Att leva som om man inte är ockuperad

Jag minns mycket väl Georg Klein. Känd cancerforskare i Sverige av ungersk härkomst. Undkom nazisterna och dödslägren. Det gjorde däremot inte flera av hans nära och kära. 

Sammantaget en halv miljon ungerska judar deporterades under Adolf Eichmanns handfasta ledning. Enligt flera initierade vittnesmål var Eichmann inte bara en underhuggare som gjorde sin plikt, en kugge i det stora maskineriet som han nedtonande framställde sig själv under rättegången i Jerusalem. 

En version av honom som förmedlades i klassikern Den banala ondskan av Hannah Arendt, på plats i Jerusalem. Men som inte exklusivt berättar hela sanningen om den extremt lojale skrivbordsmördaren. 

Eichmann var i högsta grad en drivande och handlande figur som inte slösade bort sin ämbetstid på att tänka. På kort tid deporterades Ungerns judar. Förintandet skyndades på, kriget var på väg att förloras för Hitler och kompani.

Det är djupt fascinerande, jag finner inget bättre ord, att få slå följe med Klein till det tyskockuperade Budapest våren 1944. 

Han vandrar långsamt genom den ockuperade centraleuropeiska staden an der schönen Donau i sällskap med en flicka, åka kollektivt är förbjudet för den med gul stjärna på bröstet. 

Jag läser Kleins essäsamling Pietà som e-bok. Har också laddat ned Jag återvänder aldrig. Klein skriver påtagligt ofta om döden, är upptagen av den. Citerar dem som till skillnad från honom togs till Auschwitz. 

Bland dem Primo Levi, mest känd för boken Är detta en människa?, som överlevde lägret men inte skuggan från Auschwitz med Bruno Bettelheims ord. Skuggan hack i häl på alla överlevande. Aldrig blev man som överlevande fri från Auschwitz. Slutstationen enligt någon.

Liksom undertecknad fängslades Klein av Peter Nolls självutlämnande bok Den utmätta tiden. Noll vägrade behandling, radikala kirurgiska ingrepp, när dödande tumörer uppdagats. 

Han ville leva, med betoning på leva och inte bara överleva, sina återstående dagar utan att vara "en urgröpt kanot som ingen paddlar i". Jag citerar fritt ur minnet. 

Jag tipsades om Noll, uppmanades läsa den snarare, för många år sedan av en kollega som en afton lite förstrött hade börjat bläddra i boken och sedan inte kunde lägga bort den. Utan sträckläste den under en natt tills solen gick upp. Helt tagen. Liksom Klein. 

En medryckande bok, en hyllning till det enda liv vi vi har, utmätt och övergående, skriven av en dödssjuk! Det kunde tyckas paradoxalt. 

Klein manar oss återkommande till ökad dödsmedvetenhet, memento mori, för att den vägen stärka livsviljan. Instämmer - på ett principiellt plan. Men hur göra? Lätt att ökad medvetenhet om livets korthet och dess upphörande, som ingen av oss undgår, framkallar dödsångest.

På relativt kort tid har jag förlorat fem generationskamrater, tre i kräfta. Döden kryper närmare och gör sig obehagligt påmind, blinkar med ett kallt öga till yrvaken ångest. 

Försöker tänka som en motståndshandling: vad är värre än döden? I det ultimata perspektivet bleknar det mesta man annars hänger upp sig på och gör till bekymmer, krymper till ingenting. En stoisk och sund hållning om man förmår intaga den. 

Det som dröjer kvar av Kleins essäsamling och borde uppfattas som ett rättesnöre: att i största existentiell närvaro leva det vardagliga livet trots hotfulla yttre omständigheter, i Kleins fall riskera sändas i väg vilket ögonblick som helst för att mördas. 

Osökt går tanken till mina akademiskt utbildade vänner i Ramallah på Västbanken som lever helt vanliga medelklassliv som om de inte var ockuperade av Israel. Som om de inte så fort de rör sig på Västbanken fastnar i ockupanternas check points med förnedrande bemötande. 

Jag förstår inte hur de klarar det. Men, förstås: vad har de för val? Under mina veckor på Västbanken, två vistelser som gästföreläsare vid universitetet, avsåg jag fråga dem om hur de orkar med att ha det som de har, men jag gjorde det aldrig. Kanske vågade jag inte. 

Bild: Skammens mur mellan Israel och Västbanken.  

Böcker jag inte tänker läsa

Två aktuella, uppmärksammade böcker. Två författare (nå, en av dem anlitat skrivhjälp) som kallar sig feminister. Två privilegierade medelklasskvinnor, ofta förekommande i offentlighetens strålkastarljus. 

Inte tänker jag läsa Metoo-rörelsens mest extrema härförerska Cissi Wallins bok Allt som var mitt. Och som förlaget hon först vände sig till, vilket det nu var, inte vågade ge ut, fruktade ett kostsamt utfall av en domstolsprocess. 

Wallin förstår jag mig inte på, hon har fastnat i blind hämndlust bortom alla juridiska utslag, all vett och sans. Bokens utgivning finansierar hon själv (eller kanske hennes välbeställde make), vilket tyder på att hon anser den angelägen. 

Virtanen, en gång stjärna på Aftonsnaskan, som hon är ute efter att hämnas på, han skall inte komma undan enligt Wallin trots att han är friad i rätten, tyckte jag alltid var en opportunistisk, ointressant Södermalmsjournalist, med ett opålitligt, ovårdat utseende. 

Det ursäktar självklart inte vad han gjorde mot Wallin, vad det nu var, det lär vi väl aldrig slutgiltigt få veta, version står mot version. 

Föredettingen Mona Sahlins Makt-lös, egendomlig titel men kanske illavarslande på ett inlindat sätt, avstår jag också med lätthet ifrån. Hoppas hon på en comeback? Gud oss hjälpe i så fall!

Sahlin, som vräkte ur sig det idiotiska om att det är sexigt att betala skatt, förstår jag mig ännu mindre på än Wallin. En närmast bisarr figur, till synes utan inre kärna och kompass, och som förstås bör hållas borta från allt vad inflytande och politisk makt heter. Skadlig därvidlag.

Att den kvinnan faktiskt kunde blivit statsminister, om inte choklad och annat kommit i vägen (nå, det låg annat bakom säkert) som en insats från en högre förnuftig makt, framkallar rysningar. 

Jag scannar Adlibris och Bokus. Noterar att e-böckerna, jag har alltmer blivit en e-bokläsare om än sporadiskt, stigit markant i pris. Deckarna på e-listan, påfallande många, tröttnar aldrig folk, finns det ingen anledning att intressera sig för. Författarnamnen avskräcker.

Då går jag hellre till bokhyllan, letar fram och läser om Chandler och Hammett. Eller Mickey Spillane. Det är grabbarna hela dan, det. En fröjd att läsa från första raden. 

Italienska Ferrante lockar en smula. Men har man läst en bok av henne, om det nu är en hon, känns det som om man läst alla ur hennes hand. Det behöver inte vara fel i och för sig. Och till Italien, där hennes böcker utspelar sig, kan jag längta. 

Jag som var en bookaholic. Kan det vara åldern? (Fånig undran.) En tilltagande indifferens i sinne och huvud? I så fall borde det vara ett efterlängtat tillstånd i en samtid som bara blir allt galnare och värre. Varför bry sig, lägga manken till? Better stay calm, cool and collected.

Samtidigt som jag skriver detta råkar jag kasta ett getöga på tv:n som står på. Utan ljud. I rutan Löfven, Dumberg och den där socialministern, Hallon någonting. Deras läppar rör sig. Herregud, vilket miserabelt gäng. 

Jag skakar på huvudet. Och detta skall vara vår statsledning? I ett kritiskt samhällsläge.

Nä, nu upptaga sökandet efter en ny tv-serie att kasta sig in i. Doc Martin ser vi för tredje gången. Nyss avslutade vi en tredje gång Wild at Heart. Det är grejer, det. Ett avsnitt kvar på Ulven kommer i DR. Liksom Patria om baskiska ETA.

Fotnot. En av mina läsare påminde vänligt nog om att man kan låna e-böcker på bibblan. Nu gjort. George Kleins Pietà. Klein var mycket beläst centraleuropé. Fascinerande levnadsöde. Undgick nazisternas dödsläger.

Bild: Wikipedia

Välkommen i klubben, Bruce!

Ingen möjlighet trycka in en cd i min MacBook Air. Ställer till det när jag behöver livas upp av härlig gammal svensk film med Thor Modéen och de andra grabbarna. Ja, damerna icke att förglömma, förstås. Huskorsen de spelar. Med magnifika Julia Caesar i spetsen. 

Måste leta fram en gammal dator som motvilligt, nästan protesterande, tuggar igång. 

Men så råkar jag i mina överfulla hyllor finna en cd-spelare jag glömt att jag hade. Batterier i och den fungerar! In med Bruce Springsteens senaste cd, Letter To You (ett tonsatt brev till publiken inbillar jag mig), som jag förärats av min yngsta dotter. 

Epidemiolog och som jag konsulterar när det gäller aktuella virus och annat.

En grundton på plattan, säger man fortfarande platta?, som slår an hos mig där jag sängliggande sent om aftonen börjar lyssna medan bister novembervind tjuter runt husknutarna. Ett åldrandets, det långt gångna livets stilla och avklarnade vemod förmedlas. 

Inte så mycket skogshuggarbröl som det annars lätt blir när Bruce drar igång. Orgel och saxofon i kompet, självklart. Max Weinbergs auktoritativa trumspel. Clarence Clemons saknas, sedan alltför många år. 

The Boss som Springsteen en gång kallades har sällat sig till oss andra i 70-klubben, född samma år som jag. Skivan spelades in förra året när han fyllde jämnt. Inte känner han sig bekväm med det. Lika lite som vi andra klubbmedlemmar. 

Att åldras inget för mesar, visste Bette Davies.

Bruce är mycket medveten om var han existentiellt befinner sig. Konstnärligt äger han förmågan att bearbeta det. Och som psykoanalytikern Jacques Lacan betonade: vi måste symbolisera och sublimera, jag lägger till leka. 

Hantera våra liv som de skapande varelser vi är, annars riskerar vi sjunka in i obearbetat mörker. Musik och ord befriar. Liksom leken, vi får därför aldrig sluta leka. Vad barnslig du är! som Herbert klagande brukar säga till skrothandlarpappan Albert. Självklart, säger jag!

Last Man Standing heter en av låtarna. I en intervju med Springsteen vittnade han med sorg i stämman om alla musiker han som ung lirat med och som en efter en lämnat detta jordeliv. Bruce är the last man standing.

När jag berättar för min dotter om intervjun ser hon en parallell till mig. Den patientgrupp jag för tjugo år sedan tillhörde, inte många i densamma, var drabbad av en sällsynt tumörtyp benämnd mantelcellslymfom och vi blev försökskaniner vad gäller oprövad behandling. 

Vad mig beträffar på Onkologen på Ackis i Upsala. 

Min läkare Hans, högt ansedd lymfomspecialist, avslöjade långt senare hur han gått tillväga med vågade behandlingsmetoder. Men vad göra? Hur annars rädda mig? Och det lyckades. 

Han har aldrig tyckt om mina tjatiga frågor om hur många som fortfarande lever av mina medpatienter och hur många som återinsjuknat. Tja, den senare undran besvarar han. Men döden inget favoritämne bland onkologer. Trots att yrket skuggas av liemannen. 

Kanske är jag som Bruce the last man standing.

Åter till cd:n och den starka livskänsla den trots, snarare tack vare det melodiösa vemodet frambringar hos mig. Bruce kan, han. Välkommen i klubben, Bruce! Keep on rockin´! 

November inte min månad

Jag gör som Kung Tosse, vänder blad. Almanackan jag får som prenumerant på Kalle Anka ljuger inte. November har nu infallit. Disig och grå. Inga väderleksförhållanden som muntrar upp den sedan barndomen lågt stämde Skriftställaren. 

Allhelgonahelgen snart avslutad. Granris och ljus sattes på graven i Österlövsta där min farmor och farfar vilar på det som måste vara en av Sveriges vackrast belägna kyrkogårdar.  

Som det sladdbarn jag är kom jag för sent och träffade ingen av dem. Farmor gick bort tidigt, födde fram tio barn, ett dog redan i späd ålder. Nu återstår ingen av syskonskaran. 

Farfar gick bort samma vecka jag föddes. Enligt ryktet var han högrest, hans barn däremot kortvuxna, förmodligen arvet från modern. Farfars gener hoppade över en generation och hamnade hos mig. 

Men det var inte från honom jag ärvde en skepsis gentemot kortvuxna män, livsfarliga som chäfer. Med stort och omättligt kompensationsbehov, Napoleontyper. Det slår aldrig fel. Fråga dig själv om du haft med kortvuxna chäfer att göra och du ser att det stämmer. 

Min sista chäf, öknamn Råttan, var en synnerligen lömig typ. Aldrig raka rör. Underminerade genom att i parodin på "medarbetarsamtal" tissla och tassla om vad kollegerna sagt. Vägrade på direkt uppmaning namnge dessa skuggfigurer.

Nå, uppfattningen om kortvuxna män ärvd från min idol i detta korta jordeliv, morfar. En annan reslig man som ingen chäf i världen vågade sätta sig på.  

Efter Österlövsta till Sandviken och mina föräldrars grav. Står sedan med gökboetmössan av en kort stund i minneslunden där min syster vilar. Det faller alltid in ett alldeles särskilt ljus över minneslunden varje gång jag uppsöker den. 

Och jag anar en närvaro, inte mer än anar. Men det räcker. Behövs inte mer än så. Saknaden efter min syster är stor och den vaga aningen tröstar en smula. Kanske finns hon någonstans. 

November är inte min månad. Kyrkogårdsmånad. Att dö är att resa en smula från grenen till fasta marken. Orden hämtade från Stig Dagerman som vilar i det Norduppland som halva jag härstammar från, på pappas sida. 

Han skrev också om den död som övervintrar. Månader må komma och gå men döden består.  Ingen undgår den. Senast Jan Myrdal. Så trist tänka han är borta. Han har alltid känts samtida.

En efter en och allt tristare blir det

Det redan glesa ledet fortsätter obönhörligt att glesna. Sven Stolpe. Sven Delblanc. Lars Gustafsson. Och nu Jan Myrdal. Jag läser dödsrunor över den sistnämnda i Folket i Bild/Kulturfront, Aftonbladet och Expressen. 

Nota bene, samtliga författade av män. Inga yngre sådana. Om detta kunde man spekulera, det avstår jag ifrån. 

Konstaterar vänligheten i runorna, kanske som det förväntas vid dödsfall. Men inget som Myrdal oreserverat  skulle uppskatta. Vänlighet luktar gärna falskhet. Och snart kanske gamarna träder till. När den döde inte kan gå i svaromål. 

Nu sover den fruktade polemikern som aldrig skrädde sina ord, klarspråk vem det än gällde. Brutalt och rakt på a´ la förebilden Strindberg, inget intrigerande bakom rygg, annars det vanliga i detta land. 

Det värsta är att det blir så fruktansvärt trist när sådana som de ovannämnda försvinner. De utgjorde sannerligen en bristvara, något sällsynt i denna samförståndets kvävande nation. Det är något väsentligt som plötsligt saknas i det offentliga rummet. Fönster som stängs.

Tystnaden blir djupt betydelsebärande.

Vad man än tyckte om Myrdal, och tycktes gjorde det mycket i hela hans aldrig stillastående liv, och hans ställningstaganden, så ofta på tvärs mot den goda smaken, så stimulerade han ens eget tänkande. 

Hans radikalt annorlunda analyser, aldrig först fingret i luften, aldrig något hänsynstagande eller inlindande, gjorde det inte lättare för en att förhålla sig till världshändelser, tjänade inte den intellektuellt lättjefulle. 

De röda khmererna i Kambodja. Massakern på Himmelska fridens torg. Man tvingades tänka ett varv till, ordentligt och kritiskt granska hans omedelbart provocerande uttalanden, problematisera sin egen behändiga ideologiska förförståelse. 

Han var nyttig för ens huvud, det huvud som behöver motstånd för att inte fastna i försanthållanden och trygg politisk hemvist.

Jag hörde honom senast våren 2019 i ABF-huset i Stockholm, under ett seminarium ägnat honom, när han en passant menade att kvinnorna haft det bra i DDR. Jag hörde honom däremot aldrig tala till försvar för dissidenterna i DDR och deras rätt till systemkritik. 

Hans försvar för förintelseförnekaren, som han förenklande och förminskande rubricerats, litteraturprofessorn Robert Faurisson, hans rätt till sina åsikter och att yttra sig, provocerade förstås de rättänkande som har klart för sig på förhand hur det är och hur man bör ställa sig i olika frågor. Utan vidare diskussion och tvivel. 

Handgripligen attackerade de Faurisson, inbjuden till Stockholm för att tala. Han skulle hålla käft, enligt de rättänkande. Basta. Knytnävsslag utdelades. 

Och så när Myrdal  medverkade i en av alternativmedias publikationer! Brunsmetning omedelbart. Strunt samma vad han skrev, det avgörande var den rysliga, icke rumsrena publikationen han medverkade i, det räckte för att fördöma. Pestflagg fram!

Läsa kritiskt vad han skrev, varför det? Som så ofta: attack mot personen Jan Myrdal, snarare fantombilden dekorerad med okvädesord och nedsättande omdömen. Enklast så. 

Hos mig stannar Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell  kvar som hans viktigaste verk. Hans idoga försvar för den illojale och refraktionäre, den illojalitet gentemot makten som  kännetecknar varje sann intellektuell. Illojalitet som ett hedersbegrepp. 

Men vi har förstås inte många intellektuella i Sverige, däremot pipor som makten blåser igenom som Myrdal skrev. Själv konfronterades jag med piporna inom högskolevärlden, tretton gick det på dussinet. 

Stora öron riktade uppåt, predikande lojalitet och underkastelse gentemot organisation och stat framför lojalitet mot profession och kritiska tänkande. Värda förakt och inget annat. 

Det blir bara tristare och tristare i detta land. 

Pandemin en ny litterär genre?

Jag har hört talas om henne förut men inte kommit mig för. Således den allra första boken jag läser av Zadie Smith, Aningar. En samling kortare essäer, vardagsnära och lättillgängliga upptäcker jag när jag väl börjat läsa. 

Stil är att insistera, enligt Françoise Sagan. Smith insisterar på ett lågmält sympatiskt sätt.

Numera läser jag med fördel e-böcker. Och denna kostade under hundringen. Inget att tveka om. 

Men ett helvete att ladda ned. Först måste ett mystifikt program som heter Adobe någonting laddas ned och det i flera, för att inte säga många led. Varje led inte glasklart vad gäller hur göra för att komma vidare. 

Som vanligt är det nära att jag svärande som en borstbindare ilsket kastar in handduken. Jag saknar allt vad tålamod heter och är dessutom teknisk idiot. Ger upp vid minsta motstånd. 

Men hänger mot alla odds i denna gång, förvånar mig själv. Och lyckas till slut! Med benägen hjälp av den vänlige Filip på Adlibris. Vete sjutton hur jag gjorde. Men lyckades få till det. 

Nå, det ser fult ut på skärmen enligt mitt förmenande, inte som med de två tidigare böcker jag laddat ned. Senast Johan Croneman. 

Strunt samma. På´n bara. 

Smiths bok är rykande färsk. Skriven under den rådande pandemi som förefaller bara bli allt värre. En politiker i Berlin kräver enligt Berliner Zeitung att polisen skall få göra hembesök. Oklart varför. Rena Tredje Rikets Gestapo. 

Eller Stasi när dess hejdukar förstörde livet för DDR-medborgarna.

I Tyskland vaknar dock folket när det upplever att det tummas på rättsstaten och demonstrerar på gatorna. I Sverige sover det förslavade folket vidare. Anything goes. Snälla staten, låt oss bara få veta vad vi skall göra. Och inte. 

I Smiths bok de uttryck och uppmaningar vi intill tjatighetens gräns vant oss vid under detta onådens år från och med våren: två meters avstånd. Tvätta händerna. Nedstängning. Skyddsutrustning. Flockimmunitet.

Kanske kan vi snart tala om en pandemi-genre om andra förlag än Bonniers hänger på. Osäkert. Svårt nog ändå utan att behöva läsa om det.

Aningar väcker med sin urbana förankring längtan återse New York. The big apple. Besjungen av Woody Allen i tidigare klart sevärda filmer. Men det lär dröja innan jag sitter i ett plan på väg ned mot JFK. 

Ingen vet när denna förbaskade pandemi är över. Om någonsin. Syndafloden väller över oss på alla kontinenter. 

Det senaste dråpslaget i pandemins spår är uppskjutna SHL-matcher. Brynäs mot ärkefienden Leksand. Brynäs mot Djurparken. Det talas i det första fallet om januari någon gång. Perkele, det är ju en evighet dit! 

Hur överleva utan Brynäs, även om Peter Andersson inte blev den frälsare som förutskickats? 

Irriteras av att Bokus och Adlibris sortiment av e-böcker är så präglat av deckare, författade av sådana jag inte har den minsta lust att lägga hårt beskattade pengar på.

Lutar åt att jag beställer Ferrante och laddar ned, håll tummarna i så fall!, trots att jag tycker den är för dyr. Och Ferrante förutsägbar. 

Den allvarsamma lekens store stilist

Plötsligt upptäcker jag det. Hjalmar Söderberg står staty utanför Kungliga Biblioteket i Stockholm. Prydligt klädd, finklädd skulle man kunna säga, stajlad på nutidssvenska. Ekiperad för att flanera, visa upp sig för huvudstadens borgerliga åskådare. Välansad mustasch. 

Till det yttre en oklanderlig gentleman. 

Första gången som jag noterar statyn där på hedersplats. Vet inte hur länge den stått där, men däremot att jag passerat genom Humlegården många gånger. Utan att ha något ärende in till KB. Carolina Rediviva i Upsala var mitt bibliotek under de akademiska utforskningsåren. 

Första kontakten med Söderberg skedde i gymnasiet, kan det ha varit i första ring, i svenska-ämnet. Martin Bircks ungdom skulle läsas och redogöras för enligt påbjuden mall. Inte uppstod någon omedelbar affinitet mellan mig och författaren. 

Sigfrid Siwertz Mälarpirater som samtidigt avhandlades slog däremot an, öppnade pojkrummets fönster. En svensk Huckleberry Finn och Tom Sawyer. Hissa seglen och ut på vattnet, äventyret väntar! Vuxenlivet må dröja länge till. Det som förstelnar och desillusionerar.

Att det inte genast tände till mellan mig och Söderberg tror jag hade mindre med boken att göra. Och mer med sammanhanget den lanserades i. 

Lektorn i svenska gjorde sitt bästa för att döda intresset för de svenska storheterna, "kvinnohataren" Strindberg och de andra. Dessutom avskydde han mitt långa hår, klart tydligt i hans bemötande av mig, liksom det syntes i slutbetyget i ämnet. Vi hade svårt för varandra. 

Trots det måste han sätta A på min studentuppsats. Allt annat en skandal. 

Den allvarsamma leken hamnade i mina händer några år senare. Och så var jag fast, ohjälpligt fast. Vilken ung man och obotlig romantiker kan väl inte identifiera sig med huvudpersonen Arvid Stjärnblom och hans olyckliga förhållande med den åtrådda Lydia? 

Med kropp och själ känna sig som, ja vara Arvid? 

De får inte varandra, för att tala med min salig mor, Arvid och Lydia. Hon som alltid önskade att så skulle ske när två människor förälskade sig i varandra. Att det skulle sluta lyckligt. Och att de skulle vara snälla mot varandra. Så som de var i Min värld.

Bitterljuvt från första sidan till sista i Den allvarsamma leken. En bok att med hjärtat läsa om och läsa om på nytt. Njuta av medan vemodet mjukar upp sinnet. 

Boken självbiografiskt grundad.  

Stilisten Söderberg fick jag på köpet när jag slukade Den allvarsamma leken för att uttrycka det vanvördigt. Inte många som klår honom på svensk botten. Åh, att kunna skriva som han. Skapa sådana utsökta sentenser. Skriva så tuktat och välbalanserat. Aldrig ett onödigt ord. 

Ur Förvillelser och direkt ur minnet: Klockorna i Jakob sjöngo och dånade, det var en gammal diktare som begrovs. 

Minns plötsligt en anekdot, nedtecknad i någon av hans böcker. Söderberg var tillsammans med några yngre författare bjuden till Strindberg i Blå Tornet på middag. Strindberg var nyfiken på dem som skulle ta över efter honom. Nja, inte ta över, det kunde ju ingen. 

Väl utanför dörren efter avslutad middag grips Söderberg av en impuls, vänder sig om och fångar ett par ögon i brevinkastet. Titanens misstänksamma blick. 

Bild: Albert Bonniers Förlag.