Vi ger oss inte, vi tar om!

Som vilset sökande tonåring i den lilla stålskodda staden i skuggan av Verket försökte jag mig på att läsa Herman Hesse. Boken ifråga, en pocketutgåva med ett giftgrönt omslag vill jag minnas, var Siddharta. 

Den knep mig inte med hull och hår. Snarast förbryllade den och spädde på vilsenheten där jag hängde i mitt pojkrum med väggrammofon och bäddsoffa med lock. 

Det dröjde innan jag kom att läsa Der Steppenwolf. Den boken fångade mig på ett sätt som Siddharta inte förmådde. Kanske borde jag läsa om den sistnämnda. För att travestera Herakleitos: Man läser inte samma bok två gånger. 

Jag är inte samme läsare. Den vilsne tonåringen är borta. Han försvann någonstans i det förflutna. Om än inte spårlöst. 

Lars Gustafssons oreserverade kärleksförklaring till Västmanland, Strövtåg i hembygden, titeln får mig att associera till Heidenstam, även till det tyska begreppet Heimat, avslöjar, utan att författaren bekymrar sig över det, att han återanvänder delar av sina texter. 

Han ekonomiserar skulle en företagsekonom säga. 

Det krävs att man uppmärksamt läser honom på nytt, ett antal av hans verk för att urskilja det, vilket jag också ägnat mig åt under pandemin.

En tolkning av en dikt av Gunnar Mascoll Silverstolpe, som G håller högt men ändå etiketterar minor poet,  har jag stött på i minst två böcker. Vad gör det, tolkningen är uppslagsrik, bär herr Gustafssons speciella signum. Ingen läser och tolkar som den egensinnige herr G.

Hans favoritord återkommer som ett slags markörer: egendomligt, naturligtvis, utmärkt för att bara lämna tre exempel. 

Hans, jag höll på skriva charmiga sätt att reservera sig när han begår ett omdöme eller påstående, är alltid ytterst elegant. Det är ta mig tusan klass. Att det är egocentriskt kryddat? Ach so. En Lars Gustafsson fri från egocentricitet, en sådan herre finns bara icke. 

Det andas en lätthet i han stil, en avspändhet som är mycket tilltalande. Det verkar så enkelt för honom att få till det. Naturligtvis (!) ser det bara så ut. Mycket arbete bakom. Omskrivningar. Filanden. 

Sedan jag började blogga i mars 2017, efter att Stefan Lindgren (jag medverkade några gånger i hans 8 dagar)  föreslog mig det har över 900 inlägg lagts ut. Just nu försöker jag att välja ut ett mindre antal till en e-bok. Funderar med mycket huvudbry på urvalsprincip. 

Jag kan inte låta bli att snubbla över upprepningar. Jag har vissa favoritämnen, käpphästar kanske Johan Asplund skulle ha sagt, som jag återkommer till. 

När jag inte skriver vet jag, under självinsiktens kalla stjärna, att jag har en tendens att upprepa mig, säga samma sak två gånger, som om det inte räcker med en enda, kanske litar jag inte på att budskapet har uppfattats av mottagaren. 

Vad vet jag. Men tjatigt torde det vara för den som adresseras. Som vore jag mitt eget eko. 

Huruvida Lars Gustafsson mycket medvetet återbrukade eller om det måste skrivas på förströddhetens konto, det vet jag icke. Hans publikationslista är extremt lång, kanske omöjligt att inte skriva samma sak blott en första och sista gång.  

Och det är ju egendomligt (!) nog lika bra varje gång! Som hade man aldrig läst det förut. 

Vi ger oss inte, vi tar om! För att ungefärligt citera herr G. 

Bild: Löpande band. SvD.se

Bevisar att berlinare blir man

Läser som e-bok Ales Stegers Berlin (på Rámus förlag som givit ut Nobelpristagaren Louise Glück) med en textsättning utan pardon. Inga indragningar utan en obruten, framvällande textmassa, så som det brukar se ut i Thomas Bernhards högintensiva böcker. 

Men det förtar inte läsupplevelsen, jo kanske något. Ställer hursomhelst stegrade krav på koncentration och fokusering. Men mödan värt besväret, jag lovar. En härlig bok!

Att sida upp och sida ned tas till Europas hjärta, den stad jag älskar mest av alla, med det exakta angivandet av och påminnandet om välbekanta gator och platser blir som att hälla salt i öppet sår. Sehnsucht, längtan, flyger in i sinnet. 

Varje morgon slukar jag Berlintidningarna i ett allt svagare hopp om att den staden eländigt ockuperande pandemin, eller kanske snarare restriktionerna den föranleder och legitimerar, snart skall börja retirera och det bli möjligt resa till Berlin igen. Om än inte längre landa på kära, gamla ruffiga Tegel. 

Men icke. Mutti förutspådde häromdagen att det samhälleliga undantagstillståndet - jo, jag kallar det så för vad är det annars detta mardrömsliknande läge - kommer att länge bestå. Den bemaskade staden sluter sig i ängslan, vänder mig ryggen. 

Steger har sitt ursprung i Slovenien, sökte sig mot Berlin och stadens själ utifrån som många andra. Det har sagts för länge sedan att Berlin är exilens och flyktingarnas förlovade stad. Främlingarnas. Man föds inte till berlinare, man blir det. 

Och nog har Steger som Skriftställaren blivit berlinare, han är initierad som få när han med kreativ och öppen blick strövar omkring. Både i stadens västra och östra delar. Inget förefaller undgå honom. 

Jag brukar säga att mellan Berlin i sig och den som med den rätta blicken påkopplad betraktar staden - där finns Berlin. Är ni med? Varken fantasi eller realism, utan något som framkallas i ett det fria skapandets mellanrum. 

En författare som Steger har fattat galoppen liksom Walter Benjamin, Alfred Döblin, Fassbinder och andra föregångare. Wim Wenders icke att förglömma. 

Som en i staden icke född berlinare är man varken turist (en urberlinare kan stöna: vi överlevde fascismen och kommunismen men fanken vet om vi fixar turismen) eller bofast med vaneblick, förhållningssättet är mer vaket och aktivt. 

Varje promenad på nyfikna fötter en upptäckandets exkursion. Vad väntar eller gäckar bakom nästa hörn? Det är oskrivet. 

Hela tiden ett nytt Berlin. Framtidernas stad läste jag hos någon, alltid nya projekt som föds. En smula egendomligt med tanke på historiens närvaro på varenda fläck, staden är ju historiskt kontaminerad.

Steger uppmärksammar mig på att jag missat, nej det har jag inte utan försummat, det märkliga Teufelsberg i Grunewald som uppfördes genom att efter krigsslutet 1945 togs tillvara resterna efter det hiskeligt sönderbombade Berlin, stenar och grus, hur mycket som helst. 

En höjd på över hundra meter, ett konstgjort berg. 

Den egenartade poeten, en av mina stora favoriter, Gottfried Benns bostadsadress sökte jag en gång upp med hjälp av en liten behändig handbok förtecknande adresserna till Benn, Ulrike Meinhof, Grosz och andra av primärt intresse. 

Men graven, där han vilar tillsammans med hustrun Ilse som levde ända in på 90-talet och överlevde maken med trettionio år, påkallar ett besök. På en kyrkogård belägen i Dahlem, den stadsdel där FU håller till och där jag har mitt logi under mina Berlinvistelser.

Med eller utan vaccin, det får bara inte dröja alltför länge innan vi återses, Berlin och jag. Via den nya flygplatsen som efter flera år av högst besynnerlig fördröjning nu äntligen öppnat. Långt ute i öst. Det kommer att kännas annorlunda efter alla år med Tegel.

Ensam söker inte ensam

Jag tror på den ensamma människan / på henne som vandrar ensam / som inte hundlikt löper till vittring. Gunnar Ekelöf

Var inte lojal mot någon. Var endast och uteslutande lojal mot ditt eget tänkande. Inget finger försiktigt upp i luften för att känna efter vart opinionsvinden blåser. Ingen sökarlampa för att försöka urskilja väggar och ramar på gällande åsiktsdiskurs. 

Inget skådande mot falska auktoriteter och uppburna namn. Alla sådana namn skrivna i vatten.

Lojalitet ett fult ord i alla sammanhang utom detta, det har till och med tagit sig in i organisationslivet. Lydnad och anpassningsförmåga värderas och belönas, påbjudet ansvarstagande. 

Men du svarar bara inför dig själv. Ingen annan. Du är ditt eget ansvar. 

Du kommer inte att gå fri i din illojalitet, du kommer inte undan. "Man" (enligt Martin Heideggers definition), de andra, kommer att stämpla dig som det ena eller andra. Flocken accepterar inte den illojales position. Du löper med eller leder. Annars stöts du ut. 

Äger du styrkan att leva som en illojal? Är du beredd att betala kostnaden? Illojalitet kan kosta dig försörjning och yrke. Inte blott ditt rykte och hur de andra talar om dig, öppet eller bakom din rygg. 

Det svåraste den inre kostnaden, när du börjar tvivla på dig själv och det gnager, de andra har flyttat in i dig. Frestande att sluta vara illojal, det kostar för mycket. 

Den illojale har bara sig själv. Den illojale är ensam. Illojalitet är ensamhet. 

Utan att kunna identifiera andra ensamma, levande eller döda, som dock aldrig kan bli följeslagare, samtalspartners, ställföreträdare, riskerar illojaliteten bli en tröstlös ökenvandring. Ödet tillser därför att en annan ensam korsar ditt spår. Det visar sig.  

Mycket tidigt i morse, medan staden vaknade, ett svagt ljus spred sig på novemberhimlen, kom jag, utan att kunna ange varför, att tänka på den den tyske författaren Botho Strauss (bilden) som "vänstern" och de rättrogna i Tyskland haft stora problem med. 

Strauss - illojal som dramatiker, författare och tänkare. Flockens konstgjorda, inneslutande värme varit honom främmande. Han har aldrig efterfrågat den. 

En passande etikett för att stämpla ut honom söktes och de andra fastnade för "radikalkonservativ" (denoterar "höger", "reaktionär", kanske "kryptonazist"). Den föder associationer till andra fördömda, ensamma i samma kategori som Strauss. 

Ernst Jünger, Gottfried Benn. Inte för inte med ordet i sin makt på det tyska språkområdet. 

Jag vet inte om det var detta som drev Botho Strauss att tillsammans med sin son flytta ut på landet, det  var länge sedan, till Uckermark utanför Berlin, välja den sociala ensamheten - likt Robinson Jeffers som valde den amerikanska västkusten. Men det är ett skäl gott nog. 

Mer än en gång har idén funnits hos mig att försöka kontakta honom där i Brandenburg. Men jag har inte kommit till skott. Och jag inser denna novembermorgon att den bör släppas. Ensam söker inte ensam. 

Tärande, sa Bill. Dom är tärande, sa Bull

En läsare kommenterar min text (201125) om det föreliggande förslaget i Gävle kommun om att det skall vara slut på gratis bussresor för pensionärer. Han kan inte låta bli att associera till socialdarwinism. 

De starka favoriseras, de svaga offras. Makten avgör vem som är vem. Försöker sedan att, som statsministern i Sverige, med fagra ord skyla över den iskalla verkligheten. Den som har ögon att se med låter sig dock icke luras. Eller anförvanter på institution. 

Jag är, trots stark olust, benägen att betrakta det som händer i landet, kanske bättre tendenserna, genom det anförda begreppet. De gula korten, som i Gävle berättigar till fria bussresor, är en mindre sak i sammanhanget. 

Var för guds skull inte fattig i Sverige! Var för guds skull inte gammal! Inte i medelklassens jobbskatteavdragsparadis. Lägg till fastighetsspekulanter och börshajar. 

Jag minns en förmiddag i Lund andra halvan av 90-talet. Jag var nedbjuden för att tala om medborgarlön för en publik huvudsakligen bestående av arbetslösa kvinnor. 

I samma veva förekom flitigt i offentligheten gamla rödskägg, tidigare leninister och stalinister som radikalt vänt kappan efter vinden och över en natt blivit nyliberaler och enögda marknadsextremister, fördömande alla tärande. Förr kapitalisterna men nu perspektivbyte.

Tärande till skillnad från de närande. Dit de väl räknade sig själva, tillhörande den snackande klassen som de säger i Danmark.  

Ett kraftigt brännmärkande, med grova ord, av vad de gamla rödskäggen etiketterade bidragsmissbrukarna. Subventionerade företagare räknades dock inte dit. Och inte kungahuset. Enbart de arbetslösa. Och sjuka med pengar från försäkringskassan. 

När jag, i det rådande repressiva klimatet, pläderade i Lund för att människovärdet måste frikopplas från löneslaveriet och att ingen i salen naturligtvis var tärande hände något i de lyssnandes blickar. Jag glömmer det aldrig. 

När man dessa dagar tar del av vanvård på vårdhem, med döende gamla, är det frestande att som min läsare peka på 30-talet och nazisternas elimineringsprojekt. Förmodligen är det att dra det för långt. Historien må döma och avgöra vad som egentligen hände. 

Jag minns Anderz Harnings groteska satir Mogadondalen med klappjakt på gamlingar. Håller verkligheten på att överträffa eller närma sig satiren? Det var lätt att skaka på huvudet är Harnings våldsamma överdrifter, men idag?

Åldersdiskriminering, åldersfascism, har vi sedan länge i landet. Kanske vore det ur statsfinansiell synvinkel lika bra att kategorisera alla över sjuttio som riskgrupp och sätta Mogadondalen i händerna på ansvarsfulla byråkrater? Eller Jersilds Grisjakten. 

Land skall med avskiljande byggas. Alla måste ta sitt ansvar, som statsministerns mantra lyder.

Tärande, sa Bill. Tärande är dom, som Bull.

S skulle kunna sälja sin gamla morsa

I Gävle har man som pensionär kunnat åka gratis på bussarna mellan klockan 0900 och 1500 på vardagar. Med hjälp av ett gult kort (bilden). 

Nu föreligger ett förslag, det skall klubbas i kommunfullmäktige 30/11, att det skall kosta 280 kronor per år att skaffa detta kort. Det är en stor summa för alla som i Löfvens Sverige betecknas "fattigpensionärer". 

Ett ord som framkallar berättigad vrede eftersom det handlar om människor som arbetat hela livet, många av dem kvinnor (nota bene med en regering som skryter med att titulera sig själv "feministisk.) 

Människor som i avsaknad av bil, ofta med svårigheter att röra sig, behöver bussen skall nu straffas för detta. 

7,5 miljoner kronor "spar" den sittande majoriteten i Gävle, S tillsammans med Mp, C och L, in genom att beröva pensionärerna gratis bussresor. Ett struntsumma i en kommunal budget omslutande 6,3 miljarder. Det gör förslaget särskilt provocerande. 

Herregud, nog finns det bättre saker att "spara" in på än de gula korten! Den övergödda kommunikationsavdelningen till exempel som aldrig gjort någon människa glad eller lyckats visa att den överhuvudtaget måste finnas. 

När den väl stuckit ut har det varit genom sådant som omedelbart dragit löje över staden. Med den förre chäfen i spetsen. 

Kommunledningen anser sig dessutom ha råd med ett stort antal människor som lever på socialbidrag, försörjningsstöd på nysvenska, en brant stigande kostnad för skattebetalarna. Men man kan inte öppet skriva om detta, då stämplas man xenofob och rasist. 

Den stolta S-parollen Gör din plikt - kräv din rätt gäller uppenbarligen inte här. (Man kunde hävda att alla vi som gjort vår plikt och jobbat hela livet har rätt till det gula kortet utan att tvingas betala extra för det.)

I och med januariöverenskommelsen kan det inte bli tydligare att S gör allt för att behålla makten. Med hjälp av små partier som skaffat sig ett politiskt inflytande som inte på långa vägar står i proportion till deras storlek. 

Ett exempel de afghanska männen som nu i praktiken tydligen skall beviljas amnesti utan erforderliga asylskäl. Rättssäkerheten undermineras. 

S är beredda att sälja sin egen gamla (!) morsa om det skulle krävas. Löfven forsätter att trolla med truten genom att gång efter annan utstöta "det är inte acceptabelt" eller "det är inte okej" alltmedan samhället förfaller och gamla dör på eftersatta vårdhem. 

Han vet naturligtvis vad som sker i och med vårt land, tro inte något annat. Därmed framstår han som en ren och skär cyniker. 

Dessa som S med berått mod sviker, i det större sammanhanget är det gula kortet en bagatell, tillhör S väljargrupper. Jag skulle önska att de nästa gång de har chansen helt sonika vänder det (S)vekfulla partiet ryggen. Men jag är inte så säker på det. 

Folket hukar sig med lojalitetskopplet på.

lOm det ändå kunde börja dyka upp en massa grånade fripassagerare i Gävle som med Dario Fo utbrister Vi betalar inte! Vi betalar inte! Räkna med mig. 

Det frihetsskapande vemodets poet

Det är egendomligt, skulle Lars Gustafsson säga. När jag var inlagd på Akademiska sjukhuset för att genomgå en stamcellstransplantation, i syfte att rädda mitt liv, kom jag i samspråk med en mycket ung, tuggummituggande överläkare med en iPad i näven och som ledde det hela. 

Vi samtalade, fråga mig inte hur vi hamnade där mitt under pågående behandling i det kylslagna sterila rummet, om moderna amerikanska poeter. Ginsburg, Ferlinghetti, Ashbery och andra.

Verserade ord växlades som vore det ett litteraturseminarium på universitetet medan behandlingsrummet starkt luktade blod från påsarna han haft med sig på budcykel.

Han lånade ut en tjock samling dikter med amerikansk poesi till mig, ombesörjdes av en sjuksköterska för jag träffade honom aldrig mer. Jag läste dikterna, förtrogen med alla poeterna, medan jag låg strängt isolerad, på grund av infektionsrisken, på Hematologen. 

Från fönstret anades mellan träden Studenternas klassiska arena. Ljuden från isen inbillade jag mig att jag hörde. Skrev några rader om detta som UNT publicerade. 

En av poeterna var jag inte särdeles förtrogen med: Louise Glück. Årets Nobelpristagare i litteratur. Det lilla förlaget Rámus i Malmö, de små kvalitetsförlagen är omistliga i Sverige, ger ut henne. 

Jag börjar under grå novemberskyar läsa samlingen Ararat (originalutgåva 1990, i utmärkt översättning av Stewe Claeson 2020) medan jag som vanligt lyssnar på barockmusik och blir snart till mig av förtjusning. 

Jag har alltid älskat poeter som förmår åstadkomma det allra svåraste: skriva enkelt utan att det är det. Ni förstår säkert vad jag menar. I det enkla, bara där, bor det djupa, det vardagslivet fördjupande. 

Hänvisningarna till filosofer och andra tänkare känns helt självklara. Poeten har bruk för och använder dem. Utan att pråla med beläsenhet och försöka plocka poäng hos en bildad läsare. 

Inte som hos Katarina Frostensson, aktuell med försvarsskrifter för maken, kryptiskt och svårtillgängligt. Riktat till en mycket smal liten krets. Med påhängda referenser, som en kritiker skrev häromdagen. Hon pyntar texten.

Pentti Saarikoski, med sin enkla fast den sålunda egentligen inte är det, stil har alltid varit min stora favorit. Nu ställer sig Glück jämte honom. Tilltalar mig avskalat, utan ett uns av påstridighet, jag tycker mig höra en röst som bara är hennes. 

Det stilla vemodet, den mjuka eftertänksamheten, de försiktiga okomplicerade reflektionerna om döden mitt i livet, kanske en följeslagare redan från början.

Om man förmår skriva om döden som Glück, blir den möjlig att förhålla sig till. Blott genom poesi. Mörkret och förtvivlan avväpnas. 

Till A, som tragiskt och på det grymmaste sätt förlorade sin son för ett par år sedan, och som så gott som varje dag lider och sörjer skickade jag ur Ararat:

"Själen är som all materia; / varför skulle den förbli intakt / troget behålla sin form / när den skulle kunna vara fri?"

Vi spred min svärfars aska i Indalsälven utanför Sundsvall, en klar och underbart vacker höstdag. Jag skickade med honom när askan flöt ut över det stilla vattnet: - Nu är du fri, äntligen fri.

Glücks smått vemodiga poesi, med den ofrånkomliga döden närvarande nästan på varje rad, är frihetsskapande. Jag finner inget bättre ord för den. Hon skriver inte i motstånd mot döden, hon skriver med den. Om man nu kan säga så. 

Hjärtat bakom andan

Jag erkänner. Utan förbehåll. Jag är gammalmodig. Jag är en romantiker. Jag är en nostalgiker. Jag tycker att det var bättre förr. Samtiden skaver. Jag hör inte hemma i den, jag är en främling. 

Det känns som att befinna sig på en främmande planet, eller hur nu norrbaggen Obstfelder skrev. 

Jag är gammal nog att ha sett Gävles stolthet flyga fram utomhus på legendariska Isstadion. Inte frös man! Hur skulle man ha kunnat göra det? Det oförvägna liret värmde. Brynäs sopade isen med motståndarna så det stod härliga till. 

Häromdagen publicerade på Facebook förre GD-journalisten Ulf Kriström, som skrivit flera utmärkta böcker om det segerrika laget och dess spelare, en bild tagen uppe på den forna arbetarstadsdelen, var annars, föreställande Håkan Wickberg, Tigern Johansson, Lill-Strimma Svedberg och Hasse Dahllöf. 

Sorgligt nog blott den sistnämnde, Länsman kallad, fortfarande i livet. Satt bakom ratten på bussen till Grisslehamn och båten till Eckerö en tidig morgon när vi klev på. En mycket bra start på en dagskryssning. 

De fyra på Kriströms bild, från 60-talet inbillar jag mig, hade civila yrken i botten, var inte högavlönade proffs på heltid som nu. Det var inte  pengarna som fick dem att dra på sig den vackra Brynäströjan. 

De brann för klubben, under tröjan klappade ett Brynäshjärta. Nyckeln till lagets segersvit. 

Men idag? När kosingen skjuter stolta ideal i sank. Det värvas in spelare utifrån för obegripligt stora pengar. Och tränarna? Jag minns när jag under en paneldebatt överraskade Leif Boork som då var tränare: - "Älskar du Brynäs?" 

Jag tog honom på sängen i ett obevakat ögonblick. Inte avgav han någon kärleksförklaring till Brynäs. Tror han på fjollträskdialekt hummade något obegripligt om Hammarby. Och en sådan engagerade man som tränare! 

Det förekommer en anekdot om att Håkan Wickberg fnös "jävla invandrare" om Tord Lundström. Han var ju från Kiruna...

I dagens lag hör jag Brynäshjärtat klappa främst hos två spelare: Kungen, det vill säga Anton Rödin. En ledargestalt. Jag skulle inte byta honom mot någon annan i SHL. 

Och så Niclas Andersén. Den senare en hårding på sin backplats, ofta farligt nära botbänken. Alltid på post för sitt lag - för Brynäs.

Kan man inte klona dem? Nej, hjärtat skall nog sökas hos de juniorer som gläntar på dörren till A-laget. Glöm importerna, ge unggloparna chansen. Minns Silfverberg, Järnkrok och de andra när de trädde fram. Orädda och framfusiga på isen. 

Det blev guld, förstås. I sann Brynäsanda.