"Tänk om man bara vågade dra!"

En artikel från 10 augusti av Petter Lindgren i Aftonbladet, där en ideologiskt grotesk ledarskribent som Anders Lindberg huserar, en tidning jag aldrig annars läser, om hur han söker upp Bodil Malmstens hus i Frankrike föranleder mig att på folkbiblioteket som e-bok låna Priset på vatten i Finistère (2014). 

Jag har fram till nu inte läst en rad, vad jag vet, av Malmsten som 72  år gammal gick bort 2016. Hon har liksom inte lockat till läsning. Fråga mig inte varför. Jag äger inget bra svar. 

Det var något särskilt berörande med Lindgrens text, förmodligen det att han trots återhållsamma ord lyckades trolla fram den unika platsens betydelse för vårt existerande. En betydelse som är var och ens. Min plats på jorden är inte din. 

Jag börjar läsa i mobilen, som jag plägar göra med e-böcker efter nedladdning, får svårt att avbryta.

Malmsten kom till slut hem till sitt Samarkand. Utan att innan veta att det var hem hon skulle komma. Det slumpade sig så, om man nu tror på slumpen, efter många mil allena på Europavägarna. 

Nja, snarare frestande, om än en smula mystifierande eller romantiserande, vilja uppfatta det som att Finistère, bortom allfarvägar och turisthordar, "inväntade" tålmodigt hennes ankomst. Huset som hon förvärvade, trädgården att med känsliga händer kultivera. 

Hemkänsla, trots Malmstens knackiga franska. I ett land med medborgare mäkta stolta över sitt språk. Men hennes grannar är väluppfostrade och överseende.

Min plats på jorden är ett blått hus på Spættevej utanför Tversted i Vendsyssel, Nordjylland. Med Vesterhavet inom synhåll, ett vatten som öppnar ett evighetsperspektiv. "Krøyerland" kallar jag trakten efter Danmarks främste målare. 

Och där infinner sig ett lugn och en avspändhet som ingen annanstans. Jag kommer hem, själsligt. Den friska vinden över hedarna tar tag i och blåser bort allsköns bekymmer och problem som jag råkat medföra.

Malmsten flydde det Sverige som inte längre var samma fosterland som hon växte upp i, så fattar jag det. Det blev absolut nödvändigt för henne att ge sig av. I drömmen om "något annat". Hon lär väl längre in i boken närmare utveckla sina skäl. 

När hon avslöjade för människor i omgivningen att hon tänkte emigrera, utan att veta exakt vart: "Tänk om man bara vågade dra". 

Så där håller vi på, drömmer om något annat, att dra någon annanstans, men förverkligar det aldrig. Att leka med uppbrottstanken är väl det som får oss att stå ut med det monotona liv som långsamt kväver oss. Rädsla urholkar själen, jo. Ställer in våra uppbrott.

Samma dag som jag börjar läsa Malmsten har jag sett en dokumentär på SVT Play om Bengt "Smokey" Åsberg som lyckades ta Formel 1-cirkusen till lilla Anderstorp. Folk skrattade åt honom och hans storstilade planer, avfärdade honom som "byfåne", men han fixade det. 

I flera år, från och med premiären 1973, kom racerförarnas crème de la crème till de mörka skogarnas Småland för att tävla på den bana som anlagts efter uppröjning av en torvmosse.

Jackie Stewart, Ronnie Pettersson och de andra. 

Annars hållandes till på Monzabanan och i Monaco. Omsvärmade av groupies. Nå, de tog sig till Anderstorp också. Så det så. Liksom nuvarande konungen som ju älskar fartens tjusning.

Bengt Erlandsson med sitt High Chaparall i Kulltorp, ett lika "tokigt" och "omöjligt" projekt det, fixade login genom att snabbt bygga ut. "Svartbygge", klagade myndigheterna. Hindrade inte vildhjärnan Erlandsson. "Man bad aldrig om tillstånd i Vilda västern."

"Smokey" gjorde det han drömt om. Liksom Malmsten som sålde lägenheten, skänkte bort möblerna, packade Rovern och pyste iväg söderut. "Tänk, om man bara vågade dra."

FOTNOT Läs gärna Knut Lindelöfs vemodigt skimrande, men livsbejakande, text "Nu börjar upploppet" på lindelof.nu 2024-08-17

Även publicerad på lindelof.nu 2024-08-20