Idag jordfästes Ulf Dageby. I Majorna, som sig bör. Nationalteaterns musikaliske frontfigur, han gick bort alldeles för tidigt. Musikaliskt, vad angår Nationalteatern, är det väl främst Dageby och mannen med den mäktiga stämman, Totta Näslund, som förtjänar att lyftas att fram.
I gruppen var det kollektivet, som i alla "fria" grupper den gången, framför individen som gällde. Även när det kom till musik och framförande. Ingen skulle stoltsera på egen kaluv.
Dageby berättade om hur Hans Mosesson, för den breda massan känd som "ICA-Stig", skulle spela flöjt på en låt. Inte kunde han det! Men kollektivet segrade. Dageby småskrattade när han drog sig till minnes det. Låten har jag glömt. Kanske var det rentav Hanna från Arlöv.
Dageby sammankopplas med det som man urskiljer som gruppens politiska tendens, i välkända låtar som Barn av vår tid, Bängen trålar och andra. Men jag är inte så säker på att han var så mycket övertygad "vänster" som de andra.
Och var det så mycket "vänster" för den delen? Mer högst befogad samhällskritik i dramatiserad form av ett iskallt betongland, politiker som struntade i "vanligt folk". Då som nu. Intet nytt under den nyliberala solen.
Nationalteatern döms i dessa dagar gruvligt ut av okunniga publicister som inte lyssnat ordentligt, fattat sammanhanget som gruppen verkade i. Pinsamt.
Jag läser att Stefan Jarl, still going strong och tack för det, har presenterat sin sista, enligt egen utsago, film Själen för fan i ett nästintill fullsatt Lidköpings Folkets Hus. En grå, om DDR påminnande, byggnad mitt i den lilla stan invid Vänern. Musik: Ulf Dageby.
Liksom han satte musik till flera av Jarlens filmer, den första Ett anständigt liv (1979). Därmed lyfte dem, tillförde dem en, jag höll på att skriva svävande dimension. Ibland kom musiken före filmandet, den senare hade att anpassa sig efter den förra.
Dageby och den också bortgångne Stefan Nilsson, tillhörande samma unika kategori av kompositörer i skapandet av filmmusik.
Jag tror att Dageby identifierade sig som musikant i första hand. Han ville ständigt gå vidare, förkovra sig. Sökte sig därför in på Högskolan för scen och musik i Göteborg.
Totta. Reventberg. Mosesson. Nu Dageby. En efter en. Så förbaskat trist att de är borta. Samtida med mig. Bidrog till att forma min samhällsuppfattning. Den överger jag aldrig. Rödskägget grånar inte. Jag är verkligen ett barn av min tid. Den radikala tid som var.
Vila i frid, Ulf!
Foto: Aftonbladet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar