Varför bodde Östen i Helsingborg?

”Östen med rösten” kallades han. Jag tror till och med att en entusiastisk musikkritiker storstilat drog till med "Sveriges Frank Sinatra”. För hans sköna stämmas skull. Jag har alltid lyssnat på honom. Särskilt mycket som solosångare i bandet Two Good Reasons. 

Inne i mitt pojkrum på Smedsgatan i Sandviken, omsorgsfullt låst dörr, grammofonen uppskruvad på väggen av farsan. Enkom med mig själv lyssnade jag på vokalister med guld i strupen. Förutom Östen bland andra Cliff Richard (The Shadows som kompgrupp). 

Everly Brothers, finns det en bättre, mer hjärtknipande och romantisk låt än Unchained Melody?  Skulle inte tro det. Bara Elvis låtit bli att ge sig på den.

Tommy Körberg menade för sin del, under ett framträdande på numera nedlagda, legendariska CC-puben i Gefle, att nummer ett bland poplåtar skulle vara Don´t let me be misunderstood. Eric Burdon vid mikrofonen under inspelningstillfället. 

Jag kanske inte avslöjade det idoga lyssnandet, ett slags "industrispionage" för att försöka bli bättre på att sjunga, för någon. Kanske "ute" att välja just "mina" artister. Även 50-talets guldstrupar fanns för övrigt representerade. Var fick jag tag på plattorna?

Det här var under pop-eran, första halvan av 60-talet.  Östen var ju en Sune, enligt oss oklippta mods. Och en smörsångare, sjungande på svenska dessutom. Ingen Mick Jagger, direkt.

En underbar försvenskning gjorde hur som helst Östen av örhänget Twenty Four Hours from Tulsa. I Östens fyndiga version Femton minuter från Eslöv. 

Ett fantastiskt blåskomp backar upp om hur pågen får fel på mopeden, "skit i förgasaren", stannar till vid en mack, blixtförälskar sig i kvinnan som fixar hans moppe, möter sitt öde.

Han kommer aldrig fram till det Eslöv, vars ljus i fjärran han urskiljer från macken. Även huset där hans försmådda bor. En romantisk historia doppad i vemod. 

Låten föranledde hur som helst mig och min närstående att bege oss till Eslöv under en Skåneresa. Med icke föraktlig förväntan! 

Inte många minuter och steg hann det bli, innan vi med Pågatåget, och Malmötrafikens utmärkta tillsammansrabatt, flydde hals över huvud därifrån. En erbarmligt trist håla. Vi gör därefter som Östens mopedknutte, håller oss därifrån.

Nå, Eslöv förjänar äras för att två världsstjärnor i idrott fostrades där. En i pingpong, en i golf. Can you please give me both their names, ladies and gentlemen? Kanske något med Eslöv-luften som generar unik bollbegåvning? 

Skjutits har det gjorts på senare tid, Eslöv därmed med på gängkriminalitetskartan. Det numera svenska normaltillståndet. Ett sönderfallande land med en slö, överviktig justitieminister som förefaller hypnotiserad.

Helsingborg förknippar jag främst med att man tar båten över till Helsingør, förr med Sundsbussarna. Fort går det, gäller att rappa på för att skyndsamt inmundiga två röda och en grön, standardkosten på överfarten. 

Staden förbinder jag, efter att ha lyft fram färjan, med Olympia och Helsingborgs IF. ”Rio-Kalle” Svensson i mål. I samma stad bodde en blond sommarförälskelse från Brantevik på Österlen 1965. Bjöd ner mig till julen 65. Inte blev det så. Ödet ville annat.

Varför Östen bodde i Helsingborg, på Kullagatan, förblir en gåta. Han som hyllade Malmö,  växte upp på Bergsgatan nära Möllan, i en kärleksfull text, kan avlyssnas på YouTube. [1] Nå, det får bli ett ”kallt fall” som bylingen säger. Gåtan förblir olöst. Inget mer med det. 

Östen gick, samma år han skulle fylla sjuttiotvå, sorgligt nog bort i vad som förmodligen var en hjärtattack i sitt hotellrum under ett engagemang på Gran Canaria. Askan spreds i Öresund.

[1] https://www.youtube.com/watch?v=PT3eVVUxPzM

Bild: På Östen (Wikipedia), skorna (kopior av Östens egna) på Davidshallsbron (Privat).

1 maj och känslan av att vara klasslös

"Första maj, första maj / varje sliten kavaj / blir en mantel av strålande ljus / varje trött proletär / glömmer mödornas här / Och går drucken av vårvindars rus." (Hannes Sköld)

På Bruket var 1 maj en högtidsdag. En dag att varje år vara stolt över och fira. På med bästa gå bort-kläderna. Man kan se det på svartvita foton från den tiden. Långa slingrade sig demonstrationstågen. Under socialdemokratisk flagg. "Alla" var ju socialdemokrater. 

Det var normaltillståndet, som Jan Lindhagen och Macke Nilsson tecknade det i Hotet mot arbetarrörelsen (1970). Vardagen på Bruket var socialdemokratiskt impregnerad. Det var bara "konstiga" människor i arbetarklassen som blev kommunister. 

Och dem gick det illa för. Riskerade svartlistning och arbetslöshet.

Min mamma gick i första maj-tågen fram till att sjukdomen försvagade henne och benen inte längre bar. Jag tror att hon upplevde det som en stor sorg att tvingas lämna walk over. Ett svek. Medlem i partiet. 

Förärades Hjalmar Branting-medaljen för sina insatser i rörelsens tjänst.

Hennes vanartige son, som drog till Upsala och universitetet, gick i socialdemokraternas tåg en enda gång. Fram till dess var det Röd Front som gällde. Och många var vi, det var en radikal tid, morgondagarna sjöng. 

Barnen alltid med, om så i barnvagn. Förväntade sig ballonger och glass.

Kollegan och kompisen Göran Ahrne fångade, på pricken, den uppsluppna atmosfären vid samlingen på Vaksala torg i sin bok Vardagsverklighet och struktur (1981). Medan

Internationalen truttades fram på blåsinstrument. Och banderollerna togs av vinden.

Så till denna enda gång med S. Jag engagerade mig i stödkommittén för polska Solidarnosc. Vi diskuterade i vilket tåg vi skulle gå i på 1 maj för att synas ordentligt. Och S blev det. 

Ironiskt nog gick bakom oss i tåget APK, utbrytarorganisationen från VPK. Starka i Norrbotten bland övervintrande stalinister. Och de stödde Jaruzelski, mannen bakom militärkuppen med syfte att krossa de fackliga frihetskämparna och införa undantagstillstånd.

 Men inga hårda ord utbyttes. Och jag kände flera i APK, från Sociologen.

Jag har inte demonstrerat på många år. Men hjärtat sitter kvar till vänster. Idag begav jag mig upp till Triangeln, för övrigt nära där Mikael Wiehe bor. För ett appellmöte med den alerta Malmölistan, med förre r:aren, läkaren Nils Littorin i spetsen. En oförtröttlig eldsjäl.

De är rent hårresande, partiets avslöjanden av hur S i Malmö hejdlöst slösar med offentliga medel. Det ena projektet knasigare än det andra. På mammas tid var det skötsamhet som gällde, inte att kasta skattemedel omkring sig. Välfärdssamhället måste finansieras.

Ingen demonstration för mig. Hem till hotellet för att via tv:n heja på Brynäs när de fajtades mot Luleå i SM-finalen i hockey. Match nummer 6 av möjligtvis 7. Nja, det tog stopp i Lule. Ändå en strålande säsong! Men nu väntar en lååång sommar innan det drar igång igen.

Igår på färjan till Helsingør överhörde jag ett gäng pilsnerdrickande gubbar som pratade typisk värmländska. En bar en halsduk med Degerfors IF på. Jag var frestad att slå mig i slang med dem. 

Men gjorde det inte. Jag är inte en av dem. Bara att inse. Pojken som fick studera. 

Känslan av att inte höra hemma i arbetarklassen, att vara "klasslös", som Malmösonen, den framlidne Kristian Lundberg med en likadan bakgrund som min skrev, är starkare än någonsin, denna solskensbestrålade första maj i Skåneland. 

Foto: HD

Dejlige Tivoli!

Jag minns, så gammal är jag, när den svenska kronan värderades högre än den danska. Det var kurstider, det! Även när paritet rådde. Snart minns jag inte när raset skedde. Eller varför. Jag har mina misstankar. Men förmodligen kan ingen akademiskt utbildad ekonom hjälpa mig. 

När vi åker till Danmark varje höst, som vi gör sedan flera år för att njuta av Nordjylland off season och utan störande turister, har vi att stå ut med att slå på 50 procent, om inte ännu mer, när vi handlar i inhemsk butik. Det svider, jag lovar. 

Och vi som älskar den goda, danska maten! Och att hygge oss.

Numera är vi den fattiga kusinen. Länge avundades danskarna oss, samtidigt tyckte de illa om kaxiga "storebror" som fegade sig från tysk ockupation. Jag kan, förlåt mig och min billiga (sic!) själ, reta mig på danska röster som jag hör på gatorna i Malmö. 

Nu är de här och shoppar loss, danskjävlarna! 

Det hör till att vid varje resa till Malmö även kvista över till Köpenhamn med Öresundståget. Det Köpenhamn som jag en gång kände som min egen ficka, inte längre. 

Trots statstjänstemannapension köar jag, alltid långa köer, för att betala dyrt inträde till Tivoli. Idag i hällande regn.

Det hör som sagt till, annars känns det fel. Och att spisa vällagat hos Bröderna Spice. De nojsande tv-kändisarna. 

Jag kan inte med väl valda ord, saknar dem för en gångs skull, beskriva detta Tivoli och varför jag dras till det. Helst om julen, de är suveräna på att pynta och framkalla den rätta atmosfären. I den gamle mannen återföds det förväntansfulla barnet. När kommer Tomten?

Vad gör du nu, lilla du? Kim Larsen anser jag vara den danska huvudstadens store son. Vid sidan om Georg Brandes. Søren Kierkegaard? Varför Larsen bosatte sig i marsipanens Odense kan jag inte förklara. Nu är han borta, det känns så förbaskat sorgligt.

På Tivoli dog knall och fall Dirch Passer. Detta geni som aldrig fick chansen att bevisa sin storhet som dramatisk skådespelare. Det vår Carl-Gustaf Lindstedt lyckades med. I Bosse Widerbergs lysande tv-uppsättning av Lång dags färd mot natt. Även som Martin Beck.

Passer drömde om och försökte visa sin dramatiska begåvning i en uppsättning av Steinbecks Möss och människor. Publiken skrattade alldenstund den inte borde. Trodde det var samma, gamla Dirch. Sådana är de, danskjävlarna. Med det konstigaste sinne för humor.

Foto: Överst Tivoli i december 2024, nederst Brdr.Price dukar upp för frokost 2 maj 2025.

Klasskamp är inte roligt!

Att kvista ner till Skånes huvudstad har de senaste åren blivit något av ett måste för den rastlöse skriftställaren, med myror i gammalmansben och en livsmeningshungrande själ. Kreditkortet må knorra hur mycket det vill avseende det hårt belastade saldot. 

Men åter skall jag. Till det Malmö som Östen Warnerbring besjöng, hans från Fazer och andra fabriker doftande barndomsstad och där en gång Kockums varv stod.  

Tidigare en genuin arbetarstad med hamnen som en viktig sysselsättare. Fredrik Ekelund har på basis av egna erfarenheter fångat stuveriets tuffa atmosfär i boken Stuv Malmö, kom! Även framlidne Kristian Lundberg i Yarden. 

Göteborg bär på en likadan historia med varv och hamn som betydelsefulla beståndsdelar. Och min hemstad Gefle, om än i betydligt mindre format.

I det senare faller gör beslutsfattarna allt för att gömma undan att Gefle faktiskt är en stad vid havet, en plats för båtar att, såsom tidigare, ankomma. Kranar står och rostar vid inloppet. Inre hamnen skars, idiotiskt nog, av med vad som inte är en höj- och sänkbar klaffbro. 

Effektivt förvägras därmed båtar något större än en eka tillträde. Hur tänkte de skattefinansierade "folkvalda" när de tryckte ned denna bro från kaj till kaj? Förmodligen inte alls. Verkade ha "glömt" allt vad risk- och konsekvensanalys heter.

Makthavarna i Gefle måste vara svenska mästare i att underlåta att ta vara på det som förtjänar tas vara på i en stad. Kulturhistoriska vandaler. Nå, nog om detta som jag har tjatat om många gånger. Vad hjälper det. Eller andra invånares ilskna protester och namninsamlingar. 

Att strunta i vad medborgarna tycker, det är väl det som betecknas "kommunal demokrati"? Nedpräntat utan minsta ironiska avsikt.

Från hotellfönstret i Västra hamnen, i skuggan av den omdiskuterade Turning Torso och med vad som kvarlämnats av Kockums inte långt härifrån, ser jag vid klart väder bron som sträcker sig över Sundet bort mot frihetlighetens land. Fort går det att ta sig dit med Öresundståget. 

Men det var roligare att färdas "brolöst" med färja på samma vatten! Kändes mer som att åka utomlands. Kittlande. Främmande och exotiskt, med vin och öl i livsmedelsbutikerna, röd pølse och illgul citronvand. Ett annat land. 

Och ett fullkomligt obegripligt språk för andra än de infödda.

Apropå ordet rolig som betyder något helt annat på danska. En gång för många år sedan deltog jag i en konferens med arbetarrörelseforskare, de flesta rödskäggiga SF:are [1], som hölls i Rødhus Klit i Jylland, havsnära beläget. 

Utlämnat till naturen och vindpinat, särskilt om vintern. Ändå uppfriskande att vistas där bland sanddynerna. 

Semesteranläggningen, vita hus för självhushåll, fönster från golv till tak som det plägar vara i danska feriehus, den gången ägd av danska LO, förmodligen såld sedan länge. 

Apropå en socialdemokratiskt impregnerad fackföreningsrörelse. Dansk socialdemokrati är inte bättre än den svenska. Lika avsomnad och förstelnad som politisk rörelse. Mette Frederiksen en dansk kopia av Magdalena Andersson. Om än med en mer proletär bakgrund.

Två förvaltare av status quo, ledande ett parti som övergivit upproret för köttgrytorna och salongsvärmen. Långt till pionjärernas revolutionära mål för partiet. Danielsson, Palm och Kata med flera torde vända sig i sin grav.

Jag ende svensk i den pålästa församlingen i Rødhus Klit. Ombads att hålla ett inlägg. Jag var uppfylld av Sture Ring som jag lärt känna. Grafikernas klubbordförande på DN brukade verbalt dribbla runt med direktörerna på samma tidning så det stod härliga till. 

De hade inte en chans vid munhuggning med honom, den snacksalige. Att få tyst på honom - omöjligt.

Påminde om Göte Kildén, sorgligt nog död sedan flera år, och grabbarna på Volvo i Facklig

Opposition. Fruktade av de intellektuellt undermåliga bilbolagschäferna. Varje förhandling en pina för de auktoritetsbefriade Volvo-höjdarna.

När jag fick ordet drog jag frejdigt på med: "Sture Rings skildring av grafikernas kamp för jobben på Dagens Nyheter, när ny teknik skulle införas, vittnar om att klasskamp faktiskt kan vara något roligt!" [2] Där fick jag till det. Jojo. 

Men de övriga, politiskt seriösa för att inte säga gravallvarliga konferensdeltagarna, blängde minst sagt förbryllade på mig. Höjde på ögonbrynen. Vad i helvede menar svensken? Långt senare kom jag på min fadäs. [3]

Jag utgår ifrån att den pinsamma insatsen på Rødhus Klit är preskriberad. Skammens röda kinder har bleknat. Så se upp, danskjävlar (citerar von Triers Stig Helmer i Riget), snart kommer jag till København! 

Men, som jag skrev till vännen, yttrandefrihetsförsvararen Knut Lindelöf i Upsala häromdagen, det blir mer och mer en myt att Danmark är så frihetligt. Tumskruvarna dras åt i det Europa som hetsarna vill kasta ut i ett nytt världskrig. 

Danmark inget undantag att avundas från en blågul horisont. Inte längre.

[1] SF står för Socialistisk Folkeparti.

[2] Läs Sture Rings roliga (!) Typerna och den datoriserade draken.

[3] På danska betyder roligt lugnt.

Akademiker kan förstås inte kåsera!

Till en kopp snabbkaffe om morgonen, i sällskap med ett litet glas pressad citron för c-vitaminernas skull, läser jag ett kåseri av Ove Säverman i DN 250425. Det slår mig att det var länge sedan jag tog del av något från just honom. 

Men det kan förstås förklaras av att jag sällan läser DN. 

Bara om jag råkar ramla över något i det ständiga internetflödet. Och som obetvingligt fångar mitt annars kräsna intresse. Nu reagerade jag på att hans namn dök upp, det väckte nyfikenhet hos den morgonblurige. 

Tonen i texten, vars ämne är drönarkanoner (!) och där legendarer som Rut Holm och Kai Gullmar förekommer (du okunnige, googla!), är lättsam och underhållande. Typiskt och

utmärkande för ett sannskyldigt kåseri, skulle man kunna säga. Så ska en slipsten dras.

Jag har alltid känt beundran för duktiga kåsörer, nära att jag skrev stilister, ja - varför inte? Red Top, Cello och andra. (Alltid med signaturer under draporna, nej inte Säverman.) Var är de numera, förresten? I spalternas okända himmel?

Kanske bör Jolo räknas till kåsörernas skara? Jösses, nu blev det visst bara DN-pennor. Av bara farten. Nja, Cello tillhörde väl Expressen? Säkert har jag, i sedvanlig tankspridd ordning, glömt någon som förtjänar att nämnas i sammanhanget. Rune Moberg i gamla SE, kanske. 

Vad med bitvargen Johan Croneman, också DN. Men vill han tituleras kåsör? Skulle knappast tro det. Och nog borde jag komma på någon kvinna för att dämma upp gubbslemmet. Bang? Kerstin Thorvall? Annette Kullenberg? Marianne Höök? Kid Severin?

Som att dra kaniner ur trollkarlens hatt. Jag hämtar alla, gubbs som kvinns, ur minnets otäta fatabur. Säkert missar jag en och annan som borde framhållas.

Att kåsera är en svår konst. Men genren hålls inte särskilt högt bland de uppnästa och finkulturella, om jag förstått det rätt. Det anses finare att begå krönikor eller kolumner. En annan kvalitet, mer litterär. 

Kåserierna lämnar vi till dem som inte har något tungt och bestående att förmedla. Äsch. Som om det vore enklare att underhålla och förnöja! En aktningsvärd konst i sig.

Osökt kommer jag att tänka på min mor som var en fena på bordsvisor. På att rimma. (Jag har ärvt den förmågan, spontanrimmar gärna till omgivningens inte omedelbara förtjusning.) Hon var ofta efterfrågad att oavlönat "leverera" (usch för det ordet) till olika högtidsdagar. 

Särskilt när hymens band skulle knytas. Och det var festligt värre. 

Att, som min mor och på beställning, få till en bra bordsvisa med kuliga rim är definitivt inte lätt. Men inte hålls bordsvisan, i likhet med kåseriet, särskilt högt som genre. Inte är det poesi. Utan något man med vänsterhanden snor ihop och som skall skrålas vid lämpligt tillfälle.

Gunnar Ekelöf, en av våra främsta modernistiska 1900-talspoeter, även på en europeisk  nivå, beundrade oförbehållsamt dem som kunde skriva i bunden form. De folkkära rimkonstnärerna. Ferlin, Grundström och Taube. 

Han borde naturligtvis ha inkluderat Hallstahammars store son, Thore Skogman. Hejdlöst rimmande. Ekelöf visste hur svårt det är. Lättare att dikta fritt med "ojämn" högerkant.

Det slår mig att akademiker är dåliga på att kåsera. (Ulf Peder Olrog, Gösta Knutsson och Hasse Alfredson direkt undantagna.) Det berättar någonting. Akademiker sätter en ära i att lägga ut texten och vara långrandiga. Omständliga och invecklade. Kommer aldrig till skott. 

Man kan bli tokig för mindre om man försöker att dyka ner i en akademikertext. När ska den

börja? Och var gömmer sig poängen?

Skulle stilpoäng delas ur, blev det rött kort. Absolut förbjudet att skriva som en akademiker när man kåserar. Därför så svårt. Lättare skriva krångligt än enkelt. I det senare fallet lyckas nå fram till en läsare och beröra. 

Punkt slut.

Foto, SR: Cello (Olle Carle)

Medlöperiets komplexitet

I SvD 250425 recenserades två nya böcker om Jean-Jacques Rousseau. Hans

Om samhällsfördraget vet jag att jag högljutt diskuterade med studentkamrater på Skytteanum i Upsala. Och begreppet allmänvilja. 

Värt påminna om att detta skedde under rödskäggsåren. Och jag förespråkade ivrigt proletariatets diktatur som den enda sanna demokratin att försvara. 

Vad kännetecknar ett demokratiskt samhälle värt namnet? Vad innefattar fenomenet demokrati egentligen, vad bör det innefatta? [1] Tanketrådarna tillbaka till Platon och grekerna är långa. 

Historiskt har olika styrelseformer prövats. Alla enligt samhällsbärarnas självförståelse "demokratiska". Med olika inslag av rösträtt och representation. Numera ligger det väl nära till hands att sätta likhetstecken mellan parlamentarism och demokrati. Som om det vore samma sak.

I recensionen påstods att Rousseau gärna tummade på sanningen, om vi formulerar det så. Inget konstigt för en författare. Osökt tänker jag på Jan Myrdal och den inflammerade diskussionen som utbröt om hans barndomsböcker. 

Om jag inte missminner mig, hävdade föräldrarna att "så hade det verkligen inte varit", den vanartige sonen hittade på elaka saker om sin barndom, svärtade ned den och dem. Försökte de inte stämma honom till och med? 

Tjänstekvinnans son, Strindberg, torde från sin grav på Norra begravningsplatsen i Stockholm ha skakat igenkännande på huvudet. Allt går igen.

En av Jans systrar ryckte ut och slöt upp vid föräldrarnas sida, beskyddande dem och deras goda rykte. Alva var ju psykolog och expert på barn, gu´nås. Rör inte min mamma!

Jag närmar mig, efter att ha läst allt långsammare, de sista sidorna i Daniel Kehlmanns bok Ljusspel, om den tyske regissören Georg Wilhelm Pabst (1885-1967), samtida med Metropolis Fritz Lang.

Jag genrebestämmer den dokumentärroman. Inte det ena eller det andra, utan både och. En knepig genre vad gäller vilka anspråk som kan resas. Undran ligger genast där och lurar. Hur mycket av repliker, känslor och annat som Lehmann laddar Pabst med. 

Hur mycket är projiceringar? Hur mycket berättar boken om Lehmann själv, förklädd till Pabst? Vad "behövde" han ha Pabst och hans levnadsöde i Tredje riket till?

Boken är mycket givande, därför min långsamma läsning, jag som annars läser snabbt. Jag brukar hänvisa till Truman Capote med uppmaningen att inte förstöra en god historia genom att fråga om den är sann. Må så vara med det.

Jag tycker boken är en av de bästa skildringarna av medlöperi som jag läst. Vad Lehmann nämligen lyckas med, genom att skildra Pabst, som efter en tid i Hollywood där han gjort fiasko, återkom  till Tyskland och hamnade i Goebbels garn, är att gestalta en för mig tidigare icke erkänd komplexitet hos medlöperiet.

Lehmanns världsbild är inte svart och vit. Att göra det enkelt för sig och utmåla Pabst som en billig medlöpare hade inte gjort boken intressantare. Det är komplexiteten som fångar mig som läsare. Frågor ställs, utan självklara svar. 

Därmed berör den oss som dväljs i konformiteten och åsiktskorridorens Sverige, där att sjunga med ulvarna är den enklaste utvägen.

Visste Pabst vad han gav sig in på? Förträngde han det? Hade han inget val, som han själv såg det, om han ville fortsätta filma i Tyskland på det språk han behärskade? Att filma var ju hans liv. 

Efter kriget dömdes han inte, vad jag vet, för att ha varit nazist. Någon Quisling var han inte. Men vad var han, filmkonstnären som trodde sig vara "opolitisk" i sitt verkande? Cyniker, nyttig idiot, karriärist, överlevare? Vad passar bäst in på honom? Fråga inte mig.

En bok som sätter myror i huvudet på en, och är intellektuellt krävande, är en bra bok. Inte undra på att jag drar ut på min läsning så mycket som möjligt.

[1] På Gerundium (gerundium.se) kommer snart ut en mycket angelägen bok som ställer den frågan. Luciano Canforas  Den europeiska demokratins historia, i översättning av Stefan Lindgren. Jag har haft förmånen att förhandsgranska manuset.

Tidens tänder gnager

Jag fastnar i en artikel i DN (250421), märk väl för ovanlighetens skull. Eftersom det annars inte hör till vanligheterna att jag frekventerar Dagens Nonsens som vännen Gunnar Adler Karlsson döpte om de rättrognas svårtuggade huvudstadsblaska till. 

Artikelns tema, som ventileras med hjälp av forskare, är hur rösten obevekligt åldras. Både hos oss vanliga svenssons och professionella artister.

För de senare ett besvärligt problem om de har just rösten som sitt instrument. I artikeln räknas ett antal vokalister upp. 

Mariah Carey (All I Want for Christmas Is You), Tom Waits (som själv hävdat att han medvetet rökte och drack sönder sin stämma, lägg till sena krognätter, för att få den hest och raspigt cool), The Boss och flera galande celebriteter.  

Tidens tänder gnager på stämbanden, oavsett om du gör som Tom Waits eller inte. Jag kan inte låta bli att tänka Mick Jagger och ännu mer guldstrupen Tommy Körberg, popmusikens Jussi Björling, förvisso även vad gäller kroppshyddan. 

Är de två exklusivt skyddade mot röstdegenerering? Man kunde få för sig det, kanske ur önsketänkandets perspektiv. Och för att förtränga sitt eget röståldrande. 

Nå, jag vet inte om Körberg vågar skicka i väg sin röst upp mot de riktigt höga, påfrestande tonlägena i Anthem längre. Och Jagger har väl alltid låtit som han gör. Åldras inte karln? Då bortser jag från oretuscherade närbilder på hans åttioplusskrynkliga ansikte.

I den underhållande, jodå trots att det är fråga om politiskt korrekta DN, drapan berättas anekdoten om när Kris Kristofferson fick sitt allra första skivkontrakt på ett bolag i Nashville. Han trodde inte sina öron när en dirre meddelade honom det. 

Men jag sjunger ju som en groda! Jo, men en sanningsenlig (sic!), sådan. Märklig dialog. Och som om skivbolagsdirrar inte skulle prioritera den kommersiella aspekten framför "sanningen"! Sidokommentar från Elake Herrn.  

Det blev en lång inledning, men sådan är jag, en omständlig figur med en Upsala-akademikers svårigheter att komma till skott, för att tala om att jag på nytt gästar Linköping under ett par dagar. Logi, som alltid, på förnämliga Stora Hotellet mitt i stan. 

Ett traditionsimpregnerat hotell med atmosfär och det förflutnas andar i väggarna. 

Bad om ett rum högt upp, med utsikt mot domkyrkan och det torg jag aldrig lär mig namnet på. Och det fick jag (305 om någon undrar, högsta våningen). Kanon! Hotellet har insett betydelsen av gästvård.

I Linköping bor sedan många år min äldsta dotter (med barn och barnbarn), skälet till att jag reser hit. Jag vågar påstå att hon som chef på ett försäkringsbolag - notera, inget ä i stavningen för här handlar det minsann om ledarskap och inte chäfskap - gör sin farsa stolt. 

Hon praktiserar det som farsgubben försökte lära ut på sina ledarskapskurser, utan att hon därför gick någon av dem. Ibland fattade studenterna nada. (Lättare gick det med äldre kursdeltagare med yrkeslivserfarenhet i bagaget.) 

"Ledarskap startar med självinsikt. Det finns inga genvägar till ett ledarskap. Och inga genvägar till självinsikt." Vad är det för vrövl, undrade ibland de vilsna, identitetssökande disciplarna. Pluggade bedrövligt ytlig, nordamerikansk managementlitteratur.

Tillbaka till tidens tänder. Min första hustru, dotterns mor, levde senast jag var i Linköping. Nu är hon död. Konstigt att förlora en människa man umgicks med redan i tonåren. Ett helt liv har därefter passerat. En existensens vind drog förbi, svepte bort alla år.

Och så får jag veta, det gör ont, att sociologen Göran Dahl i Lund dog under påskhelgen. Vi hade kontakt från och till. Jag googlar på hans namn, finner att han var yngre än vad jag är. Flera år, dessutom. 

Foto: Taget från mitt hotellfönster i Linköping 2018, sju år sedan.