Det gåtfulla folket

Skrev Beppe Wolgers en text om. Och i Olle Adolphsons tonsättning finstämt förädlad till en folkkär visa. Den tysta utgångspunkten är den sedan 1800-talet bestämda uppfattningen att barn inte skall behandlas som vuxna, utan utgör en särskild kategori av mänskliga varelser.

Därigenom blir de per definition gåtfulla, de är ju inte som vi. Kanske det förklarar den moderna tidens diagnoshysteri - alla besynnerliga bokstavskombinationer - med efterföljande medicinering av psyke och själ.*

Klättrar med möda och tunga, presentfyllda, väskor upp till 1 klass i tåget mot Linköping. Den stad vid Stångån vars störste son hette Tage Danielsson. Det föds en sådan som Tage blott en gång vart hundrade år, för att låna Jan Myrdals ord om parhästen Hasse Alfredson.

Rena sardinburken. Vi resenärer, storvuxna nordbor med axlar och mage, knorrar men knöcklar ihop oss, stöter mot varandra i det svårt krängande tåget, ler generat. Härdar ut. 

Efter att ha klämt ned sig i stolen börjar de flesta stirra som besatta autister (diagnos!) i sina mobiler. Något upplyser plötsligt högljutt, vi blir alla i kupén medåkande ofrivilligt medlyssnande, med sin mobil någon i andra änden om att hon nu sitter på tåget och att vädret är bra. Jaha. Jaså.

Befrämjar mobilerna verbal inkontinens? Den tyske dramatikern Botho Strauss uttryck. Social lomhördhet, däremot. Ett blågult nationaldrag. 

 

Skrev, förresten, den fyndige sociologen Johan Asplund något om det? Antitesen till den sociala responsivitet som han, socialpsykologiskt teoretiskt fingerfärdig, begreppsliggjorde.

Hur balansera med datorn i knäet i sardinburken? Jag, grafomanen, måste ju skriva hela tiden. Annars blir jag nervös och stirrig. Istället läser jag, för andra gången, den underhållande egocentrikern Lars Gustafssons "Konfrontationer" som e-bok i mobilen. Lånad på biblioteket.

Äter samtidigt min medhavda matsäck. Ost och skinka på svart finskt bröd. Till det Portello från Vasabryggeriet i Njurunda, finns ingen godare läsk. 

Spillar, under hanteringen av den kolsyrestinna buteljen med den nya svårpåskruvade EU-kapsylen, några droppar på den sovande damen, iförd ögonmask, som jag delar utrymme (sic!) med. Hon märker inget. Åtminstone fälls ingen kommentar.

Det gåtfulla folket ute på tågresa? Nja, snarare det förslavade. Men, förstås, i den meningen gåtfullt. Hur sjutton kunde det bli så här? Varför finner vi oss utan protester i att SJ tillhandahåller en obekväm sardinburk som vi betalar dyrt för att få klämma in oss i? 

Vi börjar om, skrev ju Herr G. Med vad, undrar jag. En uppgiven resenär, både på och utanför tåget.

*Vilket den ivriga barnrättsförkämpen Ellen Key, författaren till "Barndomens århundrade" (1900),  skulle ha motsatt sig.