Senior till er tjänst!

På hemväg från natursköna friluftsområdet Högbo Bruk*, runt tre mil från Gefle, passerar vi anrika Vasaskolan (bilden nedan) utmed Norra Kungsgatan mitt i stan. 

Jag var, antagligen i egenskap av den lokala offentlighetens Gossen Ruda, inbjuden att gästföreläsa (förbrylla, kanske tankeprovocera) i den pompösa byggnaden några gånger. 

Faktiskt inte för totalt ointresserade elever, som jag nervöst befarat när jag handsvettig med darrande knän stegade ned från Brooklyn för att träffa dem, tvärtom. 

Och trots att gubben Ekstrand vid ett tillfälle "showade" en fredagseftermiddag, i misstanke om att eleverna skulle vara okoncentrerade och pirriga inför helgens tjo och tjim. Men icke. 

Jag tror att jag vann deras engagemang, inte med käpphästen medborgarlön, även om idén väckte elevernas intresse och lust vrida och vända på den.

Utan efter att en kvinnlig elev räckt upp handen, missmod i stämman: - Jag vill satsa på att bli mimskådespelare efter studenten. Men mina föräldrar tycker jag ska skaffa mig en riktig utbildning som leder till ett riktigt jobb. Vad ska jag göra?

Snabbt och spontant från den grånade föreläsaren: - Byt föräldrar! Jubel i aulan från gymnasisterna med den oskrivna framtiden ruvande runt hörnet.

Det fanns en allvarlig underton. Själv drömde föreläsaren i ungdomens flydda dagar, som uppmärksammad solosångare i ett popband, om att helhjärtat satsa på musiken. 

Men vågade inte. Och vad skulle hans strävsamma föräldrar ha sagt om han vågat avslöja sin hemliga dröm, ha musiken som yrke! Vafalls? Han hade bums fått höra: - Skaffa dig först ett riktigt arbete, du Lars!

Apropå musiken - och Högbo. The one and only, Jimi Hendrix, ekvilibrerade uppe i Högbo. Scenen riven, inte minsta lilla kulturhistoriska snutt på skylt om den celebra gästen. Jag försummar aldrig att kvirra om detta. Satans kommunvandaler! Historieglömskans lakejer!

Under ett av gästspelen på Vasaskolan bad jag att få beskåda den famösa lektorstrappan. Det vill säga den trappa som uteslutande lektorer tilläts beträda på den gamla, goda tiden. Adjunkter gjorde sig icke besvär! 

Det krävdes doktorsexamen, helst från Upsala universitet förstås, för ett lektorat. Detsamma anständigt betalt, en lektor hade råd med både stor lägenhet i stan och sommarnöje ut mot Bönans fiskeläge. "Guldkusten", med skyhöga huspriser idag, forna NHL-proffs spekulanter. 

Dessutom besatt samme lektor obestridlig, samhällelig auktoritet. Det var "fint" att vara lektor.

Allt borta. Inte mycket värt numera att titulera sig "lektor", intellektuella yrken står inte högt i kurs i kulturskymningens land. 

Betydligt bättre, inkomst- och statusmässigt, bli en sådan där "inflytare" eller "youtubare". Ja, herregud. Jag säger ingenting, så har jag ingenting sagt.

Hur kunde detta förfall ske - antiintellektualisering, dekvalificering och deprofessionalisering? Ondskefulla politiker, listiga byråkrater, ödets nyckfullhet, tjocksmocken Göran Perssons fulspel i samspel med likasinnade? Nej, till syvende och sist genom passiv medverkan. 

De utsatta lät det ske - utan nämnvärt motstånd och protester. Som med min och alla statsanställdas usla pension. Försämringen av pensionssystemet kunde bara ske genom att vi lät det ske. Näven knuten i byxfickan, det är lydiga Svensson, det. 

För att dryga ut allmosan från staten har jag, entreprenören spirar som aldrig förr i mig, startat firman SENIOR TILL ER TJÄNST. Jag erbjuder golfspelare en caddy-coach-protokollförare till ett rimligt paketpris. Hund inget hinder. 

Välkommen kontakta mig för offert! F-skattesedel finns.

PS. Coola hunden Bosse, på bilden, ställde trots värmen villigt upp för en illustration.

*Hör och häpna, en sommar planterade jag och andra sommarlovsungar träd med bruket som arbetsgivare.

/Även publicerad på lindelof.nu 2024-08-07/

Matlaget som solidaritetshandling

 

Jag vågar nog påstå att jag sett alla Ken Loach´s filmer. Varenda gång berörts av hans radikala tilltal på vita duken. Han tillhör mina stora favoriter bland samtidens regissörer. Med starkt socialrealistiska och samhällskritiska filmer som Jag, Daniel Blake (2016) och Sorry We Missed You (2019). 

Alltid på arbetarklassens sida, utan att det blir plakatpolitik eller proletärromantik av det. Med skådespelare som direkt hämtade från vardagsverkligheten. Inga amerikanska, ansiktssläta ”skyltdockor”.

Sorry We Missed You fångar den växande gigekonomins grymhet på kornet. När du förväntas vara stand by tjugofyra timmar om dygnet, mobiltelefonen måste alltid vara på. Totalt utlämnad till arbetsmarknadens godtycke.

 Ingen som helst anställningstrygghet, daglönarsystemet har återuppstått och var är facket? Förödande effekter på hälsa och familjeliv. 

Loach hyser, om jag förstått det rätt, sympatier för trotskismen. Hans film Land och frihet om det spanska inbördeskriget, med sin skarpa kritik av stalinisterna, hur de enligt filmen inifrån målmedvetet splittrade folkfronten mot Franco, beskylldes på sina håll för ensidighet. 

Jag har sett filmen flera gånger, dessutom fördjupat mig i samma inbördeskrig. Nog har Loach sina poänger, men bilden av varför folkfronten förlorade detta blodiga krig, som drog till sig frivilliga från hela världen, kan nyanseras.

Länge har jag velat se hans senaste film The Old Oak (2023). Namnet på en sådan där typisk, gammal brittisk pub i ett gruvsamhälle som föröddes av Thatcher i hennes klasskamp mot de militanta gruvarbetarna. 

Kolgruvan lades ned, av en blomstrande working-class community blev ett spöksamhälle utan framtid och hopp. 

Arbetslösa män hänger dagligdags på puben, försöker dränka sin besvikelse i pints. Och letar syndabockar att skylla sitt bittra öde på.

Äntligen kan jag se filmen, gratis, på Cineasterna. Men lite av en besvikelse blir det. Syrianska flyktingar ankommer den lilla staden i norra England. Möts av rasistiska tillmälen från invånarna. 

Men så kommer någon på att man ska laga mat tillsammans, den vägen lära känna varandra. Utan att kunna prata med varandra, språklig förbistring råder. Matlag, som under den stora gruvstrejkens tid. Först maten, sedan moralen, som Brecht skrev.

Jag kan förstå Loach, anar hans kroniska förtvivlan över hur de undertryckta ger sig på varandra istället för att sluta leden och ta gemensam strid mot överhet och makt. Samma visa som på 80-talet, när ”scabs” förgiftade och bröt sammanhållningen.

Loach, jag dristar mig till att sätta en femma på att hans alter ego är den varmt medmänskliga pubägaren som sliter som en hund för att få det att gå ihop och har allvarligt funderat på självmord, vill visa hur solidariteten konkret kan se ut i praktiken. 

Det känner jag stark sympati för.  Han vill demonstrera att solidariteten går över etnicitetsgränser, övervinner främlingshat och räddhågad småskurenhet. Bara de som rids av det senare vill, lägger manken till. 

Filmen känns inte, vad ska jag säga, riktigt trovärdig. Annars Loach ́s adelsmärke som filmkonstnär. Den berättar, förbaskat hantverksskickligt som alltid, om Loach ́s vackra dröm om hur det skulle kunna och borde vara i en migrationens gränslösa, senkapitalistiska värld. 

Han släpper socialrealismen. Hans främsta tillgång. 

Men hjärtevärmande är filmen på sina ställen. I en iskall samtid. Varför kunde det inte vara så här "enkelt"?

/Även publicerad på lindelof.nu 2024-08-05/

Förtroendebranschen och anarkisten Ekstrand

Si där, en äkta socialist. Eller hur nu Olof Palme under ett välformulerat högtidstal uttryckte det vid avtackningen av Gunnar Sträng (bilden) som rörd över de fina orden torkade sina tårar. Den forne agitatorn som ägde ett stenhus i Gamla stan. 

Och som pekades ut som kund av en av flickorna ingående i "bordellmammans" stall. Hon visste inte vem det var när hon gjorde detta. Angav endast att kunden var en man med trasiga kalsonger och gummisnodd runt plånboken. 

Det senare var Sträng känd för. Han kunde identifieras. Men i likhet med andra toppolitiker som varit kunder hos samma bordellmamma skyddades han av sina kompisar vid makten. Affären lades i mörker. Som med IB.

Skvallet? Elakt förtal. Nej, politikerna brukar ju själva hävda att de är i förtroendebranschen. Och hur påverkar det förtroendet om vi får veta att en politiker gått på bordell? Skilj på privat och yrkesliv, kanske någon säger. Men för mig handlar det om heder och vandel.

Den norska tv-serien De sista dödsdömda ger kollaboratörerna med de nazistiska ockupanterna en biografi och ett ansikte. Quislings justititeminister Sverre Riiesnæs skrek högt och ljudligt, sprattlade och hade sig, när han skulle tas från häktet till domstolen. 

Som om han blivit galen.

Han undgick dödsstraff, till skillnad från de handgångna längre ner i hierarkin, sändes till sinnessjukhus. Efter tio år där en fri man. Ingen kan med säkerhet säga om han verkligen var galen eller spelade. Svårt att inte misstänka det senare.

Jag vill inte förträdas eller representeras, definitivt inte av någon yrkespolitiker som brister i heder och vandel. Kanske det röda skägget sitter kvar, när jag förespråkar direktdemokrati. Men hur arrangera det i praktiken? 

Jag lever ju inte i ett samhälle som är lokalt och överblickbart. Inte som det isländska tinget.

Kanske landar jag som en konsekvens i Platons politikbegrepp, elitstyret. Genast den oundvikliga undran: vem skall övervaka övervakarna, vem hålla ett öga på de styrande? 

Och, knäckfrågan vilka skall räknas till eliten? Vem skall utse denna? 

Vanmakten präglar mitt agerande. Sedan länge röstar jag med fötterna. En protest mot den representativa demokrati som inte är någon. Statsfinansierade partier behöver inga väljare. Så varför legitimera? Jag vägrar.

Foto: SR

Var professor Olsson någonsin olydig?

Ulf Olsson är inte bara flitigt förekommande kritiker på Expressens kultursida, tillika professor emeritus i ämnet litteraturvetenskap (förr hette det litteraturhistoria som det naturligtvis fortfarande borde heta). 

Det senare innebär att han har varit inlemmad i en hierarkiskt uppbyggd, statlig organisation, universitetet. 

Sedan länge genomsyrad av den chefsvänliga ledningsfilosofin "New Public Management". Det skall, i styrningshänseende, gu´bevars lekas privatföretag. 

Tillhörig denna organisation, uppträdde Olsson välanpassat eller någon gång ”besvärligt”, rent av olydigt? Nå, professor blir man ju inte om man inte följer det akademiska spelets regler. Så är det bara. 

Medarbetaren måste anamma diskursen, för att använda Michel Foucaults begrepp. Den påbjudna sociala ordningen och dess immanenta regler.

Man gör sig inte ”omöjlig”, agerar kritiskt, "obstinat" och ifrågasättande. Då riskerar man inte bara att snuvas på attraktiva tjänster, utan också att hamna i kylan. Lojalitet belönas, fritänkare gör sig icke besvär.

När jag tar mig an Ulf Olssons bok ”Olydiga undersåtar. En pamflett” (Nirstedt/Litteratur 2024) infinner sig med anledning av ämnet nyfiket frågorna om professorn själv och hans relation till lydnaden och dess antites. Myntets två sidor. 

Olssons fylliga genomgång av olydnadens ideologer, samt dess utforskare, bjuder inte den pålästa på något nytt. Från von Kleist via Proudhon och Bakunin till vår egen Maria Modig. 

Med tillbakablickar mot Aristoteles och Dostojevskij. Två i en ymnig rad av i sammanhanget vanligtvis citerade namn.

Det bjuds även på historiska illustrationer, bland dem ludditernas maskinkrossande som ju egentligen handlade om något annat (ett uppror mot maskinernas ägare och förtrycket) Medborgarrättsrörelsen i USA. Suffragetterna i England. 

Inga för undertecknad okända exempel dras fram i ljuset.

Inte sällan kompilerar Olsson. Han beträder ju inte oplöjd mark. Bra i och för sig, det får man ge honom, att fräscha upp kunskaper som legat i träda. I en positiv mening är Olssons bok en lathund för den som själv inte orkar bemäktiga sig idéhistorien. 

Det är ingen handbok. Snarare en ambitiös litteraturgenomgång.

Söker Olsson, bekvämt tillbakalutad och långt från stridens hetta, projektionsskärmar eller ställföreträdare, undrar elake Ekstrand efter ett halvt sekel inom högskolevärlden. Sörjer han det alternativa liv som inte var välanpassat och karriärstyrt? 

För är inte olydnad något som bör praktiseras i första hand? Och inte ett fenomen som man, professor eller icke, teoretiserar kring? Handlingen är teorins verifikationskriterium. Och mer än det.

Handlingens propaganda förespråkade de upproriska en gång i USA. Utan handling ingen olydnad. Ytterst avgör individen vad som är vad. Genom att våga rannsaka sig själv.

Olsson nämner ”klimataktivister”. Men jag är osäker på om han anser att deras aktioner är något annat än det politiska systemet legitimerande och stärkande. Därmed knappast olydiga i mina ögon. 

I Gefle samlas varje fredag ett grånat gäng som vill ”rädda klimatet” under parollen ”Friday For Future”. Varken poliser eller kommunpolitiker, de senare med tjänsterum i Stadshuset nära platsen i centrum där "Gretas gamlingar” demonstrerar, lyfter ett finger. 

De beter sig ju lydigt mot ordningsstadgan, orsakar inga problem. Förmodligen sökte de och beviljades demonstrationstillstånd.

Nå, låt gå för att olydnad existerar som ett problem för  makten, ”systemet”, och som den har att hantera, för att inte säga avväpna. Och det kan ske på olika sätt. 

Jag brukar tänka på lingvisten och samhällsdebattören Noam Chomsky på prestigefyllda MIT i Boston som genom alla år ventilerat sina ”olydiga” uppfattningar om det imperialistiska USA.

Jag ser det som ett exempel på repressiv tolerans. 

Låt den av staten avlönade dissidenten hållas, det legitimerar systemet. Får det att framstå som tillåtande gentemot åsikter och yttringar som kan tyckas fientliga mot det.

Den ”snackande klassen”, fnyser de som läser Ekstra Bladet och röstar på Inger Støjbergs Danmarsdemokraterne i Danmark. Tja, inte gör den mer än just ”snackar”. Sådana som Göran Greider och de andra återkommande proffstyckarna i soffprogrammen i svensk tv. Undertecknar ibland ett upprop.

Inte rubbar de maktens fundament med sin samhällskritik, inte en millimeter. 

De kan inte ersätta folkliga protester som tillräckligt omfattande - en kollektiv olydnad underifrån - skulle ha effekt. Närmast tänker jag på DCA-avtalet, Sverige blir en lydstat till USA. 

Anslutningen till Nato. Det uteblivna motståndet mot ATP-systemets raserande. Var är det olydiga folket? Är motstånd och det svenska folket totalt oförenliga? I mina mörka stunder känner jag mig uppgiven av att leva i "de inställda upprorens tid" (PO Enquists uttryck).

En gång hade jag en klipsk student som undrade: ”Hur skriver man olydigt?" Vad svara? Så fort man börjar att skriva så inrättar man ju sig i en symbolisk ordning som föregått en, och redan föreligger. Om man inte vill göra sig obegriplig och icke-kommunikativ. 

Typ en psykotisk, hallucinerande patient på en psykiatrisk avdelning. Det syntaxuppror som Birger Sjöberg skrev om, gjordes inom ramen för gängse syntax. 

Studenten inspirerade mig att skriva en text som jag benämnde "Olydnadsparagrafer” (publicerades i kulturtidskriften Montage). Och jag gjorde det som visiting professor i Boston, i skuggan av elitens Harvard. Knappast en uppror befrämjande institution.

Rubriken ”knycktes” av koreografen Christina Caprioli och sattes på en dansföreställning.
Kanske lättare demonstrera olydnad i dansens rörelser än med bokstävlar? Överrumplingsmomentet är större. 

Jag önskar att Olsson vågat vara mer personlig, tagit ut svängarna och lämnat den akademiska akribin. Jag förstår dessutom inte varför han kategoriserar sin utpräglat akademiska skrift "pamflett”. Jag finner det missvisande. 

Inte uppmanar den, som en pamflett per definition förväntas göra, till olydnad. Typ Paul Lafargues "Rätten till lättja". (Jodå, Olsson har med Marx svärson i sin genomgång.)

Men det var väl heller inte Olssons avsikt att trigga igång oss. Normativ eller uppmanande vill han inte vara. Han är, som den typiske akademikern, icke öppet ställningstagande. 

Det som fick Jan Myrdal att känna förakt för denna yrkeskår, pipor som makten blåser genom.

Implicit står Olsson på det etablerades sida, explicit skriver han ur dess perspektiv. Om än fascinerad av de "vanartiga" och oborstade, icke rumsrena.

Makten kan berömmande klappa honom på huvudet. Ett väl genomfört arbete men politiskt ofarligt.

/Även publicerad på 8 dagar 240726/

Hur berätta om Tredje riket?

 

"Det är alltid en anspänning att gå på bio tillsammans med tyskar när ämnet är deras anfäders skuld. Luften är tunn i salongen, kriget är oerhört känsligt /.../" Jag citerar Lotta Lundberg i SvD 240729 när hon recenserar en film om Tredje riket som nyligen hade premiär i Tyskland. 

Ännu en, blir min spontana kommentar. Tv-bolagen i Tyskland vet att om tittarsiffrorna sjunker: kasta in något om Tredje riket. Dokumentär eller spelfilm. Helst en hel tv-serie. Då får du publik. 

Densamma verkar aldrig tröttna på dessa tillbakablickar, få nog. Som om det nationella såret gång på gång måste petas upp på nytt, aldrig tillåts läka. En undermedveten, kollektiv bearbetning pågår, utan slut.

I detta fall en spelfilm med fokus på Hitler och hans trogna propagandaminister Goebbels som liknade propaganderandet vid konsten att måla. 

Alla replikerna i filmen är autentiska och hämtade direkt ur verkligheten, inget har hittats på. 

Lundberg menar att filmmakarna vågade inget annat: "Temat Hitler anses för allvarligt för att låta sig fiktionaliseras."

Jag minns när jag såg "Der Untergang" för första gången, i en salong som fylldes upp till sista stol. I en biograf i universitetsstadsdelen Dahlem i Berlin. När ljuset släcks, smyger sig några åskådare in. Utan möjlighet att identifiera i mörkret. 

Samma åskådare gled ut från salongen innan filmen var slut och ljuset hunnit tändas på nytt.

Klart jag undrade, omöjligt att låta bli, vilka de var. Kopplingen till Tredje riket. 

Hur utforma narrativet, som det heter nuförtiden?  Hur skall det berättas om fasan och det systematiska mördandets nazipräglade år? Som Lundberg påpekar är det så gott som alltid ur offrens perspektiv som det sker. Spielbergs "Schindlers list" kanske det bästa exemplet.

Jag minns att det hördes kritiska röster i Tyskland när "Undergången" visades. Man menade att Hitler framställdes som allt för mänsklig, den vedertagna, entydiga bilden av den ondskefulla diktatorn nyanserades. 

Trots att Bruno Ganz i huvudrollen gapade och skrek, i sin gestaltning fullkomligt lysande och bättre som Hitler än Hitler själv. Frestande att skriva.

Jag minns också en utställning om Tredje riket i Historisches Museum utmed Unter den Linden. I samma veva hade Timur Vermes roman "Er ist wieder da", om hur Hitler återuppstår, kommer tillbaka från de döda och bejublande tas emot, givits ut. 

Och blivit en enorm försäljningssuccé. Liksom den efterföljande filmatiseringen.

Utställningen föregicks av en hätsk debatt i medierna om det verkligen var lämpligt att visa den, vad  riskerade den att skapa för reaktioner och känslor? Som om trollen lockades fram på nytt om det lyftes på stenar. 

Jag såg den, tillsammans med en grupp skolelever, strikt fotoförbud rådde. De gick knäpptysta genom salarna fullspäckade med tidstrogen rekvisita bakom glas, nästan andäktiga, tog anteckningar. Inget problem för läraren att hålla ordning på klassen.

Hur berättar man om Hitler och Tredje riket utan att det blir "fel" reaktioner hos de unga? När barnbarn till SS:are intervjuats har man kunnat notera: "Jag beundrar morfar, han stod för någonting. Till skillnad från pappa, som bara fjäskar och kryper." Fel, fel, fel. 

Bussresorna från svenska skolor till Auschwitz, vad framkallar de hos de unga eleverna mer än tårar och förstämning? Blockerar sorgen det nödvändiga tänkandet? 

Missförstå mig inte. Jag är ingen cyniker. Men djupt oroad. I en tid när fascismen förefaller vara på frammarsch i Europa. 

Foto: Nobel entertainment

/Även publicerad på lindelof.nu 2024-07-31/

När livet var stenkul

P, en av dem som brukar läsa mig, undrar om jag skrivit någon gång om Blå Tåget. 

Skulle jag, annars, kunna tänka mig att göra det? Hur ser jag på bandet? Jag får för mig att han nyss kommit i kontakt med Blå Tåget och förtjust klivit ombord. Förlåt den lättköpta metaforiken.

Jag kan inte på rak arm påminna mig att jag ägnat det kultförklarade bandet några rader. Hittar, efter ett snabbt grävande i datorns manushög, en text som adresserar mannen som stod för slamret (trummiskollegan Janne "Loffe" Carlssons uttryck), Leif Nylén. (Bilden nedan)

Det var väl han som skrev Tågets mest kända låt, "Staten och kapitalet". Som egentligen heter "Den ena handen vet vad den andra gör". Tungfotad titel den senare, den förra bättre, mer catchy. 

Låten gjorde de osnutna förortsgrabbarna från Rågsved, med Thåström i spetsen, en häftig cover på. 

Var det måhända självaste socialdemokratiska finansministern, den grötmyndige Gunnar Sträng, som inspirerade Nylén? Sträng med sin oförblommerade hyllning till storföretagsamheten: "Det som är bra för Volvo är bra för Sverige." 

På Arosmässan i Västerås 1969 undslapp sig klassamarbetsmannen hånfullheter om "skäggiga, slipslösa unga män". 

Och sådana fanns det gott om, när Blå Tåget var i ropet. Jämte det blå tåget rullade de uppfordrande ramsor skanderande demonstrationstågen. En tid i ungdomlig rörelse, bortom den stelnade socialdemokratiska.

Den från Norge bördige Nylén var inte bara en självlärd trummis, ännu mer en mycket kunnig kritiker i DN. (Jämsides med legendaren Torsten Bergmark.) Med en alldeles egen stil, en fröjd och njutning att läsa honom. Stilist av guds nåde. 

Till hans förtjänster hörde att han inte skrev långt, snarare drogs han mot det knapphändiga och sparsmakade. Önskar fler vore likadana. Men det korta är det svåra. Väga ord på guldvåg.

Det var hans bok om den moderna konsten jag reagerat på i texten jag fann. I densamma nämner han inte den tyske allkonstnären Joseph Beuys, en av mina husgudar. Kanske minns jag fel, kanske Beuys omnämns, men i så fall alldeles för lite. 

Boken, titel "Den öppna konsten" om jag inte tar fel, gömmer sig någonstans i mina hyllor. Men jag ids inte ge mig ut på jakt efter den för att säkerställa mina påståenden. Ni får tro mig ändå.

Min misstanke var, och fortfarande är, att Nylén inte gillade Beuys andliga sida. Konsten skall stå fri gentemot allt översinnligt, vara sekulariserad och konkret vardagsnära, Nyléns "moderna" ståndpunkt. 

Men han borde ha uppskattat antiinstitutionalisten Beuys vidgade konstbegrepp, vilande på performances och happenings. 

Helt i linje med Blå Tågets approach. Några välanpassade svärmorsdrömmar typ popbandet Mascots, Sveriges Beatles, var de inte.

Jag tog aldrig upp Beuys med Nylén, fast jag hade chansen när jag en gång träffade honom i det lilla hus invid ett vattendrag i Solna som han bebodde tillsammans med Grupp 8:s Louise Waldén. 

För att återvända till inledningens försynta undran: grabbarna i Blå Tåget, Leif, de Geer, Rasmuson, Berger och någon till, var oförvägna amatörer, må man väl säga. 

Spelade hellre än bra. På den tiden "kunde" ju alla som ville spela. 

"Punk" sa man om tillskyndarna. Med det engelska bandet Sex Pistols som idoler: "God save the Queen / The fascist regime." 

Om det lät för räligt, rent musikaliskt? Det var som det skulle. Ingenting för skönandar. Ju råare, desto bättre.

För mig skänker proggarna Blå Tåget ett orakat ansikte åt en härlig tidsanda. Uppkäftig, upprorisk, agitatorisk, anarkistisk, himlastormande, antiborgerlig, lustfylld, olydig. 

Som i filmen "Livet är stenkul" (1967) av Södergamängen Janne Halldoff. Ett charmigt tidsdokument, om än ingen Oscarskandidat. Mai Nielsen som fräck yrhätta. 

Bosse Widerbergs "Heja Roland!" (1966) gestaltade på ett roligt sätt den tidstypiska kritiken av reklambranschen. (Redan 1957 hade Sven Lindqvist höjt stridsfanan i skriften "Reklamen är livsfarlig".)

Behöver jag säga att jag som gammalt rödskägg, oförbätterlig 68, tilltalas av gruppen som återuppstod för konserter på Moderna Museet (var annars?) inför fullsatt salong? 

Men tiden är en annan. Och andan. Jag saknar den tid och anda som var. 

Nej, jag är inte bara nostalgisk. Men något väsentligt har gått förlorat. Samtiden skaver. Livet är urtrist.

Leif Nylén är inte längre bland oss. Och häromdagen gick Dageby. En efter en sätter de punkt. 

Bild överst: YouTube Music

/Också publicerad på lindelof.nu 240801/

Macca har allt - utom tiden

"Du kan ingenting ta med dig dit du går" ("En fattig trubadur", text: Arne Pärson)

Paul McCartney är flitig som få på Fejsbok, som den zuckerbergska surrarenan heter i min veckoavis Kalle Anka. Jag är inte vän med honom. Men uppdateringarna han så gott som dagligen gör når även mig, häckande inte långt från Nordpolen, som Lars Gustafsson positionsbestämde det. 

Han dokumenterar ett liv som kunde tyckas en fattig trubadur, vilket jag ju i och för sig inte är, bortsett från trubadur, som förbaskat läckert och därmed avundsvärt. 

Ena dagen håller han till på en paradisö med sin Nancy. Bilderna luktar solskyddsolja lång väg, palmerna vajar, havet är korallblått. Nästa dag dyker han upp på en exklusiv modevisning i Paris, för att skänka glans åt dottern Stella som han fick med den i cancer bortgångna Linda. 

Inte sällan finns trumslagare Ringo med på ett hörn, alltid glatt signalerande peace & love med sitt V-tecken. De verkar ha tät kontakt, de två återstående beatlarna.

Åren har skoningslöst gått som de gör för alla som inte rycks bort i förtid, icke minst rockstjärnor, minns Brian Jones, Hendrix, Joplin och andra. 

Det märks på de bilder Paul, utan att låta sig blygas, lägger ut från badstränder, när han inte har mycket kläder som skyler. 

En gammal mans kropp. Borta den äppelkindade, korgossliknande basisten som fick hänryckta tonårstjejer att dåna när han skakade på sin moppfrissa och log gulligt mot dem från scenen.

Macca är rik som ett troll, men han äger inte tiden. Jag undrar om han någon gång betänker detta oundvikliga faktum och grips av, ja, vad i så fall. Dödsångest? Insikten om alltings förgänglighet? 

Kanske skriver han snabbt, han är ju flyhänt och enligt kompisen Ringo en workaholic, en trudelutt för att skingra tankarna. 

Pengarna och tillgångarna  kan inte köpa honom en evig konsert, för att anpassa metaforiken efter hans musikutövande. Han sjöng, som alla vet, om hur det kunde tänkas bli när han skulle fylla sextio-four, nu är han åttio plus. Blev livet som han tänkt sig?  

"Jag gråter hellre i en Rolls än i en folka", ungefär så uttryckte sig den begåvade fransyskan Sagan. Och det kanske man kan skriva under på. Tja, jag vet inte, för jag har aldrig ens suttit i en Rolls. Knappast ens kommit i närheten. Men en begagnad folka hade jag i min ägo, vit till färgen. 

Utan att gråta. Jo, när det skulle till en kostsam reparation och jag hade inte mycket kosing som doktorand i Upsala. Löste det genom en momsfuskare ute på Uplandsslätten. Rödskägget i mig avskyr skattesmitare. Men vad gör man som fattig trubadur, om än inte det senare? Och jag behövde kärran.

En ekonomiskt sett framgångsrik bokmånglare jag kände i Gefle, "den antiintellektuelle bokhandlaren" som en vän till mig spydigt men träffande brukade kalla den alltid snacksalige och inte så lite skrytsamme månglaren, avslöjade för mig att han inte planerade spara några pengar åt barnen att ärva. 

Villan skulle de få, inget mer, pengarna användas av bokhandlaren att ha kul för: "Förresten har svepningen inga fickor."

Macca har allt, bokhandlarn ganska mycket, jag en futtig statlig pension efter det stora bedrägeriet när politikerna förstörde det utmärkta ATP-systemet, men en sak har vi gemensamt alla tre, även således miljardären McCartney: vi äger inte tiden. Den äger oss. 

Du kan inte höra liemannen tassa nära dig, men han är där. Jag lovar. Skriv en låt om det du, Pålle! 

/Även publicerad på lindelof.nu 20240727/