Dalmasen som gav fackpampen ett ansikte

"Dom måste ha nåt fel på fantasihålet", undslapp sig på bredaste dalmål Transportordföranden Hasse Ericson när han utsattes för ett massivt, oförsonligt mediadrevdrev. 

Efter diverse fuffens. Inte så lite heller. Missbrukade medlemmarnas pengar. Deras förtroende. 

Ericson gav fackpampen ett ansikte. Tacksam för union busters och borgerliga, föga fackvänliga, murvlar att hatiskt använda som projektionsskärm. Bortom faktagranskning. Med det utseendet var loppet så att säga kört för Ericsons del.

Kraftigt överviktig. Blossade på feta cigarrer. Fotograferades när han semestrade på en anläggning tillhörande dåvarande SAF. I solglasögon och med majestätisk pose, iförd badbyxor med mage vällande över linningen, liknade han en maffiaboss. 

Det ryktades att för att kunna komma i fråga för en plats i styrelsen - i det hårt toppstyrda förbundet - måste vederbörande härstamma från Ludvika, Ericsons födelseort. Fria Pro gjorde en sketch på det när uteslutningarna av misshagliga i Transport haglade som värst:

- "Hasse, varför kommer alla i förbundsstyrelsen från Ludvika?"
- "Vad menar du, vill du bli utesluten?"

"Hoffa" kallades han. Efter den mytomspunne, karismatiske och auktoritäre, ordföranden i amerikanska Teamsters. Den senare älskad av många medlemmar, i synnerhet lastbilschaufförerna. Var beredda gå genom eld och vatten för honom. Hatade journalister. 

Hoffa, som antagligen mördad försvann spårlöst, hade utan tvekan ett starkt stöd bland många lojala gentemot honom. Tror jag Ericson också hade. Denne sege förhandlare som kunde sitta vid förhandlingsbordet timme efter timme, till långt in på nätterna. 

Tills motparten inte orkade mer.

Förhandlade upp tidningsbudens usla villkor. En uppgift som föga intresserade drevet. Störde bilden av den njutningslystne pampen. 

När jag skrev min avhandling om facket intervjuade jag företrädare för Transport lokalt i Gefle. (Jag är numera, kuriöst nog, bosatt på den holme där fackexpeditionen var belägen.) Fick för mig att han var omtyckt och respekterad bland dem. 

Tyckte mig höra inslag av skräckblandad förtjusning. Ericson, större doer än retoriker. Resultatinriktad, i det tysta. Bortom strålkastarljuset. 

Efter att med minst sagt skamfilat rykte på ett förnedrande sätt tvingats ut ur Transport och det goda livet vände alla honom ryggen. Även ryggdunkarna. Han förklarades inofficiellt persona non grata. Placerades i kylan. 

Av alla utom en. Högst egendomligt. Förbryllar mig. 

Den ende bokhandlaren i Gefle som av en antikvariatsinnehavare benämndes "den antiintellektuelle bokhandlaren". Honom brukade Hasse ringa om nätterna när han mådde tjyvtjockt. Och ingen annan fanns till tröst eller lånandes honom ett öra. 

Kunde inte bli konstigare. Två så omaka. Led bokhandlaren med "Hoffa"? Identifierade han sig på något sätt med denna avsatte, tragiske figur som föga lastgammal lämnade jordelivet?

Men inte upphörde fuffens, mygel och missbruk av medlemmarnas pengar i och med Ericson. Det har fortsatt inom olika LO-förbund. Kommunal och andra. Som om "fackpamparna" ingenting lärt. Det goda livet frestat för mycket. 

Spelar roll. I coronatider växer medlemsstocken. Det är a-kassan man vill åt. 

Vem minns längre mannen från Ludvika?

Strö salt i längtanssåret

Tyskland, Frankrike, Schweiz och Österrike öppnar gränserna gentemot varandra. Hur det blir med gränsen mot Danmark från tysk sida förblir just nu - svenska Folkhälsomyndigheten och statsrådens mantra - synnerligen oklart. 

Den tyske utrikesministern uttalade sig om detta häromdagen vid en av dessa otaliga presskonferenser. 

Men det var så grumligt det han krystade fram att han till och med nästan slår blågula politiker. Som annars, med Löfven i spetsen, är överlägset bäst i denna gren.  

Jag blundar och försjunker. Berlin ligger skimrande blott ett par timmar bort. Teoretiskt inom räckhåll. Jag har beskådat förfärande bilder på ett ödsligt Tegel. Min älsklingsflygplats. 

Ingen verkar förstå min kärlek till denna till synes permanent tillfälliga flygplats. Men vi är många som älskar vår anspråkslösa Flughafen. Efter att legendariska Zentralflughafen Berlin-Tempelhof, med tydliga spår av Tredje Riket i sin arkitektur, avvecklades.

I oktober skall Tegel bomma igen, den nya storflygplatsen i Östberlin öppna. Efter många års svårförklarlig försening. Om jag fortfarande höll kurser i projektledning skulle jag använda detta egendomliga projekt som ett case. 

Jag tog med tårfyllda ögon och bedrövat sinne farväl av Tegel för vid det här laget många år sedan. Trodde det var kört. Men det blev snart ett kärt återseende!

Frågan är vad som händer nu. Långt därute i Östberlin, granne med DDR-flygplatsen Schönefeld, väntar Flughafen BER - Berlin Brandenburg, med undertitel Willy Brandt - på att kicka i gång. Tydligen är allt klappat och klart. 

Vi har varit flera tusen beredda att rycka ut och aktivt  - berlinare är bra på detta, jag lovar, fråga bara snuten - stoppa nedläggningen av Tegel. Det finns till och med en badge man kan införskaffa med Tegel-Retter på. 

 Läget nu ovissare än någonsin. 

Lycka är att landa på Tegel, sedan ta den alltid fullsmockade TXL-bussen in till Berlin Mitte. Kliva på U-Bahn med sikte på Dahlem-Dorf. Inställd lycka, som ni förstår. Svårbehärskad Sehnsucht.

Danmarks regering håller mig på halster. Kommer det att gå att som planerat åka dit 4 juni? Lusläser dagligen danska aviser. Håller ett öga på Stena Lines hemsida, chattar med tålmodiga i kundtjänst. 

Har återkommande kontakt med husägaren Peter beträffande Tversted, dit vi brukar bege oss varje sommar, och som lockande kan berätta: "Tversted venter på jer!"

Dagarna går, missmodet växer sig starkare.  

Mannen som tappat greppet över kriminaliteten, Löfven, leker landsfader inför kamerorna med djupt bekymrad min, pratar om dödläge hela sommaren. Inga utlandsresor. Hela sommaren! Vet inte hur fixa det mentalt. 

Om torsdagarna sänds danska serien Badehotellet på C More. Denna säsong utspelar sig under besættelsen. Det är, även om tonen nu skärps i och med tyska soldaters ovälkomnade närvaro, en smålarvig serie. Puttiputti, mest hela tiden. 

Men underbar med idel välbekanta skådespelaransikten. Man kan inte annat än stornjuta, sitta som klistrad.

Vi är väl förtrogna med det nordjylländska landskap där hotellet står. Klitterna. Havet. Ljuset. Allt. Hjorths Badehotel i Kandestederna (bilden nedan) kunde vara seriens hotell. 

Snacka om att strö salt i såret!

Inte bara en mor

En mor av Maxim Gorkij sträckläste jag under en intensiv fas i början av tjugoårsåldern när jag fördjupade mig i ryska, skönlitterära verk. Betade av en efter en. Klassikerna. 

Den som berörde mig mest Ivan Turgenjev. Och Anton Tjechov, förstås. Denne gudabenådade stilist. Åh, att kunna skriva som han! En tuktad stil, bevingad med melankoli och vemod. Men även humor. 

Bara en mor titulerades Ivar Lo-Johanssons bok om statarkvinnan Rya-Rya. Man stannar till inför detta bara. Det kan betyda olika saker. En kvinna är inte bara en mor. Men man kan också läsa det som att bara en mor duger - i denna värld.

Min vän Anne-Li i Göteborg, skarpögd och mycket klok, undrade varför jag inte på denna sida hedrar min framlidna mor med en egen text. Jag återkommer ju då och då, kanske rent av ofta, till henne. Hon är alltid med. På ena eller andra sättet.

Kanske framförallt när jag konstaterar att mammas socialdemokrati är död. Hon var ju obrottsligt lojal mot S, ända in i det sista. Ärad med Hjalmar Branting-medalj. Men skulle gråta blod över dagens förfallna S. Inte samma parti.

Kanske mest i förbifarten, kan det tyckas, har hon förekommit i mina skriverier. Nej, mer än så. Jag citerar henne uppskattande. Minns kloka saker. Hon var klok. 

Men tämligen anonym förblir hon väl ändå för den som läser om henne via mig. 

Att se sin mor bortom det att hon är ens mor, är det överhuvudtaget möjligt? Jag hörde så mycket om min mor efter hennes död för ganska snart på dagen trettiofyra år sedan. Uppskattande, för att inte säga hyllande ord. Hon växte i mina ögon till en annan.

Förespråkade tidigt kvinnliga präster, utan att därför kalla sig feminist. (Varför skulle hon göra det? Hon behövde inte den etiketten att skylta med.) Satt med i olika kommittéer och nämnder. Drev för arbetarklassen (främst dess kvinnor och barn) viktiga frågor. 

Aktiv samhällsmedborgare. Engagerad och insatt. 

Rådfrågades av systrar på bruket. Om känsligt sådant de inte kunde prata med någon annan om. Definitivt inte sina gubbar.

Eftersom min far insjuknade i mina tonår, tvingades hon spela en ställföreträdande fadersroll med en besvärlig, långhårig son som fladdrade omkring på ostyriga vägar. Det färgade vår relation. Inte sällan sammanstötningar och hårda ordväxlingar. 

Sammandrabbningar förekom redan före min fars insjuknande. Och jag har förstått att detta att vara son till en stark, för att inte säga dominant, moder färgat min syn på kvinnor. Undermedvetet, svårt att få fatt i. Men jag ger mig inte.  

Självinsikten är en livslång process som fordrar ständig tillsyn. Avslutas aldrig. Och hur ta steget från insikt till förändring? Lättare att traska blind för sig själv och sina relationer genom livet. Nja, kanske inte lättare.

Bästa minnet av min mor. Så ljust. Som om stunden höll andan. I skiftet mellan vinter och vår 1986. Mars, kanske, eller april. Hennes sista tid i livet. Kroppen fortsätter att vittra sönder, organ efter organ. Än så länge klarar hon sig utanför sjukhusets kvinnoklinik.

Vi dricker kaffe i det alltid välstädade Rummet där man helst inte skulle vistas. Balkongdörren öppen. Jag hör dripp dropp och kvittrande fåglar.

Plötsligt talar vi med varandra som aldrig förr. Känslan som smyger sig på är frigörande. Vi är inte bara mor och son. Vi är två vuxna, separata individer. Lösgjorda från varandra. Jag minns inte vad vi pratade om, endast den frigörande känslan.

I juni samma år går hon bort. Efter mycket svår dödskamp. Svår nedbruten av kräftan.

Och sedan.

Hennes skugga över mitt liv. Mina texter. 

Bild: Min mor, till höger, vald 1961 till ordförande i Husmodersföreningen i Sandviken. Avtackar avgående ordföranden, prostinnan Pontén.

Ensam och levande

 









Jag väntar på och ser mycket fram emot att få dyka ned i Åsa Sandells (bilden) essäsamling om boxning: I själ och hjärta. 

Hon  har varit kulturredaktör på HD (länge under Gunnar Bergdahl, mannen med den flotta hatten, landets bästa kultursida och alltid synnerligen läsvärd) och jag vet att hon kan skriva. 

Rolig kombination. Pugilist och kulturjournalist. Varför inte. Glöd i nävarna.

I Max-Schmeling-Halle (döpt efter den tyske hårt slående boxaren som nazisterna först tog till sig) i Östberlin blev hon stor publikfavorit när hon för ett antal år sedan fajtades mot Muhammad Alis dotter, Laila Ali. 

En riktig fajter av det renaste vatten, Åsa. Liksom en annan ringmärkt: Mikaela Laurén. Den förra dock minst ett nummer större. Ettrigare. Farligare. 

Sådan far, sådan dotter. Float like a butterfly, sting like a bee. Laila påminde med sin rörliga stil om fadern - the greatest of all times - i ringen. Teknisk. Undanglidande. Svår att nita fast. Och vann. Välförtjänt? Kan diskuteras. Domarbedömningar aldrig fair. 

Domaren bröt utan vidare spisning matchen efter fem ronder. Till Åsas påtagliga frustration. Förstår henne. Hade gärna kämpat fem ronder till.

Aldrig är man så ensam som i en boxningsring. Ingen lagsport, förvisso, där man kan luta sig mot och ta stöd från andra. Du har bara dig själv. Det vilar något existentiellt och ödesmättat över detta. Att leva det är som att kastas in i ringen. Ensam möta sitt öde. 

Åsa skriver tydligen själv: Aldrig så levande som i ringen.

Min pappa var amatörboxare som ung. Tror han var ganska framgångsrik. Gick i flugvikt. Där går det undan. Därför roligt se. Inte som i tungvikt där det lätt blir att man stångas och hänger på varann. Rond efter rond.  Femton ronder.

Pappa förärade mig ett par boxningshandskar. Bruna. Klumpiga. Kanske hoppades han att jag med min räckvidd - guld värd i en ring - skulle ägna mig åt the noble art of self-defence. Men mitt humör låg mig i fatet. Jag förlorade det. 

En dödssynd i boxning. Du glömmer garden, då smäller det. Det obevakade ögonblickets inneboende, oförutsägbara dramatik. När det avgörs. Och det blir för sent rädda sig. Livet? Igen?

Återkommer när jag läst Åsa.

Man får inte vara dum för då kan man bli väljare

Lars Beckman (bilden nedan)), bosatt i Gefle liksom undertecknad, är moderat riksdagsman. Sedan länge. Med betoning på länge. Jag förknippar två saker med denne smart phone-beväpnade man.

Han är en mycket flitig twittrare, till och med beryktad för det. Nästan manisk. Värre än Trump. Verkar ha mycket tid, i eller utanför riksdagsbänken, att sitta och fingra på mobilen. 

Han är därutöver en oförtröttlig förespråkare för arbetslinjen. Hatar idén om en medborgarlön. En grundtrygghet för medborgarna. Jag vet, för jag har stångats med honom i spalterna. 

Alla som inte är anställningsägare, eller för den delen politiker som Beckman, skall ovillkorligt ”stå till arbetsmarknadens förfogande”. 

Nivån på a-kassan får inte vara för hög. Bidragslinjen får inte segra. Beckmans nedlåtande uttryck för hur arbetslösa och sjuka tvingas försörja sig. På låga nivåer, väl att märka. Inga "jobbskatteavdrag" eller borttagna "värnskatter" i detta fall. 

Piska fram. Stå med mössan i näven och skrapa med foten. Människor skall tvingas i arbete, spelar ingen roll vilket. Bara det är ett lönearbete. Oavsett löne- och arbetsvillkor. 

Beckman lever förvisso inte som han lär. Själv är han yrkespolitiker. Går i praktiken inte med på att det är ett uppdrag som borde vara tidsavgränsat. 

För att man inte till varje pris skall frestas klamra sig fast vid köttgrytorna. Slippa arbeta - arbetslinjen. 

Två tyska sociologer, Robert Michels och Max Weber, insåg tidigt farorna med yrkespolitik - och representation. När någon skall företräda någon annan. Beckman ett sentida exempel på detta.

Politiker kan Beckman vara yrkeslivet ut. Ingen fara. Väljs han bort, väntar generös inkomstgaranti. I hans fall fram till pensionsåldern. Tillhörande den parasitära, förlåt menar den politiska, kasten behöver han aldrig stå till arbetsmarknadens förfogande.

Behöver inte söka jobb. Försöka knipa åt sig ett sådant inom den nyckfulla gig-ekonomin. Utan anställningstrygghet. 

Sedan väntar, för Beckmans vidkommande, fet pension och ett behagligt pensionärsliv utan att leta röda prislappar eller kattmatsburkar. Till skillnad från oss andra som löneslavat. Icke minst kvinnor dömda till att vara fattigpensionärer. 

Vad jag tycker om Beckman och det politik-begrepp han personifierar? Föraktlig, föraktligt.

Jag röstar inte. Man får inte vara dum för då kan man bli väljare. Och legitimera sådana som Lars Beckman. 

Är jag ens längre ”demokrat”? Vete satan. Om ett "demokratiskt system" som vårt möjliggör figurer som Beckman. 

Vad är det för fel på Horndal?

"Man ska vara intresserad av allt!" brukade min salig mor, denna starka kvinna, en smula otåligt utbrista. När pojkvaskern, knappt torr bakom öronen, undsluppit sig något fult (också hennes uttryck) om vad det nu månde vara. 

Vagt minns jag vid ett tillfälle några förflugna, sura ord om Göingeflickorna och paradnumret Kära mor. 

Ju äldre jag blivit, desto klokare. Fan tro´t, tänker någon genast. Jag försöker, jag lovar, följa min mors generöst (?) präglade uppmaning. Blandar skamlöst högt och lågt. Ena dagen se smal "konstfilm" som en filmvetare jag kände benämnde motsatsen till block busters. 

Nästa dag buskisrevy från Vallarna i Falkenberg. 

Och jag njuter av båda. 

Ena dagen längta Rügen och Greifswald. Caspar David Friedrichs vita klippor och det vidsträckta, öppna landskapet i undersköna Mecklenburg-Vorpommern. Nästa kvista i väg på krokiga stigar till Horndal i utkantssverige och handla på ICA mitt i byn. 

Med brokig snusnäsduk applicerad över näsa och mun liknar jag en desperado eller bankrånare som klivit direkt ut från en gammal western. Vilket en kassörska bakom plastskärm förnöjt konstaterade. Skriftställaren som Billy the Kid. 

Ingen upplevelsehierarki. Inget joll. Anything goes, som den där Feyerabend skrev. I ett annat sammanhang. En uppmärksammad bok som retade de fyrkantiga ordningsmännen på universitetet, med statiska metodregler på hjärnan. 

Härom morgonen i den sköna månaden maj. Fortfarande kvar i sängen. Trött, sovit alldeles för lite som vanligt. Slår av gammal vana på transistorradion, hamnar i P4.  

Brukar pröva P2 men ofta spelas så intensiv, krävande klassisk musik att man blir nervös och svettig i pyjamasen. Melodiöst och behagligt skall det förstås vara på morgonen! Att kliva ombord på den väntande dagen tillsammans med. 

Ring så spelar vi i babban. Dam i Surahammar på linjen, ombeds redogöra för vad ägna resten av dagen åt: Trädgårdsarbete. Jaga maskrosor. 

Oförargligt, kunde det tyckas. Inget att tjafsa om. Men jag slår snabbt av radion. I det till synes oförargliga göms, hör jag, en politisk dimension. Nu bortser jag från skvalradiodiskursen. Det är ju inte läge ringa och diskutera filosofiska spörsmål. 

Det kan man göra om aftonen i Karlavagnen med Stina Wollter som suveränt hanterar inringande olyckliga varelser i alla åldrar. 

Jag hör - projicerande, inläsande? - i Ring så spelar vi en folkets röst som är avpolitiserad och förslavad. En röst som är snäll. Går med på allting. Makten kan fortsätta sova lugnt.

Det försöker jag också. Men fixar det inte. 

Bara G?

Michel Foucault borrar idéhistoriskt fyndigt, en metod han var en fena på, i en av sina böcker i fenomenet examination. 

Ett fenomen som tagit sig ut från den medicinska diskursen, där det främst hör hemma, till den pedagogiska och kommit att beteckna kunskapstest.

Jag skrattade gott åt den ypperlige stilisten Lars Ragnar Forssberg när han häromdagen på sin Faceboook-sida berättade om när han tenterade - en form av examination - i ämnet estetik i Upsala. Det hela utspelade sig på legendariska konditori Ofvandahls.

Där för övrigt nämnde Foucault kunde sitta och handleda studenter under sin tid i Upsala. Som han lämnade när han av perukstockarna förvägrades lägga fram sin originella avhandling om vansinnets historia. Det såg ju inte ut som en avhandling! Heliga enfald. 

Efter en bra stunds samtalande vände sig Lars Ragnar till professor Brunius, tror jag det var, undrade försynt: "När skall tentamen börja?" Svaret: "Den är klar. Du fick spets."

Väl godkänd som man säger nuförtiden.

Som när Wittgenstein "disputerade" i Cambridge. Förespeglad av Russell och Moore att det skulle drickas te och inget annat. Han rasade när han genomskådade fällan. 

Vi var tre studenter som en kall decemberdag i slutet på 60-talet infann oss för en muntlig tentamen i U-landssociologi. Plats arbetsrummet hos framlidne sociologiprofessor Himmelstrand. Institutionen den gången belägen utmed Drottninggatan i Upsala. 

Himmelstrand reste flitigt på Tanzania och universitetet i huvudstaden. 

Iförd så kallad blå- och vitrandig murarskjorta från en modebutik, sådant där plagg som vänsterintellektuella älskade att drapera sig i, och blossandes på pipan, bjöd han oss på ett initierat föredrag om landet och mer generellt de afrikanska ländernas sociologi. 

Efter en tre timmars mycket intressant föredragning när ingen av oss studenter yttrat ett enda ord: "Ge mig era tentamensböcker så kan jag skriva in betyget."

Åker man E4:an mot eller från Sundsvall passerar man i Hälsingland en skylt som pekar mot Gnarp. Därifrån kom en studentska som läste ekonomprogrammet för mig. Ett till synes hopplöst fall. Körde gång på gång i den kurs jag gav.

Och varje gång dök hon efter att resultatet anslagits förtvivlad och inlindat vädjande med tårfyllda ögon upp hos mig: "Vad ska släkten säga? De är redan kritiska mot att jag studerar."

Men så lyckades hon vid femte, sjätte eller sjunde försöket nätt och jämnt klamra sig över gränsen för godkänt (G). Jag ropade in henne på mitt rum, anade att nu skulle hon bli glad. Kunna åka hem till Gnarp, glädja man och släkt. Hon kikade liksom under lugg på mig:

 "Bara G?"