"Dom heter ofta något konstigt"

Nu tjötas det i statsmedierna om att Johan Pehrson tagit bladet från munnen och öppet talat illa om samarbetspartnern SD inför partikamrater från Sandviken. Inte intresserar det mig särskilt mycket. 

Men man kan ju undra om han i sin enfald trodde att han talade för obrottsligt lojala kumpaner som kniper i alla väder. Icke minst i kontakten med skandalhungrig press.

Eller sa ha det han egentligen tycker - i ett vad han trodde obevakat ögonblick långt från huvudstaden? Ingen tunga som slant. Eller var det ett listigt, dubbelsidigt drag från rådgivarna: håll SD-kritikerna inom partiet lugna samtidigt som Tidö-avtalet gäller. Var kluven!

Inte vet jag, men inte blir jag klokare av att lyssna på den där Pehrson. Någon stor talare eller god retoriker är han inte. Stapplar sig verbalt fram, krånglar in sig, kläcker ur sig plattityder. Älskar säga "sött och salt" om förhandlingar. Låter som en godispåse.

"Liberalerna" kallar de sig numera. "Folkpartiet", säger jag. 

I Sandviken var alla, ja nästan, socialdemokrater. Läraren i historia på gymnasiet, utrustad med punschnäsa och fluga som skrattande inför oss elever kallade socialdemokratiske handelsminister Lange "fula gubben", var höger. 

Jag tog illa vid mig, men sprang inte kränkt, som var och varannan är nuförtiden, till rektorn och anmälde honom. Sa dock inget till mamma. Bäst så. Hon satt i styrelsen för Hem och Skola. 

Folkpartist var någon enstaka lärare. Eller egen företagare. Ej sprungna ur de kollektivanställdas led.

"Dom heter ofta något konstigt", visste min mamma, en socialdemokratins dotter. "Det är nog taget." Hur kunde man bara vara något annat än socialdemokrat? Obegripligt i hennes röda ögon.

När min syster kom hem med en käresta som läste Expressen fick mamma nästan spader. Det gjorde man bara inte. Och när jag började medverka på kultursidan i Gefle Dagblad var det inte populärt. Svika Arbetarbladet! Och Rörelsen.

Samarbeta med en redaktör som var oorganiserad! Vad hade hänt med sonen! Var det Uppsala och universitetet som satt griller i skallen på honom? Bäst om han stannat hemma på bruket.

Nå, den där surrkusen Pehrson ger jag inte mycket för. Folkpartist eller icke. 

Bild: (c) Markus Oscarsson

"Dom kan ju inte mer än slå ihjäl mig"

Första gången jag hörde talas om den fruktansvärda, obotliga sjukdomen ALS var när folkkära SVT-journalisten Ulla-Carin Lindquist drabbats. Utan skygglappar öppet framträdde och berättade. Det gjordes ett tv-program. 

Otäckt i bild bevittna hur långt sjukdomsförloppet framskridit. Hon hade mycket svårt att andas. Modigt av henne att göra programmet.

Min mammas kusin R befann sig i ett tidigt stadium av ALS när han avled. Därigenom slapp han plågas av fortskridande nedbrytning. Sjukdomen är progressiv till sin karaktär. Kan inte stoppas.

Det gjorde ont att läsa Patti Smith i boken Apans år om hur djupt avhållne vännen, skådespelaren och dramatikern, min store favorit Sam Shepard insjuknat i ALS. Hur det begränsade honom, beskar hans rörelsemönster, dämpade hans liv. 

Gitarren måste stå orörd, utan att han spelade på den. Han älskade att rida och hålla på med sina hästar. Inte längre att tänka på.  

Och nu Börje Salming. Jag har sett honom på isen i den rätta dressen. Fenomenal. Jag tänker: hur vältränad man än är så skyddar det inte mot dödsbringande sjukdom. Som med min far och min syster. Närmast frisksportare, tyckte om att motionera och röra på sig. 

Friluftsmänniskor. Men inte stängde det cancern ute. Båda togs efter ett allt värre kroppsligt förfall med sviktande organ. Min far innan han hunnit fylla sjuttio. Salming blev sjuttioett.

Börjes bror Stig coolt flinande, som när det begav sig ende blågule som vågade stå upp mot fulspelande kanadicker, vid frågan från murvel när samma motståndare lovat ge sig på sturske fajtern nästa match, om han inte var rädd: "Dom kan ju inte mer än slå ihjäl mig."

Tuffing. Som brorsan. Bröderna kunde ryka ihop under träning. Grabbar från Lappmarken sätter sig ingen på. Förutom döden. Vinner varje gång. 

Foto: (c) Aftonbladet

Dags gå i ide

Sandviken drar ner på julbelysningen detta år. I SVT framträder kommundirektören, glömt hans namn men efternamnet lät taget, Knorrmyr eller något annat lika jolligt, och surrar om att stan vill vara ”solidarisk”. Med vem, undrar genast utflyttad brukspojke. 

Det vansinniga elprissättningssystemet? Skåningarna? Kraftbolagen?

Knorrmyr nästan darrar på rösten, påtagligt rörd över hur fina och ansvarstagande de är i gamla Viken. Jag har mer än en gång sagt att jag lämnat Sandviken men Sandviken har inte lämnat mig. Men det vete sjutton. Det finns gränser.

Rena natta. Jag höll tummarna för att anrika, farsans och mitt favoritlag, SIF skulle kunna ta sig upp i Superettan genom en bakdörr. När man oförlåtligt schabblade bort direktuppflyttningen. 

Men det förutsatte att konkande Östersunds FK, upp som en sol ned som en pannkaka, inte kunde hosta fram 10 miljoner. 

Men det lyckades man med - i sista stund. Fattar inte hur. Den riket runt ökände, för ekonomisk brottslighet dömde, Kindberg sitter väl bakom lås och bom? Sedeltrycker de själva på hemligt ställe ute på Frösön? 

Jag minns när jag föreläste om medborgarlön däruppe hos jämtarna, kan det ha varit i Krokom? Det var tider, det. Härliga tider. Eller inte.

Nu väntar ännu säsong för SIF i trökiga Norrettan, med alla dödgrävarlag som älskar när matcherna slutar 0-0. Ett par stjärnor, minst, hos rödvästarna är på utgående kontrakt, vill spela högre upp i seriesystemet. Så, goodbye till dem. Och hur ersätta dessa?

Brynäs har en "hållbarhetsdirektör", fråga mig inte varför. Han tillkännager att det obeskrivligt fula grå ställ som Brynäs spelat i ett par matcher ”inte landat bra". Nähä. Vad trodde kisen i sin enfald?

Men snön, däremot, den bara fortsätter att landa. I stora mängder. Tåg ställs in. Bussar kör fast. Lårbenshalsar bryts. 

Och nu har inrättats en gigantisk klimatfond av globaliseringens jetsettar som flög privatplan till Egypten för att frottera sig med varandra, var det hundra plan? Rena Band Aid en gång till. Tok, tok och ännu mera tok. Mina och dina pengar. Vi är inte tillfrågade, förstås.

Och i förmiddags föll de blågula i EM i curling, i Östersund av alla förbaskade ställen, mot klocklandet, som var ur-starka. Det gör mig ur-sinnig. Förlåt.

Dags gå i ide för Elakstrand. Han fixar inte dväljas i samtiden. Vintern blir lång.

Mördarna kommer inte undan

Idag för exakt fyrtiosju år sedan, 20 november 1975, kunde han dödförklaras. Äntligen var diktatorn borta. Till många spanjorers glädje och lättnad. Även människor utanför Spanien. 

Fascisten som oförsonligt förde krig mot stora delar av sitt eget folk. Inbördeskriget var nämligen inte över 1939, fast det i officiella annaler heter så. Inte i praktiken.

Idag kan man på spanska gator observera extremt småväxta, närmast knotiga, människor. Nathan Shachar förklarar det i boken Sin egen värsta fiende (2016) med att de är ättlingar till de spanjorer som plågades av att Franco bestraffade dem med svält och undernäring.

Den paranoide bödeln såg anhängare till den folkvalda republik han på 30-talet lade i blod i vem som helst. Minsta tecken som kunde tolkas som sympati med republiken, ännu mer med de röda som han innerligt hatade, och man riskerade dödas. Angivare häckade överallt.

Behöver vi på ett psykologiskt djupare plan veta vem denne Franco var? Som med Hitler och Stalin. I våra dagar den demoniserade, sjukförklarade Putin. Glöm i så fall, problematiken reducerande, historisk bakgrund och samhälleliga sammanhang.

Hannah Arendt närmade sig den nitiske byråkraten, skrivbordsmördaren, Adolf Eichmann för att försöka förstå hur han kunde utföra sitt förintelseuppdrag. Själv har jag laborerat med tolkande begrepp som brist och kompensation. Risk därmed att man legitimerar ondskan.

Gärningarna talar för sig själva vad beträffar Franco. Illgärningarna. Ständigt upptäcks nya massgravar i Spanien, hysande dem som Franco och hans hejdukar undanröjde. Underjorden tiger inte, som i Pedro Almodovars senaste film Parallella mödrar (2021).

I en mening kommer därför inte de satans mördarna, för att citera Olof Palme, undan. Inte heller Francisco Franco. För som det står i Havamal: "Ett vet jag som aldrig dör: domen över död man."

Fotot på Franco: Wikipedia

Albanien vid historiens slut

Jag minns när min gamle vän och kollega Gunnar berättade om hur han i Svensk-albanska föreningens regi full av förväntan reste till Albanien på 70-talet. 

Resenärerna togs inte, till sin besvikelse och förvåning, emot av vänskapligt sinnade, socialistiska kamrater som glatt välkomnade dem i den internationella solidaritetens namn. Tvärtom.

Bussen de färdades med utsattes för stenkastning. Samtidigt som glåpord uttalades och uppmaningen "go home" ilsket skickades mot de tillresande.

Svenskarna betraktades som lyxturister vilka som helst som nyfiket kom för att glo på det isolerade, fattiga land där "farbror Enver" styrde. Så kallades nämligen han, högsta hönset Hoxha, av sina landsmän. 

Det avslöjar Lea Ypi i sin självbiografiskt baserade roman Fri. En uppväxt vid historiens slut (Albert Bonniers Förlag 2022). Undertiteln är dubbetydig, fångar både levnads- och samhällshistoria. Trådarna går ihop, vi är unika individer men tillika samhällsvarelser.

Inte visste jag, skam att säga, särskilt mycket om det isolerade Albanien i Europas utkant. Men förvånades över bokstavsvänstermänniskor i Sverige som hängivet lyfte fram detta land som ett ideal för ett industriellt välutvecklat land som vårt. Och värt att efterlikna. 

Ville de vrida klockan tillbaka, i likhet med dem som stödde röda khmererna i Kambodja? Marxister förnekande produktivkrafter och teknik? Hyllandes det agrara och premoderna? Jag fattade nada av detta politiskt verklighetsfrämmande svärmeri.

Albanien kämpade för sitt nationella oberoende. Först mot fascisterna med vapen i hand, många av de stridande hjälteförklarades. Frigjorde sig sedan från Sovjet, därefter Kina. Med svårigheter att överleva på egen hand. 

Inte direkt Nordkoreas extremt utsatta belägenhet, men nästan. Samhällsförhållandena mycket svåra för den albanska befolkningen. 

Ypi tecknar konkret och detaljerat vardagen med varubrist och Sigurimis, motsvarigheten till Stasi, vakande öga. Ingen eländesskildring. Jag skulle säga att den är lågmäld och saklig. Så här var det, punkt slut. Hennes respekt och förståelse för medmänniskorna är samtidigt stor.

Majoriteten muslimer men religionsutövandet förbjudet enligt den av den totalitära regimen påbjudna ateismen. 

 
Och så 90-talet med ”chockterapi” och nyliberalism. Massarbetslöshet i den hänsynslösa privatiseringens spår, ”strukturreformernas” ödeläggande tid. Många försökte i sin desperation fly till Italien. I det växande missnöjets spår nära utbryta ett inbördeskrig.

Ypi är anställd som professor vid prestigefyllda London School of Economics. Om jag förstått det rätt så undervisar hon om marxismens teori. Hon träffar vänsterstudenter som hävdar att det som utspelade sig i DDR, Albanien och andra östländer var ingen ”riktig” socialism. 

Den "riktiga" socialismen återstår fortfarande att förverkliga. Jaja. Utopia lever. Dream on.

Ypis tillbakablick är varken sentimental, överslätande eller fördömande. Det gör boken synnerligen läsvärd. Hennes initierade inifrånskildring inger närvarokänsla. Utan att man som vännen Gunnar riskerar stenkastning.

Många chäfer - inga ledare

Det var sannerligen inte en dag för tidigt! Vid evenemanget Tidernas Hockeygala härförleden utsågs Brynäs till Tidernas lag. Närmare bestämt det exceptionellt framgångsrika laget 1966-1972. 

Detta kvarterslag från Gävles gamla arbetarstadsdel - inte för inte, med en blinkning till New York, kallat Brooklyn Tigers - som sopade isen så det stod härliga till med de gamla storlagen. En ny epok i svensk hockey dagades.

Uppnosigt bara förnamnet. Respektlöst. Trendsättande klapp-klapp-hockey. Ingen blåställsvariant, trots hemmahörighet i en disciplinens skorstensrykande fabriksregion, med defensiven i högsätet. Brynäsandan, mer än ett mytologiskt begrepp. Kollektivets styrka.

Undra på att nye storbacken David Sklenicka, denne isens Franz Beckenbauer, i en intervju när han med två säsonger redan nu förlängde sitt kontrakt - Gud hör bön - avslöjade att han älskar klubben.

Till Tidernas coach utnämndes Tommy Sandlin. Också ett självklart val. Ingen hans like - inte på långa vägar. Tyvärr bortgången och på tok alldeles för tidigt, fick inte uppleva och njuta av den hedrande utmärkelsen.

Jag minns en inspirerande föreläsning med Sandlin - med ordet i sin makt - när han tecknade sin utveckling tränare - coach - ledare. Det sistnämnda större och något annat än det föregående. 

Viktigt förstås med hur man i en ledande befattning uppfattar och definierar sig själv och sin roll, det fungerar identitetsskapande och förstärkande.

Associationerna far väg som lössläppta fåglar. Blåses under av en dyster kontakt alldeles nyligen med en före detta kollega - mycket klok sådan - som berättade om den döda organisation han är knuten till. Samma som jag tillhörde, gudskelov är fri från. 

Redan på min tid: för många chäfer, för lite ledarskap. Klyscha men sant: chef och ledare inte samma sak. Medvetet stavar jag det förra med ä. För att understryka fenomenets onödighet, det behövs inga chäfer. I mitt fall allergiframkallande. 

Vet att jag tjatigt nog konstaterat allergin många gånger förut, den är obotlig. Inga mediciner biter på den. Allergin har bekräftats av seriösa ledarskapsforskare, inga sådana där managementjökar.

Ledarskap är relationer och det är sammanhangsbestämt. I en organisation som den min före detta kollega tillhör, vilande på professionella medarbetare, bör och ska ledarskapet vara underlättande, skapa de rätta betingelserna för medarbetarna att göra sitt bästa. 

Ingen handlingsinskränkande kontroll, inget förmynderi. Frihet under ansvar: inte bara en klyscha. 

Brynäs IF är de bästa! Heja, heja Brynäs! 

Foto: Sandlin i MoDo:s bås, (c) Bildbyrån

Blickar från ett skrivbord

Jag sitter aldrig vid mitt skrivbord. Dessutom numera belamrat med diverse prylar, bland dem guldrovan med inskriptionen "För nit och redlighet i rikets tjänst". Trettio år tjänade jag staten. Nitiskt och redligt? Tja. Snarare statligt avlönad organisationsdissident. Men rovan fick jag.

Sittandes denna stund med min Mac i knäet - laptop gu´bevars - i min hårt slitna fåtölj i ena hörnet av rummet. Min ordentligt insuttna skrivfåtölj. Törs inte, vidskeplig som jag är, göra mig kvitt den. Vet inte vad som skulle riskera hända. Så den får tills vidare stanna kvar.

Jag har alltid undvikit skrivbord, förknippar dem med tunga förväntningar att prestera och helst något enastående. Jag förlamas av att slå mig ned vid dylika, går i stå. 

Under min Uppsalatid fann man mig med min mekaniska Facit i ett skrymsle i Carolinas källare, trots att jag tilldelats ett forskarbord. Förpliktigande sådant, bör tilläggas. I det ärevördiga universitetsbibliotek som sett stora elefanter inte dansa, men FORSKA. 

Blickar riktas från två män mot min position i hörnet. Två för mig mycket betydelsefulla personer. Existentiella inspiratörer vad gäller hur leva sitt liv som samhällsvarelse. Nå, Che´s blick förlorar sig snett åt sidan. 

Gert, däremot, möter under lugg och vita ögonbryn min blick. Fotot användes vid minnesceremonin på Konstepidemin i Göteborg den 13 september 2017. Jag befann mig i Durban, förhindrad närvara för att tillsammans med andra minnas legendaren.

Gert Nilson. One of a kind. Den oförtröttlige projektmakaren. Den maniskt kreative. Författaren till egensinniga böcker. Förläggaren på Korpen, ett Göteborgsförlag överskridande gränsen mellan konst och vetenskap. Så viktigt för sökande, odogmatiska samhällsvetare. 

Där fanns den lysande stilisten Johan Asplund, Sveriges främste sociolog. Korpen gav även ut några böcker ur min hand. Medborgarlönsböckerna framförallt, Beuysboken. 

Att hävda att revolutionshjälten Ernesto Che Guevara - i min trebetygsuppsats i sociologi, framlagd vårterminen 1970, om den kubanska revolutionen spelade han vid sidan om Fidel Castro en central roll - varit viktig som inspirationskälla? Det framkallar omedelbart fördömanden. 

Hur kan du ens nämna en sådan som Che Guevara? Blod på sina händer. Hård och oresonlig. Kompromisslös och oförsonlig. Är du revolutionsromantiker? Våldsförespråkare?

Jag brukar svara, det kan låta både platt och patetiskt: - Han gjorde skillnad under sin vandring på jorden, gör DU det? Skillnad för andra. 

Knut Lindelöf begick häromdagen en viktig text där han, åberopande Carl-Göran Ekerwald, betonade samvetets roll. (https://www.lindelof.nu/hur-skriver-vi-och-vem-skriver-vi-for/) Det individuella ansvarstagandet när "världen ser dig" som Göran Palm uppfordrande skrev.

Stämmer till eftertanke. På vilket sätt gör JAG skillnad under min jordavandring? Tar jag mitt ansvar?

Av någon anledning, som jag i hastigheten har svårt att röna ut, har jag en längre tid undvikit fåtöljen och de outgrundliga blickarna. När jag nu återupptar fåtöljsittandet far de genast som pilar emot mig genom rummet.

 

Vad läser jag in i dem? Om ändå blickar kunde tala. Kanske vill jag inte höra.