Hjärtinfarkt eller skrapvinst?

Inom den marxistiska samhällsteorin förekommer begreppsparet bas och överbyggnad. Den senare påstås, åtminstone i den simplare versionen, endast "spegla" den förra. Normer och värderingar, idéer och föreställningar följer lydigt vad som sker i "basen". 

Teknik och ekonomi. The hard stuff. Som gammalt rödskägg minns jag de så kallade "kapitallogikerna", Elmar Altvater och andra, som envist och extremt hävdade att i princip allt gick att förklara med hänvisning till vilka former kapitalackumulationen tog sig. 

Till synes en autonom, obändig naturlagsliknande kraft. Bortom mänsklig hand och vilja.

Ännu en morgon infinner sig en förhoppningsfull person för att skrapa trisslott i TV 4:s sändning. Där en figur som Steffo Thörnquist gör sitt bästa för att tramsa till världsläget. Jag kan inte se karln utan att en blodtryckshöjning omedelbart sker. 

Han är inte ensam tramsare bland programvärdarna, men utan tvekan värst. Israels etniska rensning i Gaza och på Västbanken, världsrekord i stavhopp, blåbärsplockning och bortsprungna katter - allt dras över en och samma kam. Allt lika viktigt eller oviktigt. 

Nå, den skrapande har möjlighet att vinna miljoner och utan större ansträngning komma på grön kvist. För det mesta blir det dock en betydligt lägre summa. Men det gäller att se glad ut och hålla masken. Så gör en riktig svensk. Inga ohämmade utbrott i ena eller andra riktningen. 

Lagom lycklig - lagom besviken. Ett slätstruket folk, renons på starka känslor. 

Det ska ta mig tusan tävlas om allting nuförtiden. Matlagning. Vem som sjunger bäst. Vem som, i Steffos efterföljd, tramsar mest. Individen i centrum. Aldrig kollektivet. Det där med fackföreningar och gå samman, glöm det! 

Jag kallar mig inte lika övertygat som förr marxist. Religionen, framför allt islam, har ställt till det med överbyggnadens sekundära roll gentemot basen. Men det jag fastnar för på TV, nog är det en överbyggnad som legitimerar den nyliberala basen. Inte tusan är det oskyldigt!

Tittar jag ut från mitt vardagsrumsfönster ser jag mopedbud leverera pizza och annat. Det är som i Ken Loachs socialrealistiska film Sorry, We Missed You. Leve gigekonomin och anställningsotryggheten! 

Var och en sin egen lyckas smed. Fram till hjärtinfarkt eller skrapvinst. Du har bara dig själv att skylla. Och egentligen är det dig själv och ingen annan du har att besegra.

Foto: Arbetet

Även publicerad på lindelof.nu 2024-09-01

Klokare men inte lyckligare

 

Jag fångas av en artikel i The Guardian 18 oktober 2009 av den brittiska journalisten Rachel Cooke om den amerikanske författaren John Cheever (gick bort 1982, sjuttio år gammal). 

Jag känner till hans namn, men kan inte på rak arm räkna upp något som jag har läst av honom. Inget som stannat kvar i medvetandet i alla fall.

Han, om vilken det heter att han var en ”amerikansk Tjechov”,  har initierat skildrat det föga avundsvärda medelklasslivet i ”the suburbs”.

Materiellt tämligen välbeställt, åtminstone för det mesta, men existentiellt fattigt. Polerad yta, tomt bakom. Manér och social kompetens - men själlöst och innehållslöst. Grillpartyn och otrohet. Hålla ett öga på grannen. Smygsupa. Tvätta bilen.

Svårt att inte tänka John Updike, en författare med samma fokus. De två brevväxlade tydligen. Kanske samma andas barn.

Cheevers slet privat med sina demoner. Ett mycket svårt alkoholmissbruk, han började dricka gin redan om arla morgonen och var plakat vid lunch, som han ändå till slut lyckades ta sig ur. 

Bisexualitet, en dragning till män som han hade svårt att erkänna. Inte bara en dragning och lockelse, han fullföljde det genom sexuella relationer med män. Efterföljande äckelkänslor. 

Levde med samma kvinna i många år. Efter vad jag kan förstå utgjorde mannens läggning ingen hemlighet. Paret såg dock därför ingen orsak till skilsmässa.

Ändå, trots demonerna, till dem hörde också självförakt och mindervärdeskänslor, skrev Cheever flitigt noveller och romaner. 

Jag tänker vår egen August Strindberg som oavsett svåra omständigheter, inte minst haltande ekonomi, demonstrerade en oerhörd produktivitet. Inget kunde inkräkta på skrivandet.

Ändå återigen nyckelordet. Säkert kan många fler författare hittas i samma kategori. Alltid skriva, alltid. 

Den uppburne, flera gånger prisbelönte Cheever var högst medveten om sina demoner, de spelade honom så att säga inget spratt. 

Men vad hjälper insikt? Om man inte förmår göra något av den i en förändrande riktning.Som terapeuter, föga tröstande, brukar säga: ”Ökad självinsikt gör dig klokare men inte lyckligare.”

Alla har vi våra helveten. Författare eller inte.

Fotot på John Cheever från The Guardian

Skrivandet är min livboj

Jag skriver så ofta om Bruket och inte minst om min framlidna, mot socialdemokratin obrottsligt lojala mamma Greta, att jag befarar att folk kan tycka att jag tjatar om samma sak gång på gång.

 
Men jag påminns, för att försöka försvara ett återkommande ämnesval, hela tiden om min uppväxt på 50- och 60-talet i Sandviken. 

Det kan förhålla sig så att någon tar upp den i den etnologiska och idéhistoriska litteraturen, med tongivande namn som Ronny Ambjörnsson, Jonas Frykman och Orvar Löfgren, förekommande idealtypen ”skötsamme arbetaren”. 

Jag ser genast framför mig mina manliga släktingar, som aldrig anmälde sig sjuka - fattas bara. Plikttroget cyklade de ner i Verket, varje dag.

”Skötsam” var både ett honnörsord och en självklarhet i den socialdemokratiskt impregnerade arbetarklass jag härstammar från. 

Man arbetar ”i sitt anletes svett”, gör rätt för sig, ligger inte samhället till last.Eller så nämner någon mitt rödvita favoritlag, Sandvikens IF. Åren flyr och jag är tillbaka på klassiska Jernvallen där matcher spelades under fotbolls-VM 1958.

Verkets blåsorkester tutar, blågula flaggor fladdrar på höga stänger, spänningen stiger inför avspark.

Jag går igång. Man kan ta Ekstrand ur Sandviken, men inte Sandviken ur Ekstrand.

Jag tror att det i allt väsentligt handlar om tillhörighet. En förlorad värld. Brukets mynt hade två sidor. Konformitet och utslätande anpassning den ena. Gemenskap, från vaggan till graven, den andra. Familjen och släkten i centrum. Vardag som helg.

Först på gamla dar, usch vad trist det låter men det är sant, har jag med stor saknad insett det senares betydelse. 

Politiskt saknar jag sedan länge tillhörighet. De korrekta och rättänkandes samtid är inte min. Jag känner inte igen dem som kallar sig ”vänster”. Så långt från min ”68-hållning”.

Nå, den politiska ensamheten kan jag bära. Jag orkar leva med att jag är ”politiskt arbetslös” som Elof Luspa uttryckte det en gång uppe i Puoltikasvaara. 

Värre med den existentiella.Om Sandviken och Bruket är en käpphäst (den litterärt begåvade sociologen Johan Asplunds begrepp för att tankemässigt sitta fast), är döden en annan.

Jag ordar ofta om döden, har kroniskt svårt att förlika mig med det oundvikliga. Anar hela tiden liemannens osynliga närvaro, när generationskamraterna en efter en går. Senast Nationalteaterns Ulf Dageby.

Snart bär det av till Nordjylland, fyra veckor invid Vesterhavet väntar. Gummistövlar införskaffade, för de dagliga morgonpromenaderna i det öppna landskapet. 

Om så höstregnet piskar mot rutan, vinden viner runt husknuten, de hårt väder varslande svalorna söker skydd under taknocken.

Planen är att ännu gång skriva om den tyske allkonstnären Joseph Beuys. Med siktet, djärvt så det förslår, inställt på att få texten översatt till engelska.Skrivandet är min livboj. Så är det bara.

Bild: Nauticum Shop

Även publicerad på lindelöf.nu 240826
 

Men så där kan du väl ändå inte känna!

Det långa liv som mig av en högre makt förunnats, med särskild betoning på uppväxten i ett själen tuktande brukssamhälle, där det inte var tillåtet att bara känna lite hursomhelst, har lärt mig att jag har rätt till mina känslor. Är de där, så är de. Basta. 

Men hur kan jag tala om dem? Och bör jag? Det är då det riskerar att "trassla till sig" som vävaren sa. Särskilt när det gäller de "fula" eller "förbjudna" känslorna. Som avundsjuka* och svartsjuka. Detta oheliga par.

Om den förra skulle jag tidigare prompt ha kastat ur mig "befogat klasshat", lät i mina öron både tjusigt och progressivt. 

Om den senare "av kärlek framkallad". Nog låter det vackert och litet 1700-talsaktigt à la den sig själv mördande superromantikern Heinrich von Kleist? Eller Arvid Stjärnblom i Hjalmar Söderbergs bitterljuva, självbiografiskt baserade, roman "Den allvarsamma leken".

Eller så skulle jag ha trixat till det som under mina akademiska år i lärdomens stad. I universitetets salar förväntades man att göra just detta. Vrida och vända på saker och ting - "problematisera" - tills man blev nästan snurrig på kuppen. 

Ju krångligare, desto bättre. Som om torr begreppsanalys kunde upplösa starka känslor. 

Angående svartsjukan ("stundom ett försiktighetsmått" enligt August Strindberg), ett otäckt ord, minns jag från den sexuella lössläppthetens tid att svartsjuka fick man absolut inte känna. Småborgerligt ägandebehov. Fy och skam. Du kan inte äga någon annan. 

Mot samtiden lojala människor led alla helvetets kval, när de försökte att surfa på en urspårad tids promiskuösa våg. Uppträda "frisinnat" och "tolerant" som man förväntades att göra, knipa fast det sved och gjorde ont i hjärtat. 

Få, vågar jag påstå, lika övertygat utåtagerande som aktörerna i Pedro Almodóvars hämningslösa filmer efter Franco.** Måste tillägga, som inbiten hetero, att han aldrig tillhört mina favoriter bland regissörer, förutom hans självutlämnande film "Smärta & ära".

Nå, även "Allt om min mamma" förtjänar väl att nämnas, där de skamliga massgravarna efter inbördeskriget förekommer i handlingen. Äntligen en politiskt radikal gest från regissören! 

Känslans fiende är förnuftet, denna överkucku. (Det där med "emotionell intelligens" har jag inte orkat sätta mig in i, tårta på tårta?) Ännu mer normer och socialitetens inhägnande krav. Man måste ju fogligt anpassa sig om man ska få ingå i den sociala gemenskapen. 

Typ får i en hage.

Andra människor riskerar därmed, det blir konsekvensen, att ställa sig i vägen för bejakandet av mina känslor. Så välja gemenskap, om än falsk och ytlig sådan, tiga för att få "vara med", eller erkänna känslors autenticitet? (Fint ord, jag kan jag med.)

Länge tillhörde jag dem som kniper om sina känslor, jag svek mig själv. Slut med det. Jag känner både avundsjuka och svartsjuka. Och tänker inte försöka att "arbeta" bort eller förneka någon av dem. De utgör drivkrafter, alstrar energi.  

* I boken "Tio Guds bud reinvented" (2012) vände konstnären Erling Öhrnell och jag på budorden. Avundsjukan "försvann", inte svartsjukan.

** Passar på att rekommendera den sevärda dokumentären på SVT Play: "Antonio Banderas och Almodóvar". 

Bild: Edvard Munch, "Svartsjuka". Wikipedia

Vila i frid, Ulf!

Idag jordfästes Ulf Dageby. I Majorna, som sig bör. Nationalteaterns musikaliske frontfigur, han gick bort alldeles för tidigt. Musikaliskt, vad angår Nationalteatern, är det väl främst Dageby och mannen med den mäktiga stämman, Totta Näslund, som förtjänar att lyftas att fram. 

I gruppen var det kollektivet, som i alla "fria" grupper den gången, framför individen som gällde. Även när det kom till musik och framförande. Ingen skulle stoltsera på egen kaluv.

Dageby berättade om hur Hans Mosesson, för den breda massan känd som "ICA-Stig", skulle spela flöjt på en låt. Inte kunde han det! Men kollektivet segrade. Dageby småskrattade när han drog sig till minnes det. Låten har jag glömt. Kanske var det rentav Hanna från Arlöv.

Dageby sammankopplas med det som man urskiljer som gruppens politiska tendens, i välkända låtar som Barn av vår tid, Bängen trålar och andra. Men jag är inte så säker på att han var så mycket övertygad "vänster" som de andra. 

Och var det så mycket "vänster" för den delen? Mer högst befogad samhällskritik i dramatiserad form av ett iskallt betongland, politiker som struntade i "vanligt folk". Då som nu. Intet nytt under den nyliberala solen. 

Nationalteatern döms i dessa dagar gruvligt ut av okunniga publicister som inte lyssnat ordentligt, fattat sammanhanget som gruppen verkade i. Pinsamt. 

Jag läser att Stefan Jarl, still going strong och tack för det, har presenterat sin sista, enligt egen utsago, film Själen för fan i ett nästintill fullsatt Lidköpings Folkets Hus. En grå, om DDR påminnande, byggnad mitt i den lilla stan invid Vänern. Musik: Ulf Dageby. 

Liksom han satte musik till flera av Jarlens filmer, den första Ett anständigt liv (1979). Därmed lyfte dem, tillförde dem en, jag höll på att skriva svävande dimension. Ibland kom musiken före filmandet, den senare hade att anpassa sig efter den förra.

Dageby och den också bortgångne Stefan Nilsson, tillhörande samma unika kategori av kompositörer i skapandet av filmmusik. 

Jag tror att Dageby identifierade sig som musikant i första hand. Han ville ständigt gå vidare, förkovra sig. Sökte sig därför in på Högskolan för scen och musik i Göteborg. 

Totta. Reventberg. Mosesson. Nu Dageby. En efter en. Så förbaskat trist att de är borta. Samtida med mig. Bidrog till att forma min samhällsuppfattning. Den överger jag aldrig. Rödskägget grånar inte. Jag är verkligen ett barn av min tid. Den radikala tid som var.

Vila i frid, Ulf!

Foto: Aftonbladet

Jag och mitt (?) hår

När jag skulle ta studenten 1968, samma månad som de franska studenterna revolterade under röda banderoller, tjatade ihärdigt mina föräldrar, så fort de hann, om att jag måste klippa mig.

För att "se ut som folk" vid detta celebra tillfälle. 

Jag stretade emot, frontman i ett rockband och "behövde" det långa hår som var obligatoriskt musikermode då. 

Det slutade efter mycket gnat och tjat med att mammas timida hårfrisörska fru Mörk, under den förras stränga övervakning, klippte mig. Inte så mycket, egentligen bara topparna, ändå för mycket i mina ögon. 

På foton från examensdagen ser jag inte glad ut. Jag har slängt dem. Föga minnesvärda.

Studentmössa införskaffades fem i tolv, fel storlek eftersom Sandegårds klädbutik i Sandviken nästan sålt slut på alla. Påminde om en för liten kapsyl på för stor butelj. Jag hade i tonårstrots och för att avvika vägrat både klippning och mössa. Stretade emot så länge jag orkade.

I  Sandviken fanns en frisör som hette Svahn. Givet att det busringdes. "Är det Svahn på Köpmangatan? Ja. Ut och flyg, då!" Och så snabbt på med luren. 

Pappa, alltid välkammad med pomada i det svarta håret, och jag gick tillsammans och klippte oss hos honom. Förmodligen fick vi rabatt.

En gång knallade jag av okänd anledning dit ensam. För att snagga mig inför sommaren. 

En ung, nyanställd och skönlockig medarbetare vid namn Blom (hade alla frisörer korta efternamn på den tiden?) tog sig an mitt barr. 

Vi konverserade om fotboll och stadens stolthet SIF (Sandvikens IF för den okunnige). En småputtrig, trevlig stund där i frisörstolen.

Väl hemma igen fick pappa ett utbrott efter omedelbar besiktning av sonens frisyr: "Men hur fan ser du ut!" Missnöjd med snaggningen. Jag förstår än idag inte varför. Minns inte om han ens uppgav det. Var håret för kort, eller för ojämnt klippt? Vad hängde han upp sig på?

Släpade med mig till salongen, skällde efter noter ut den stackars medarbetaren som blossande röd om kinderna stammade fram något ohörbart. 

Om jag ändå kunde sjunkit genom jorden! Allt utspelade sig med mig generat hukande vid dörren. Pinsammare kunde det inte bli. Inte osannolikt att mitt genom livet bestående utseendekomplex grundades i samma stund som farsan ryckte ut med svavelosande ord.

Det har hänt att min närstående klippt mig. Med en proffsig apparat införskaffad för dyra pengar. Argumentation startande med "hur mycket ska jag ta?" har varit legio. Jag har önskat kortklippas så mycket som det bara går.  

För att likna min husgud Michel Foucault. Kal som en golfboll på skulten. 

De senaste gångerna har jag till seniorpris klippt mig hos en kvinna med iranskt ursprung som tillsammans med en landsmaninna övertog Gefles äldsta frisersalong. Och med det alla attiraljer, all inredning från anno dazumal. Det känns som att på nytt gå till Svahn. 

Hon är barsk, säger knappt någonting medan hon snabbt med hårda händer tar sig an mig.

Hon har dock tinat upp något de senaste två tillfällena. Men tystnaden mellan oss består. Jag vågar inte framföra hur jag absolut vill ha det. Hon klipper ändå som hon tycker.

"Vill du ha vax i?" För att kunna kamma håret bakåt, det hår som envist strävar framåt och vägrar lyda. "Nej, jag använder inte det." Hon har i vax. 

I Iran tillåts inte en kvinna klippa en man. Om vi vore där, skulle moralpolisen genast knacka på, förmodligen arrestera henne. Runt halsen bär damfrisörskan ett stort kors, signalerar att hon är kristen. Har hon flytt det islamistiska landet och mullorna? 

Jag skulle nyfiket vilja fråga henne om det och mycket annat. Men något i hennes ansikte gör att jag inte törs. En av alla starka kvinnor jag mött i mitt liv. Inte den första med sax i sin hand.

Överst suddigt, beskuret foto. På kyrktrappan 1968 års abiturienter. Ekstrand står där med mustasch, långt (!) hår och på tok för liten studentmössa.

Även publicerad på lindelof.nu 240824

Lås in fanskapet och släng bort nyckeln!

Det är inte ofta vi ses IRL, i verkliga livet. Vi brukar med ojämna mellanrum, det kan gå riktigt långt mellan gångerna, stöta ihop när hon är på väg till garaget, jag till "sorteringsboden" eller vad sjutton klimatextremisterna kallar det gamla, hederliga soprummet nuförtiden. 

Tillfällets spontana oplanerade möten, naturligtvis de allra bästa. Jag blir alltid glad av att stöta på I och det har jag inte försummat att framföra till henne. Hon livar upp mig där jag existentiellt lufsar omkring, grubblande över om det finns någon mening med det hela.

Hon är rak i sin kommunikation, kanske inte lika rak som en Autobahn med fri fart, men inte långt därifrån. Och det är befriande. Svenskar i gemen är ju inte sådana. Detta tröga, surmulna folk. Blicken i backen, knytnäven gömd i byxfickan, förslavade varelser. 

Håller inne med vad de tycker, lider av verbal förstoppning. Det tvingar fram gissningar. Ännu mer osäkerhet.

Silence is golden. Jag är, har tjatat om det nästan till leda, uppvuxen med tystnad. Brukets signum. Kroppsspråket ordens kassaskåp. Uppväxten ett enda långt tolkningsarbete. Det värsta är att denna tystnad i smyg packades ned i mitt bagage när jag drog från Bruket. 

Hela livet har jag tvingats jobba med att försöka bryta den. Alltför lätt att återfalla. "Vad går du och tänker på?" Vresigt tillbaka: "Äh, det är ingenting." Inte direkt en intellektuellt stimulerande hållning, om man säger så.

I är djupt troende kristen och aktiv inom Svenska kyrkan. Hon påpekar alltid att utan tron skulle det inte gå att vistas i jämmerdalen. 

Jag minns vid ett tillfälle när jag på Gefle Dagblads kultursida avhandlade Josef Fritzl (bilden), österrikaren som spärrade in sin dotter Elisabeth i källaren och höll henne fången där bakom dörr med kodlås i tjugofyra år. 

Förgrep sig år ut och år in på dottern, gjorde henne gravid. Sju barn resultatet av hans incestuösa förgripanden.

Min undran i texten: kan man förlåta en sådan djävul i människohamn. Är inte mannen bortom förlåtelse - bortom mänsklig gemenskap? Har inte han, detta avskyvärda monster, för gott straffat ut sig och måste betala priset? 

I tog med sig artikeln till kyrkan för att diskutera frågan med prästerna.

Dessförinnan hade hon ringt mig direkt efter att ha läst krönikan, det föreföll som om detta med förlåtelse var något av en knäckfråga för hennes tro. Jag minns inte om hon återkom med något besked om vart diskussionen med prästerna landat. 

Och om hon i så fall var tillfreds med utfallet. I Sandviken hade det varit en icke-fråga: "Lås in fanskapet och släng bort nyckeln!" Inget att orda om. "Han är ju inte som folk."

Foto: SVT Nyheter

"Tänk om man bara vågade dra!"

En artikel från 10 augusti av Petter Lindgren i Aftonbladet, där en ideologiskt grotesk ledarskribent som Anders Lindberg huserar, en tidning jag aldrig annars läser, om hur han söker upp Bodil Malmstens hus i Frankrike föranleder mig att på folkbiblioteket som e-bok låna Priset på vatten i Finistère (2014). 

Jag har fram till nu inte läst en rad, vad jag vet, av Malmsten som 72  år gammal gick bort 2016. Hon har liksom inte lockat till läsning. Fråga mig inte varför. Jag äger inget bra svar. 

Det var något särskilt berörande med Lindgrens text, förmodligen det att han trots återhållsamma ord lyckades trolla fram den unika platsens betydelse för vårt existerande. En betydelse som är var och ens. Min plats på jorden är inte din. 

Jag börjar läsa i mobilen, som jag plägar göra med e-böcker efter nedladdning, får svårt att avbryta.

Malmsten kom till slut hem till sitt Samarkand. Utan att innan veta att det var hem hon skulle komma. Det slumpade sig så, om man nu tror på slumpen, efter många mil allena på Europavägarna. 

Nja, snarare frestande, om än en smula mystifierande eller romantiserande, vilja uppfatta det som att Finistère, bortom allfarvägar och turisthordar, "inväntade" tålmodigt hennes ankomst. Huset som hon förvärvade, trädgården att med känsliga händer kultivera. 

Hemkänsla, trots Malmstens knackiga franska. I ett land med medborgare mäkta stolta över sitt språk. Men hennes grannar är väluppfostrade och överseende.

Min plats på jorden är ett blått hus på Spættevej utanför Tversted i Vendsyssel, Nordjylland. Med Vesterhavet inom synhåll, ett vatten som öppnar ett evighetsperspektiv. "Krøyerland" kallar jag trakten efter Danmarks främste målare. 

Och där infinner sig ett lugn och en avspändhet som ingen annanstans. Jag kommer hem, själsligt. Den friska vinden över hedarna tar tag i och blåser bort allsköns bekymmer och problem som jag råkat medföra.

Malmsten flydde det Sverige som inte längre var samma fosterland som hon växte upp i, så fattar jag det. Det blev absolut nödvändigt för henne att ge sig av. I drömmen om "något annat". Hon lär väl längre in i boken närmare utveckla sina skäl. 

När hon avslöjade för människor i omgivningen att hon tänkte emigrera, utan att veta exakt vart: "Tänk om man bara vågade dra". 

Så där håller vi på, drömmer om något annat, att dra någon annanstans, men förverkligar det aldrig. Att leka med uppbrottstanken är väl det som får oss att stå ut med det monotona liv som långsamt kväver oss. Rädsla urholkar själen, jo. Ställer in våra uppbrott.

Samma dag som jag börjar läsa Malmsten har jag sett en dokumentär på SVT Play om Bengt "Smokey" Åsberg som lyckades ta Formel 1-cirkusen till lilla Anderstorp. Folk skrattade åt honom och hans storstilade planer, avfärdade honom som "byfåne", men han fixade det. 

I flera år, från och med premiären 1973, kom racerförarnas crème de la crème till de mörka skogarnas Småland för att tävla på den bana som anlagts efter uppröjning av en torvmosse.

Jackie Stewart, Ronnie Pettersson och de andra. 

Annars hållandes till på Monzabanan och i Monaco. Omsvärmade av groupies. Nå, de tog sig till Anderstorp också. Så det så. Liksom nuvarande konungen som ju älskar fartens tjusning.

Bengt Erlandsson med sitt High Chaparall i Kulltorp, ett lika "tokigt" och "omöjligt" projekt det, fixade login genom att snabbt bygga ut. "Svartbygge", klagade myndigheterna. Hindrade inte vildhjärnan Erlandsson. "Man bad aldrig om tillstånd i Vilda västern."

"Smokey" gjorde det han drömt om. Liksom Malmsten som sålde lägenheten, skänkte bort möblerna, packade Rovern och pyste iväg söderut. "Tänk, om man bara vågade dra."

FOTNOT Läs gärna Knut Lindelöfs vemodigt skimrande, men livsbejakande, text "Nu börjar upploppet" på lindelof.nu 2024-08-17

Även publicerad på lindelof.nu 2024-08-20

Hur vågar du åka till Linköping?

När jag avslöjade att jag skulle åka till Linköping för att i egenskap av gammelmorfar (!) träffa den lilla nytillkomna, fick jag genast höra: "Men hur vågar du åka dit, med alla explosioner och skjutningar?" Samma reaktion brukar utlösas av mina resor till Malmö. 

Det är som om Sverige förvandlats till en mardrömsversion av Vilda Västern. Och det bästa vore att stanna hemma bakom låst dörr. Inte utsätta sig. Ingen går säker. Men inte ens hemmet är fredat, har det ju visat sig. Mardrömmen stannar inte utomhus.

Väl på plats i den stad där Tage Danielsson föddes skjuts det för att döda både i grannstaden Norrköping och i Linköping. I det senare fallet i Berga, ganska långt från där mina släktingar bor. 

Avståndet går att använda för att hålla det otäcka borta. Det drabbar någon annan. Vi klarade oss även denna gång.

Och det är väl så vi gör, skjuter (!) det otäcka och skrämmande ifrån oss. Det organiseras inga protester mot det utbredda våldet, eller mot statsledningens oförmåga att bortom fal retorik få bukt med det. 

I vårt förhållande till våldet väljer vi den individuella lösningen. Har bara jag klarat mig så har jag. Men det är knappast någon trygghetsskapande lösning. Ängslan för att oförskyllt drabbas viker därför inte undan. 

Grannen Danmarks regering har tröttnat på att få in kriminalitet från Sverige och tar den blågula statsledningen i hampan, samtidigt som gränskontroller på nytt införs. Omyndigförklarar dem som förväntas skydda oss.

Professorn i tankeformernas historia, Michel Foucault, var särskilt uppmärksam på normaliseringsprocesser som i spåren har självdisciplinering. Hur vi ska bete oss, tänka och tycka.

Saker och ting kommer av oss att uppfattas som normala, det kan inte vara på något annat vis. 

Om det så gäller bruksanda eller våldet i samhället. 

Normalisering betyder både avtrubbning och anpassning. Jag frånhänder mig allt ansvar som inte handlar om mitt eget öde. Eller mina närståendes.

Jag har vistats en hel del i Sydafrika med gated communities och patrullerande väktare dygnet runt. Första gången i landet reagerade jag på det och att jag bestämt uppmanades inte lämna bostaden efter mörkrets inträdande. 

Det kändes som att sitta inlåst på anstalt. Men sedan vande jag mig, det blev normaltillståndet att låta sig kringskäras, inte kunna röra sig fritt. Inget att fundera mer på. 

Jag har pratat om att det sker en sydafrikanisering av Sverige. Samma grova våld, samma kriminalitet, här som där. Men vi gör inte som sydafrikanerna, beväpnar oss, tar lagen i egna händer, i övertygelse om att polisen förlorat sitt våldsmonopol och att politikerna är hjälplösa. 

Kanske bara en tidsfråga innan det sker även här. 

”Världen förändras inte av sig själv”, läser jag på Kårhuset Kollektivets vägg mitt i stan. Så sant.

Foto: Aftonbladet

/Även publicerad på lindelof.nu 2024-08-16/

Den antifascistiska skyddsvallen

 

13 augusti 1961, Berlinmurens födelsedatum. Ett taggtrådskrönt byggnadsverk, absurt delandes huvudstaden på mitten, som hänsynslöst skar rakt igenom bostadskvarter och människors invanda liv. 

Det statsbärande partiet i DDR, SED, benämnde officiellt muren "den antifascistiska skyddsvallen". Som om det realsocialistiska paradiset måste fredas från ett militärt markangrepp, eller stor migration, från Västberlin. 

Strömmarna gick ju i det senare fallet åt andra hållet, människor som ofrivilligt hamnat på fel sida efter krigsslutet 1945 flydde hals över huvud. Och i en sådan omfattning att idén om en instängande mur föddes. Hur annars övertyga de frihetslängtande att stanna kvar? 

I filmen Good Bye, Lenin! (2003) försöker de anhöriga inbilla en kvinnlig, lojal DDR-tjänare att människor i stor omfattning flyr från väst till öst. För vad, måste man fråga sig. 

Brist på allt? Politiskt förtryck? Grå vardagstristess i illa underhållna, prefabricerade hyreslängor? Verklighetsfrämmande retorik? Obligatoriskt deltagande i 1 maj-tåg under röda fanor? 

Tio års väntan på en lågoktanig Trabant? Ständig risk rapporteras till Stasi för "antisocialism" av  "inofficiella medarbetare" som dolde sig i ens närhet, eventuellt en familjemedlem? 

Greps man under flyktförsök straffades man hårt som "republikflykting" - om man inte dessförinnan skjutits ihjäl. Fram till att DDR kläckte affärsidén att man kunde ta bra betalt för fångar som exporterades västerut till Förbundsrepubliken. En viktig inkomstkälla för den panka staten.

I filmen De andras liv (2006) - som rönt invändningar från gamla DDR:are mot att en Stasi-officer i Ulrich Mühes gestalt beter sig alltför vänligt - skildras minutiös avlyssning och utfärdade yrkesförbud för samhällskritiska konstnärer. 

Nå, yrkesförbud kunde ju per definition inte finnas under socialismen. Hette det. Ideologi slår verklighet. 

Interiörer från det rysliga Stasi-fängelset i Hohenschönhausen i Berlin bjuds det på i samma film. Jag deltog i en flera timmar lång guidad rundvandring där (guidens föräldrar suttit i fängelset), hade tillfälle se de kända systemkritikerna Jürgen Fuchs och Rudolf Bahros celler. 

Tjocka ogenomskinliga fönster som inte tillät att du kunde se ut, klaustrofobisk känsla nära till hands i en sådan hermetiskt tillsluten cell. Den internerade hämtades till förhör vilken tid på dygnet som helst. Syftet var att fången skulle desorienteras, tappa det mentala fotfästet.

Jag har ibland nämnt DDR och Sverige i samma andetag, pekat på likheter. Överdrivet? Det gäller att se upp med totalitära tendenser, sådana som vi kan observera i "värdegrundens" och "mångkulturens" likriktande Sverige. 

För att inte tala om den aktuella mediestödsutredningen med dess konsekvenser för avvikande röster.

Uppifrån påbjuds hur vi skall tänka, sanktioner påhängda. Det kan kosta ordentligt att tänka fel, om man inte kniper och behåller det för sig själv. 

Dissidenterna i DDR, inte särskilt många, har inte hedrats i efterhand i någon imponerande utsträckning. Jag brukar passera visdiktaren Wolf Biermanns alltmer förfallna hus i Östberlin och titta upp mot lägenhetens fönster. 

Inget vittnar om att han, den oppositionelle och därför berövad sitt medborgarskap, en gång bodde där.

Piprösten Honecker deklarerade att muren skulle stå i hundra år. Och Tredje riket skulle som bekant bestå i tusen år. Vi vet hur det gick i båda fallen.

Kepsen av denna 13 augusti för alla dem som sköts under "republikflykt", av de egna. Skammens mur är sedan decennier borta, men det nationella såret den rev upp är inte läkt. På långa vägar. 

Fortfarande talas det om "ossisar" och "wessisar". Som vore det två olika människoslag. Innanför samma landsgräns. 

Foto: SvD

/Även publicerad på lindelof.nu 2024-08-13/

Det gåtfulla folket

Skrev Beppe Wolgers en text om. Och i Olle Adolphsons tonsättning finstämt förädlad till en folkkär visa. Den tysta utgångspunkten är den sedan 1800-talet bestämda uppfattningen att barn inte skall behandlas som vuxna, utan utgör en särskild kategori av mänskliga varelser.

Därigenom blir de per definition gåtfulla, de är ju inte som vi. Kanske det förklarar den moderna tidens diagnoshysteri - alla besynnerliga bokstavskombinationer - med efterföljande medicinering av psyke och själ.*

Klättrar med möda och tunga, presentfyllda, väskor upp till 1 klass i tåget mot Linköping. Den stad vid Stångån vars störste son hette Tage Danielsson. Det föds en sådan som Tage blott en gång vart hundrade år, för att låna Jan Myrdals ord om parhästen Hasse Alfredson.

Rena sardinburken. Vi resenärer, storvuxna nordbor med axlar och mage, knorrar men knöcklar ihop oss, stöter mot varandra i det svårt krängande tåget, ler generat. Härdar ut. 

Efter att ha klämt ned sig i stolen börjar de flesta stirra som besatta autister (diagnos!) i sina mobiler. Något upplyser plötsligt högljutt, vi blir alla i kupén medåkande ofrivilligt medlyssnande, med sin mobil någon i andra änden om att hon nu sitter på tåget och att vädret är bra. Jaha. Jaså.

Befrämjar mobilerna verbal inkontinens? Den tyske dramatikern Botho Strauss uttryck. Social lomhördhet, däremot. Ett blågult nationaldrag. 

 

Skrev, förresten, den fyndige sociologen Johan Asplund något om det? Antitesen till den sociala responsivitet som han, socialpsykologiskt teoretiskt fingerfärdig, begreppsliggjorde.

Hur balansera med datorn i knäet i sardinburken? Jag, grafomanen, måste ju skriva hela tiden. Annars blir jag nervös och stirrig. Istället läser jag, för andra gången, den underhållande egocentrikern Lars Gustafssons "Konfrontationer" som e-bok i mobilen. Lånad på biblioteket.

Äter samtidigt min medhavda matsäck. Ost och skinka på svart finskt bröd. Till det Portello från Vasabryggeriet i Njurunda, finns ingen godare läsk. 

Spillar, under hanteringen av den kolsyrestinna buteljen med den nya svårpåskruvade EU-kapsylen, några droppar på den sovande damen, iförd ögonmask, som jag delar utrymme (sic!) med. Hon märker inget. Åtminstone fälls ingen kommentar.

Det gåtfulla folket ute på tågresa? Nja, snarare det förslavade. Men, förstås, i den meningen gåtfullt. Hur sjutton kunde det bli så här? Varför finner vi oss utan protester i att SJ tillhandahåller en obekväm sardinburk som vi betalar dyrt för att få klämma in oss i? 

Vi börjar om, skrev ju Herr G. Med vad, undrar jag. En uppgiven resenär, både på och utanför tåget.

*Vilket den ivriga barnrättsförkämpen Ellen Key, författaren till "Barndomens århundrade" (1900),  skulle ha motsatt sig.

Klappen på axeln kan vara en själens dödskyss

Erik Jersenius (bilden nedan) lade jag märke till när han medarbetade i Gefle Dagblad. Han stack ut bland de övriga murvlarna, demonstrerade en utmärkt stilistik. 

Även om jag så smått misstänkte att han gärna ville gå vidare. GD räckte liksom inte till för den unga begåvningen. Och nog var han inställd på att hitta andra arbetsgivare, göra karriär inom mainstream media.  Med facit i hand står det klart. 

Till skillnad från kulturredaktören på GD, den bland vardagsverklighetens folk populäre Björn Widegren, med anbud från större drakar. En av dem belägen i Göteborg.

Men hellre stor i det offentliga samtalet i lilla Gefle, Widegrens deklaration, än en liten röst bland många annorstädes. Därigenom kanske drunkna eller slätas ut. 

Måhända självförsvar eller bristande mod, kanske till och med dålig självkänsla, vad vet jag. Var på honom flera gånger om detta. Jag förblir svarslös.

Men nog gjorde han avtryck i Gefles ankdamm, rörde till och upp. Kultursidan hittade nya läsare som aldrig annars. Och som läste och diskuterade det som skrevs på densamma. Många reaktioner inflöt till redaktionen. 

Och jag kan som frilansande på sidan vittna om hur roligt det var att stoppas på gatan av engagerade läsare med synpunkter.

Den nuvarande kulturredaktören, däremot, verkar sätta en ära i att vara så blek och anonym som möjligt, inte sträva efter att göra sidan angelägen för andra än den inre kretsen. 

Jag undrar hur många bland vardagsverklighetens folk som vet vem signaturen "Kristian Ekenberg" är. 

Jag fattar att Widegren tyckte det var kul när Robert Aschberg ringde och ville ha med honom i TV3. Så ibland var Gefle för litet även för "Busige Björn" som han kunde underteckna sina dräpande drapor med.

Jersenius försvann till anrika VLT i Västerås. Med ansvar för kulturen. Sedan till lika ansedda Östgötacorren. Båda välrenommerade landsortstidningar som sedermera radikalt bantat sin kulturbevakning och ändrat dess karaktär. Förmodligen kommer GD:s kultursida att röna samma öde.

Bantningen föranledde Jersenius att söka sig till andra betesmarker.

Hans namn syns i Axess med de högtidliga ledstjärnorna Vetenskap Bildning Tradition, som det står på hemsidan. Vikarie på "Dagens Nonsens", som vännen Gunnar Adler Karlsson benämnde DN. 

På sin Facebooksida, han lät stolt och hedrad, inte så lite smickrad, meddelade Jersenius att han utnämnts till att sitta med i Sveriges Författarfond som beviljar stipendier efter att ha sorterat ut lyckliga mottagare bland alla sökande. 

En mycket betänklig fond för att uttrycka det milt och med viss insyn i samma fond. 

Sverige är ett litet medielandskap. Alla känner alla. Helst ska man bo i Stockholm och Söderreservatet, frottera sig, hålla inne med kritik av nepotism och mygel. You scratch my back and I scratch yours. 

Stipendierna räcker inte till alla hugade - inte på långa vägar. Särskilt inte de mer tilltagna.

Grattis, ropade Jersenius FB-vänner. Inte jag. Han må ursäkta att jag inte stämmer in i hyllningskören. 

Vad har hänt med den begåvade mannen? Han som är beläst och skriver bättre än de flesta. 

Jag minns när han kontaktade mig, skulle skriva om rabulisten och de etablerades oförsonliga häcklare Charles Bukowski, visste att jag gjort det, bad om artikeln. Något var det väl som lockade hos "Snuskgubben".

Jag förstår det som att Jersenius söker legitimering och bekräftelse. Men av vem? Och vad kostar det?* Vågar han någonsin ställa sig de frågorna? Förmodligen undviker han dem. Bäst så.

Inte vem som helst duger som legitimerare, tydligen. Saknar han rådgivning från kloka vänner som kunde hjälpa honom undkomma diskursiv tilltufsning och inordning? 

Vill han verkligen vara en i de korrektas skara på smakdomaren DN. Är han så förtjust i att synas?

Jag tänker fribytaren Jan Myrdal och hans genomskådande av karriärister och klättrare i Myglaren och Karriär. 

Varför, Jersenius, varför? Så beroende av en klapp på axeln av makten och etablissemanget? I förlängningen, det värsta av allt, riskerar du att bli ointressant. Varför utsätter du dig för risken?

Texterna han länkar till på sin Facebooksida, och som jag skummat, tycker jag fungerar avslöjande. De blir blekare och blekare. Anpassliga, avslipade.

Nota bene, ovanstående inget utslag av surt sa räven. Det är heller inte frågan om att moralisera, utan rätt och slätt konstatera. Och beklaga. När någon värd ett bättre öde går förlorad.

*lindelof.nu 2024-08-09 om Ola Larsmos fördömande och förkastande av den senaste tidens protester i England  visar tydligt på hur man "måste" skriva för att bli accepterad  i DN. 

Värt också läsa Victor Malm i Expressen 2024-06-27 och hans varningssignal för ideologisk likriktning bland de svenska msm-publicisterna.

/Även publicerad på lindelof.nu 2024-08-11/