ut. 

Trodde han verkligen på ett förnyat, demokratiserat DDR? Han, intelligensaristokraten, en master mind, ingen respekt för medelmåttor som Honecker och andra, snarast föraktfull. Var han fånge för sina illusioner? 

Han hade flera år innan Muren föll begärt att få bli entledigad, istället för pension erhålla en lägenhet invid Spree, mitt i Berlin. Kanonläge i Nikolaiviertel med utsikt mot Domen. Jag brukar passera adressen när jag är i Berlin. Nu i sommar bodde fortfarande hans änka Andrea kvar. 

Min teori är att han fattade att det bara var en tidsfråga innan Muren skulle vara borta och något annat ta vid. Det gällde att kliva undan i tid. 

Rannsakades efter Anschluß men det stannade vid en tids kvartersarrest. Kolleger i väst, tidigare ”klassfiender”, talade för hans sak och att han borde gå fri. Underrättelsechefer delar samma professionslojalitet.

Böcker skrev han, denne högt intellektuellt begåvade. Jag inbillar mig att han såg sig själv i första hand som en intellektuell, inte som en statstjänsteman i en organisationshierarki. Han tjänade ingen enligt eget förmenande. 

Märkligt nog kom jag snart att tänka på honom, när jag ännu en gång läser om Jan Myrdals Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell. 

Han somnade in lugnt och stilla en 9 november, ett ödesdatum i modern, tysk historia.

”Mannen utan ansikte.” Förlagan till Karla i John Le Carrés böcker. Marcus Wolf, smeknamn Mischa. Chef för HVA, DDR:s utlandsspionage, men ansåg inte att hans agenter var spioner utan informationsinhämtare. I syfte att förhindra ett tredje världskrig. Nödvändiga för fredens bevarande.

Jag har fortfarande kvar ett brevpapper från Hotel Unter den Linden, ett gulnat ark. Wolf ligger begravd på samma kyrkogård som andra DDR-potentater såsom Walter Ulbricht, även arbetarledaren Ernst Thälmann. Där vilar också hans bror, Konrad. Känd regissör i DDR.

Kanske skulle jag ändå föredra Castro?

Några dagar in i december 2009, fritt från stormar i Karibien. Annars inte ovanligt denna tid på året, har jag förstått. När planet sänker sig ned mot Havanna känns det riktigt stort för mig, jag vågade aldrig någonsin tro att jag skulle få komma hit och uppleva Kuba inifrån. 

Även om jag drömt om det ända sen jag 1969 skrev en omfångsrik trebetygsuppsats i sociologi om Kuba med inriktning på vad som på den tiden benämndes "u-landsproblematik". 

Jag avslutade med en del om den "nya" nationalismen i länder som kastat av sig det koloniala oket. Kuba användes därvidlag som ett  illustrerande case. 

Genom åren hade jag följt utvecklingen på Kuba, läst böcker med en uteslutande exilkubansk, oförsonligt kritisk ansats. Recenserat någon av dem och därigenom dragit på mig Svensk-Kubanska Föreningens vrede, räknats in bland Kubas kontrarevolutionära fiender. 

Även tagit del av Proletärens mer positiva skildringar från Kuba. Dock inte sopande landets svåra problem under mattan, skall i rättvisans namn betonas. 

Något av det första jag möttes av i Havanna i december 2009 var väggmålningarna med revolutionshjältarna: Castro, Camilo Cienfuegos (mannen på bilden som dog under mystiska omständigheter i en flygplansolycka) och Ernesto Che Guevara (skjuten i Bolivia den 9 oktober 1967 när han försökte exportera den kubanska revolutionen dit).

Den karismatiske, retoriskt överväldigande Fidel Castro och hans regim förkroppsligade för mig en upplyst despotism. Inte den parlamentariska skendemokrati vi lever under. Med partier som agerar över huvudet på folket - decemberöverenskommelser och jökar - som förväntas agera lydig valboskap och inget mer.

Den upplyste despoten företräder folkets rättmätiga intressen. Till skillnad från våra svenska politiker som i praktiken, vad de än säger och lovar, bagatelliserar att människor förtvivlat ropar efter ett slut på den kriminalitet och de dödsskjutningar som dagligen förekommer. 

På Kuba igångsattes, ett inslag av paternalism och omhändertagande hör till bilden, alfabetiseringskampanjer. Högre utbildning blev med ens möjlig för tidigare utestängda barn till mindre bemedlade föräldrar. 

I dokumentären Comandante  av Oliver Stone hyllas Castro av medicine studeranden, inget propagandistiskt nummer. 

Sjukvården blev fri. Alla skulle ha rätt till bostäder och ett drägligt liv. I Löfvens Sverige har vi så kallade "fattigpensionärer" och tiggande hemlösa, skandalös åldringsvård och eftersatt sjukvård. 

Det var en regelrätt revolution 1959 som de vildvuxna skäggen ledde. Den var historiskt försvarbar, förhållandena dessförinnan fruktansvärda. Och jag kastade i uppsatsen in en mängd ovedersäglig statistik som klart visade på vad som blivit mycket bättre med Castro vid rodret.

Så till den mörka sidan. Ingen opposition tillåts inom ramen för despotismen, oliktänkande straffas, behandlas som kriminella. Ett internationellt känt fall Heberto Padilla. Konstnärlig frihet existerar inte, ej heller yttrandefrihet. 

Företrädandet - som jag inte ifrågasätter - riskerar leda till historie-idealism. Despoten och ingen annan "vet" vad framtiden kräver, uppoffringar och umbäranden förväntas av folket, i väntan på den ljusnande morgondagen. 

Vad som är här och nu - den grå samtidens vardagliga krav - försummas. På Kuba upptäckte vi snart att det var brist på praktiskt taget allt. Något som regimen skyller på den blockad som USA har vägrat att mildra. 

En vag självkritik hörs från och till, som öppnat för viss privatisering. 

"Den socialistiska människan" talade Che om - som måste fostras. De varelser som redan finns är otillräckliga, inte tillräckligt socialistiskt medvetna. Det är en auktoritär människosyn som i idealismens namn tuktar och straffar. Che lade inga fingrar emellan, hårdare än flinta.

Kanske den största faran med upplyst despotism: det utopiska inslaget. Det föder repression. 

Men min klarsyn - tilläggas skall att jag fortsätter att fascineras av det karismatiska ledarskapet, typ Castros - gör mig inte mer benägen att degradera mig till valboskap i vårt förfallna parlamentariska system, aldrig i livet. 

Även om Churchill menade att demokratin är det sämsta politiska systemet, men att det inte finns något bättre. Eller hur han nu uttryckte det. Betraktar jag dagens Sverige, blir jag inte övertygad om det senare.

Jan Myrdals födelsedag

Studsar till när jag noterar dagens aviseringar av vem som fyller år på Facebook. Jan Myrdal finns med bland födelsedagsbarnen. Ingen har uppenbarligen tänkt på att plocka bort honom från Facebook. Han skulle den dag som idag är ha fyllt 94.

Det blir nästan ironiskt. Myrdal som menade att det finns ingen som blir så snabbt bortglömd som en död svensk författare. Och så dyker han upp i FB-flödet.

Häromdagen passerades på väg hem från Stockholm Blå Tornet, Strindbergs sista bostad. Första gången jag besökte denna kändes det nästan kusligt. Allt intakt och till synes orört, om än bakom skyddande glas. 

Det var som om han bara gått ut på en av sina dagliga promenader och snart skulle återvända för att slå sig ned vid skrivbordet med pennan i ena handen, en cigarett i andra. 

Röka och skriva snabbt som attan, skrev aldrig om. Jag förstår inte hur han bar sig åt, han skrev ju alltid, oavsett yttre omständigheter som kunde vara mycket svåra.

Vem skrev bättre om Strindberg, som akademiska forskare i meriteringssyfte varit på och försökt ofarliggöra genom att krångla till med sin begreppsexercis, än Myrdal? De var samma andas barn, hatade fjäsk och lismande, gick rakryggat sina egna vägar.

Innan man börjar uppstigningen för den branta Drottninggatan passerar man Peter Weiss Plats.

Se där en annan like till Myrdal, även om de olika avseenden skiljde sig åt. Inte är de många. Och som jag också nämnde igår: Författarförbundet ägde bostäder i huset intill. Detta förbund som i sin medlemsmatrikel rymmer åtskilliga pipor som makten blåser igenom, Myrdals uttryck. 

Jag tror inte att det var Författarförbundet som ville utesluta den illojale intellektuelle Myrdal, utan Svenska PEN om jag minns rätt. 

Han kunde då reta upp dem! Satan vad han är saknad. 

Kanske bara bra att hans namn fortsätter att dyka upp på Facebook. Han får inte glömmas. 

En stor centraleuropé och hans plats i Stockholm

Stannar till och pustar i värmen, ryggsäcken klibbar, blicken fastnar i en skylt, svarta bokstäver mot vit bakgrund. Inte visste jag att Peter Weiss hade förärats en egen plats på Drottninggatan i Stockholm. 

Granne med klassiska restaurang Rydbergs, i samma hus ägde Författarförbundet bostäder. Jag övernattade där ett par gånger. 

Förbundet har inte längre kvar sina bostäder. Och jag är sedan länge inte medlem, nepotism och kotterier frodades i förbundet. Kliar du min rygg, kliar jag din. Inget för en provinsintellektuell, fjärran från huvudstadens snäva gemenskaper, som undertecknad.

Denna soliga julisöndag hänger människor med mjukglassar i näven på Weiss plats. Undrar om någon enda av dem vet vem han var. Läst eller sett något av denne store centraleuropé: konstnär (surrealist), dramatiker (Mordet på Marat, Rannsakningen) och intellektuell (romantrilogin Motståndets estetik).  

Från och till har det diskuterats om Centraleuropa är ett geografiskt område eller snarare skall förstås som en mentalitet, en hållning. I det första fallet har det väl stökats till av att Sovjetunionen ockuperade länder i öst efter andra världskriget. 

Och de förföll snabbt med stalinister vid rodret. Även de tidigare intellektuellt glänsande metropolerna i Bulgarien, Rumänien och Tjeckien. En unik kultur gick i graven. 

Nå, jag bestämmer mig för att det är en mentalitet, en hållning (och som jag ville dela). Mycket speciell. Man slår sig aldrig till ro i tillvaron, man låter sig aldrig bekvämas. Intellektuellt förblir man i exil, överger aldrig tankens illojalitet, man tillhör inte eller försvär sig åt någon. 

Och därmed blir man en nagel i ögat på Makten, oavsett vad den kallar sig. Det blev också Weiss. 

Lägg till en särartad humor, minns Kafka och Thomas Bernhard. 

Peter Weiss, född i Babelsberg utanför Berlin, var en stor centraleuropé. För stor för randstaten Sverige där han hamnade på flykt undan de bokbrännande nazisterna och deras hesa skrålande: "En riktig tysk är ingen intellektuell." 

I Sverige blev han kvar tills hans hjärta inte orkade mer, blott sextiosex år gammal avled han.

Helt rätt att hans plats ligger där den ligger, längre upp på Drottninggatan Blå Tornet, Titatens sista bostad. Men varför dessa citat från honom i gatan? Att trampas på av turister på väg till Grönan och ABBA-museet.

Zeke ger aldrig upp!

Kanske är jag en konstig en, slår det mig plötsligt. 

I Kalle Anka, som jag varje vecka flitigt läser, jämte Hemmets veckans definitiva höjdpunkt - nå, den tjatiga trollpackan Magica de Hex med sina poffbomber och ideliga förklädnadsnummer för att komma åt girigbuken Joakim von Ankas först intjänade krona hoppar jag över - förekommer ibland Zeke Varg. 

Ständigt hungrigt på jakt efter Bror Duktig och de andra knorrförsedda grisarna. Slickar sig vällustigt om munnen vid tanken på de läckra kotletter han skall tillaga när han väl knipit Duktig och hans syskon.

Men i sista stund undkommer de - alltid. Och inte sällan är tragiskt nog Zekes egen son den som listigt hjälper grisarna undgå att förvandlas till mat och hamna på Zekes tallrik. 

Det händer att gossen får assistans av den storvuxne Bror Björn som mer än gärna dunkar Zeke i huvudet med en grov kvist, framkallande en svällande bula på Zekes arma knopp.

Och så är det bara för den nederlagsdrabbade Zeke att slokörat dra sig undan och slicka såren. Tills han försöker på nytt. För han kan inte låta bli. Jaga grisar är hans natur. Och hoppet är det sista som överger en utsvulten varg som vägrar bli vegetarian. 

Är jag konstig, återvänder till inledningsfrågan, som oreserverat lägger all min sympati hos Zeke - och inte hos den lille snälle sonen som vill alla väl? Icke minst de lättskrämda grisarna som till råga på allt är hans bästisar. 

Vad känner jag igen av mig själv i Zeke, finns svaret här, som gör att jag utan minsta tvekan sympatiserar och känner med honom? Är han ett identifikationsobjekt som terapeuterna skulle säga?

Är det det, om jag försöka sätta fingret på en enda sak, att han aldrig någonsin kastar in handduken och ger upp, trots att han gång på gång snuvas på konfekten, jag menar de aptitretande grisarna? 

I den meningen liknar han Kalle Anka, platsar därmed självklart i tidningen. 

Kalle, den oförtröttlige och entusiastiske entreprenören med alla sina mer eller mindre fantasifulla projekt. Hugger alltid i sten och häcklas av de bortskämda brorsönerna, men försöker på nytt, kan inte låta bli. Påhittig som få andra ankor.

Nå, om någon är konstig så är det väl Zekes grabb, stora stygga vargens eget kött och blod. Inte för att han är så himla illojal mot farsan, sina dagars upphov, sträcker sig till att plåstra om honom när han åkt på smörj av björnen eller skadat sig under grisjakten. 

Utan det verkligt konstiga är att sonen helt förlorat sin instinkt, han borde ju om han drevs av denna delta i farsans grisjakt. 

Han är inte mer gris än varg, men mer människa än gråben, så framställs han av Walt Disney som tagit vargens själ ur honom. Undra på att Zeke från och till kan sucka högt över att äpplet i detta fall ramlat långt från päronträdet. Jag förstår honom, lider med honom - farsan. 

Vad har han gjort för ont för att få en sådan son? 

Och, förresten. Var är Zekes hustru, sonens mor? Är det hennes bortavaro som förklarar vargpojkens beteende? Söker han förlorad kärlek hos grisarna?

Jag misstänker att det ligger en symbolik djupt förborgad i denna berättelse om vargarna och grisarna, men att med tolkningsglasögon ge mig på denna får anstå till en annan gång. Säkert har någon akademisk forskare inte kunnat hålla fingrarna borta.

Bild: kalleanka.sverige.fandom.com